City Lights, (Stadens ljus) från 1931 kallas på Wikipedia för ett av Charlie Chaplins mest uppskattade verk. I boken American Silent Films, skriver William K Everson att filmens “magi verkar ha försvunnit och dess komediscener känns som en serie sketcher, idéer som inte genomförs till fullo”.
Delade meningar alltså. Men oavsett vad man kan tänkas tycka om filmen så skriver de flesta nog under på att City Lights är en typisk Chaplin-film. Chaplin, som i sann demonregissörsanda tog tre år på sig att avsluta filmen, sparkade och återanställde huvdurollsinnehaverskan Virginia Cherill (1908 -1996), spelade själv filmens hjälte i sin klassiska roll som The Little Tramp, den lille luffaren och lyckades ge ut den utan talad dialog, trots påtryckningar från filmbolaget. Som många andra Chaplinfilmer är historien fylld av slapstick-skämt, klassklyftor och en sockerklibbig kärlekshistoria. För den som gillar den typen av film är City Lights ett av Chaplins mästerverk, så mycket större för att den gick upp på bio två år efter ljudfilmens stora genombrott. För den som inte finner den kobente uteliggaren med mustaschen vidare bedårande är City lights mer svårsvald.
Luffaren möter blomsterflickan och inte ett öga är torrt.
Stumfilmsbloggen har dock plats i sitt hjärta för The Little Tramp och kan därmed svälja historien om hur han genom sin vansinnesfulla miljonärsvän försöker ordna pengar så att den blinda blomsteflickan han blivit förälskad i ska kunna få synen återställd. (Bara där hörs ju vilket fantastiskt upplägg storyn har). Att City Lights släpptes som stumfilm, om än med förinspelat ljudspår (det är faktiskt filmen där Chaplins röst hörs för första gången, han gör röstljudeffekter i inledningscenen) var troligtvis ett klokt val eftersom den bygger på visuella skämt och fysisk humor. Att skådespela med samma uttryckssätt som en mimare fungerar sämre när handlingen också förstärks med talad dialog.
Sagde miljonärsvän, spelad av Harry Myers (1882-1938), är också en filmens behållningar, med utmärkt förmåga att spela berusad. Tack vare hans egensinnge rollfigur blir vår hjälte insläppt på fest i de fina salongerna. Tillställningar där festblåsorna piggas upp av enorma partyhattar, gästerna dansar högshastighetsstyrdans och serpentinerna viner i luften. Bara festscenerna är ett gott skäl att se City lights, liksom boxningsklubben dit Chaplins roll hamnar i sin jakt på pengarna.
Trots att publiken vid filmens premiär hade vant sig vid skådespelare som talade och vars rollfigurer varierade från film till film (inte som Chaplins lille luffare) gjorde City Lights succé. Uppenbarligen kunde även 30-talspubliken röras av en uteliggare, en blomsterflicka och fallande blomkrukor. Fint av dem.