Moderna tider: Charlie Chaplin tar jobb vid löpande bandet

Filmaffisch för Chaplins Moderna Tider, bild på Chaplin själv Moderna tider (Modern Tmes) är en osannolik film: en (nästan) stumfilm från 1936, en bra bit efter talfilmens segertåg över bioduken. (Alla som kan sin musikaltrivia och har sett Singin’ in the Rain vet ju att The Jazz Singer, som visserligen inte var först med ljud, men kommersiellt framgångsrik, hade premiär år 1927). Den är regisserad av Charlie Chaplin (1889-1977) och kategoriseras i likhet med många av hans andra filmer som en komedi, ändå utspelar den sig under den stora depressionens massarbetslöshet.

Att människor i alla tider upplevt att de lever i den yttersta moderniteten är inte konstigt, vi är alltid längst ut på tidsaxeln (om en köper linjär tid, men…). Under 30-talet var det kanske ändå en känsla som var mer motiverad än tidigare. Ett nytt världskrig hägrade, samtidigt som industrin effektiviserades och världen tog ett steg till in i globaliseringens tidsålder.

Charlie Chaplins djupa engagemang för samhällsfrågor och social rättvisa präglar Moderna tider, där hjältarna är dels hans klassiska figur The Little Tramp, som nu fått jobb på löpande bandet i en jättefabrik och en hemlös ung kvinna. Båda drabbade av den nya tidens hårda villkor. Bara valet att låta The Little Tramp vara huvudperson blir en tillbakablick till en svunnen tid, innan den typen av filmhjälte med för stora skor och tragikomisk framtoning börjat bli omodern.

Till och med ätandet har effektiviserats i Moderna tider.

Om Stumfilmsbloggen skulle rikta någon typ av kritik mot Chaplin som regissör (varför en nu skulle göra det), så är det hans tendens till känslosmet. 1800-talets melodramer i typ Charles Dickens anda känns ofta närbesläktade med Chaplins universum där personporträtten är grunda men hjälten alltid får flickan och ekonomiskt oberoende på slutet. Filmerna är sevärda ändå, som tittare får man bara lägga förväntingar på självdistans åt sidan och låta sig beröras. Men Moderna tider har knappt kvar något av den Chaplinska sentimentaliteten – kanske får den inte plats bland kugghjulen i den nya tidens jättefabrik. Och utan att spoila slutet kan jag nämna att det inte heller är direkt muntert. (Ursprungligen skulle filmen sluta med att The Little Tramp fick ett sammanbrott, efter att ha förlorat allt och uptäckt att hans tjej gått i kloster, men det blev tydligen för sorgligt, ursprungsslutet finns inte bevarat som film).  Men just sorgsenheten och känsla av att tiden gått både Chaplin själv och hans rollfigur förbi höjer Moderna tider till välförtjänt klassiker-status.

Fascinerande fakta: Charlie Chaplins röst hörs i filmen, det är han själv som sjunger i sång- och dansscenen. Övriga röster i filmen kommer från maskinerna, via radion eller högtalare i fabriken, också ett talande (!) grepp.

Stadens ljus: Skymning över stumfilmen

City Lights, (Stadens ljus) från 1931 kallas på Wikipedia för ett av Charlie Chaplins mest uppskattade verk. I boken American Silent Films, skriver William K Everson att filmens “magi verkar ha försvunnit och dess komediscener känns som en serie sketcher, idéer som inte genomförs till fullo”.

Delade meningar alltså. Men oavsett vad man kan tänkas tycka om filmen så skriver de flesta nog under på att City Lights är en typisk Chaplin-film. Chaplin, som i sann demonregissörsanda tog tre år på sig att avsluta filmen, sparkade och återanställde huvdurollsinnehaverskan Virginia Cherill (1908 -1996), spelade själv filmens hjälte i sin klassiska roll som The Little Tramp, den lille luffaren och lyckades ge ut den utan talad dialog, trots påtryckningar från filmbolaget. Som många andra Chaplinfilmer är historien fylld av slapstick-skämt, klassklyftor och en sockerklibbig kärlekshistoria. För den som gillar den typen av film är City Lights ett av Chaplins mästerverk, så mycket större för att den gick upp på bio två år efter ljudfilmens stora genombrott. För den som inte finner den kobente uteliggaren med mustaschen vidare bedårande är City lights mer svårsvald.


Luffaren möter blomsterflickan och inte ett öga är torrt.

