Få är tillfällena då Stumfilmsbloggen saknat en hemmabio mer än vid Faust-tittandet. Filmens absolut största behållning är det mäktiga bildspråket, där ljus och skugga kontrasterar mot varandra på ett renässasporträttsaktigt sätt. Dubbelexponering låter djävulen sväva över stadsvyer och breda hela sin mörka kappa över himlen, en scen som ger den inre gothen ståpäls.
Lite fakta: Faust kom 1926 och har den stilige Gösta Ekman (1890–1938) i huvudrollen. Filmen är regisserad av Friedrich Willhelm Murnau (1888–1931), som ofta skildrat människans mörkare sidor och drifter, antingen i form av hennes egna moraliska tillkortakommanden som i Phantom eller förkroppsligat av ett monster som i “Nosferatu”.
Hela Faust, tyvärr i rätt kass upplösning.
Murnaus Faust har undertiteln “en tysk folksaga”, en upplysning till tittaren om att han inte baserat sin film på Goethes bok med samma namn. Andra har dock inte hållit med och herr Goethe får credd som manusförfattare till filmen på IMDB. Fast, nog finns många drag av grymma sagor i filmen, Grimm-stämningen blir extra tydlig genom att historien utspelar sig under medeltiden. Grundhistorien i Faust är en klassisk moralisk diskussion om människans kapacitet att göra både gott och ont. En representant för det goda laget: en ängel, slår vad med det onda: satan, om människan Fausts själ. Mörkrets makter menar att de kan få över honom på sin sida, lyckas de ska de få ta kontroll över Jorden.
Temat är med andra ord de eviga frågorna: Hur fri är människan att välja onda eller goda laget? Vad får oss att, trots att vi oftast vill göra gott, begå gräsligheter mot vår nästa?
För att vinna vadet och därmed kontroll över mänskligheten tar demonen Mephisto, i Emil Jannings (1884-1950) gestaltning, en tripp ner till jorden och hem till alkemisten Faust. Denne är förtvivlad över att varken med bön eller vetenskap kunna stoppa pestepedimien som härjar runt om honom. Därför kallar han till sig mörkrets makter. Satans hantlangare erbjuder honom krafter att bota sjukdomen, under ett dygn får han deras magi till sitt förfogande. När tiden håller på att rinna ut frestar den lurige Mephisto den åldrade alkemisten med ett erbjudande han inte kan tacka nej till: att bli ung på nytt. Därmed förlänger han sitt avtal med demonen.
Som man kanske kan räkna ut blir den unge stilige Fasut inte en alltför trevlig person när han plöstligt har djävulsk makt att få alla sina önskningar uppfyllda. Mest illa ut råkar hans stackars flickvän Gretchen (som sannerligen måste stå under magiskt inflytande, det är svårt att förstå vad hon annars skulle se i Faust som dyker upp från ingenstans och tvångshånglar med henne).
Men unge Faust, liksom Anakin Skywalker i Darth Vaders skepnad, har fortfarande spår av godhet i sig. Filmens kanske största problem är dock lite detsamma som Star Wars-filmernas: I båda fallen verkar dessa ondingar blivit mer eller mindre lurade att gå över till den mörka sidan. Istället för att lockas dit av girighet eller maktbegär har de haft ädla syften: att rädda sin stad undan pesten eller sin fru undan en för tidig död. Därmed blir Faust-rollen i den här filmen en naiv yngling som inte inser vilken skada han gör, snarare än en människa i kamp med sina egna mörka önskemål. Mindre spännande dilemma, men fortfarande en spektakulär film med en sällsynt lurig ondskans tjänare. Emil Jannings kroppspråk och listiga smil räcker bara det för att göra den sevärd.
Kuriosa: Leni Riefenstahl provfilmade för rollen som Gretchen, men den gick till Camilla Horn (1903 -1996).