Stumfilmsbloggen har dock plats i sitt hjärta för The Little Tramp och kan därmed svälja historien om hur han genom sin vansinnesfulla miljonärsvän försöker ordna pengar så att den blinda blomsteflickan han blivit förälskad i ska kunna få synen återställd. (Bara där hörs ju vilket fantastiskt upplägg storyn har). Att City Lights släpptes som stumfilm, om än med förinspelat ljudspår (det är faktiskt filmen där Chaplins röst hörs för första gången, han gör röstljudeffekter i inledningscenen) var troligtvis ett klokt val eftersom den bygger på visuella skämt och fysisk humor. Att skådespela med samma uttryckssätt som en mimare fungerar sämre när handlingen också förstärks med talad dialog.

Sagde miljonärsvän, spelad av Harry Myers (1882-1938), är också en filmens behållningar, med utmärkt förmåga att spela berusad. Tack vare hans egensinnge rollfigur blir vår hjälte insläppt på fest i de fina salongerna. Tillställningar där festblåsorna piggas upp av enorma partyhattar, gästerna dansar högshastighetsstyrdans och serpentinerna viner i luften. Bara festscenerna är ett gott skäl att se City lights, liksom boxningsklubben dit Chaplins roll hamnar i sin jakt på pengarna.

Trots att publiken vid filmens premiär hade vant sig vid skådespelare som talade och vars rollfigurer varierade från film till film (inte som Chaplins lille luffare) gjorde City Lights succé. Uppenbarligen kunde även 30-talspubliken röras av en uteliggare, en blomsterflicka och fallande blomkrukor. Fint av dem.

The Kid: Gråtmilt och ack så vackert

Chaplins pojke /The Kid, från 1921, är en hjärteknipande historia på det klassiska temat: Förvirrad man lyckas mot alla odds och trots sin olämplighet som förälder ta hand om charmigt barn. Ett tema som återkommer i filmer som Tre män och en baby, (från 1987, för övrigt regisserad av Leonard Nimoy, mer känd som Mr. Spock i Star Trek), där det visserligen är tre förvirrade män som handskas med en kvarlämnad bebis och i något dystrare I am Sam (2001).

Liksom i många av filmerna på det här temat lyckas den ofrivillige pappan, trots sin fumlighet, lära sig laga mat, byta blöjor och bygger även en finurlig hängvagga, komplett med kaffepanna som nappflaska (okej, just det förekommer kanske inte så ofta). Avsaknaden av en mamma leder till ett skitigt, odisciplinerat famiiljeliv där far och son försörjer sig på att sälja fönsterglas åt husägare som lämpligt nog fått sina rutor krossade just när Chaplin dyker upp. På det hela taget verkar mamman i familjefilmens värld ofta stå för att äta nyttigt, ha rena kläder och lägga sig i tid, hon står helt enkelt i vägen för allt som är roligt. Självklart vill inte heller Samhället – i likhet med modersgestalterna – tillåta den vilda pappa-barn familjen. Snart hukar myndigheterna utanför och idyllen hotas.

Små nyanser är inte The Kids grej. När polisen sparkar in dörren till vindskyffet för att hålla fast en förtvivlad pappa Chaplin, föra bort lillkillen och sedan dumpa sagda lillgrabb på ett inhägnat lastbilsflak med den texten “County Orphanage” på sidan, hörs snörvel bland publiken. Det är svårt att inte fälla en tår, eller två, när den rådjursögde Jackie Cogan, (1914 -1984) barnskådisen som spelar pojken och som vid det laget redan spelat mot Chaplin i kortfilmen A Day’s Pleasure, sträcker sig över lastbilsflakets stängsel  och – ljudlöst  – ropar efter hjälp.

Men The Kid är oftast rolig. Extra skojigt var att se den som en del av Cinematekets barnfilmsserie, ackompanjerad av Matti Bye med ensemble. Med salongen full av barn är det tydligt att stumfilm inte behöver vara svårtillgängligt för de yngre. Tvärtom skrattar den unga publiken rått åt de brutalare skämten, som när Chaplin i filmens början på diverse sätt försöker göra sig av med bebisen han råkat få ansvaret för. Skämt som nuförtiden, när tidningarnas löpsdelar visat oss lite för många fall av verkliga barn som någon, ganska ofta en styvfar, gjort sitt bästa för att göra sig av med får de vuxna i publiken att stelna till i sina biosäten.

Filmens slogan “A comedy with a smile… and perhaps a tear” är en underdrift. “More than a few laughs, tears and some squirming” hade passat.

/Ada