Etikett: Gösta Ekman

Karl XII: Gösta Ekman som hjältekung

Karl XII från 1925 är Sveriges mest sedda stumfilm. Under tiden detta fosterlandsvurmande mastodontverk visades på bio hann en och en halv miljon personer se den (!). Detta och mycket annat viktigt fick Stumfilmsbloggen reda på när Cinemateket ordnade en visning av filmen ihop med Armémuseum. Under pausen samtalade filmprofessorn Tommy Gustafsson med muséets Anders Wesslén om verket och gav publiken en bakgrund till dess historia. Ett föredömligt sätt att ta sig an visningen av en nästan fem timmar lång film.

Scen ur filmen Karl XII
Bild ur slutscenen, via Wikimedia Commons, Public Domain.

Att se Gösta Ekman d.ä. (1890–1938) i rollen som kung Karl XII blir nästan som att se den gamle kungen på riktigt. Inte för att de är så lika (och näsprotesen stackars Gösta försetts med är svår att komma över) utan för att filmen jobbar hårt på att visa Karl XII som den legend han blivit. Flera ögonblick i filmen är iscensatta så att de återskapar kända tavlor föreställande Kalle Dussin – den som orkar med ända till slutet kan glädjas åt en storslagen filmversion av Gustaf Cederströms målning Karl XII:s likfärd, med tjäder och allt. Dessutom har olika omklippta och ljudlagda versioner av filmen faktiskt visats i skolor som en del i historieundervisning: Gösta Ekmans rolltolkning blir ännu ett lager i historien om Karl XII.

Karl XII gjordes med ett tydligt uppsåt: att skapa opinion mot nedrustning i mellankrigsstidens Sverige. Bolaget Historisk Film AB som bildats för att kunna producera en film om Sveriges meste hjältekonung hade flera höga militärer i styrelsen: En kontakt som säkert var till nytta när mängder av värnpliktiga lånades in som statister. 

Och till och med för en modern publik som inte hängde med i debatten på 20-talet är det svårt att missa hur oerhört förtjust i krigarkonungen filmens skapare är – och en tänkt publik också väntas vara. Vi får se hur han visar prov på hjältemod i strid, är lojal mot sina soldater och ständigt placerar sig högst upp, oskyddad på skyttevärnet. Ibland blir det svårt att tolka den nära relationen mellan kungen och hans här som enbart ett utslag av stark kamratskap, men hur det uppfattades av en samtida publik är svårt att veta. (En kompis till underteckand har kommit på det roliga dricka-spelet där man tittar på Top Gun och tar en sup varje gång Tom Cruise och Val Kilmer har ett erotiskt laddat ögonblick. Den skulle med små justeringar fungera även på Karl XII).

Även om de flesta väl vet hur det slutar bjuder filmen om Karl XII också på oväntat mycket spänning. Historien om fälttågen varvas med en bihistoria om familjen Ulfclous öde. I denna berättelse får vi följa sonen som tagit värvning, dottern som gift sig med en soldat och följer med hären ut i kriget, liksom familjens trotjänarinna som tar tjänst som kokerska i trossen samt de i familjen som blir kvar hemma under krigsåren. Berättartekniskt känns det oväntat modernt och trots att filmen varar i nästan fem timmar satt i alla fall Stumfilmsbloggen klistrad. Masscenerna vid slagfältet är också storslagna.

Sen är det ju det här med historien genom en nutida lins. Porträtteringen av andra nationaliteter känns en aning… Eh, problematisk, även om sultanen under den turkiska vistelsen på det hela taget är på goda laget. (Och kostymören hade säkert roligt när sultanens hov kläddes). I ett historiskt perspektiv (och en film som snart fyller 100 år har kanske börjat uppnå status som tidsdokument) säger det väl mest om den svenska synen på utlandet vid den här tiden.

I vilket fall blev Stumfilmsbloggen fångad av berättelsen och tågade ut från visningen med ökad vilja att försvara fosterlandet mot dansken. Eller hur var det nu?

Fascinerande fakta: Gösta Ekman spelade i en annan samtida film om Karl XII: Kung Karls kurir, som hade premiär 1924. Fast där spelade han just titelns kurir och inte kungen.

Faust: Gösta Ekman möter demoner

Få är tillfällena då Stumfilmsbloggen saknat en hemmabio mer än vid Faust-tittandet. Filmens absolut största behållning är det mäktiga bildspråket, där ljus och skugga kontrasterar mot varandra på ett renässasporträttsaktigt sätt. Dubbelexponering låter djävulen sväva över stadsvyer och breda hela sin mörka kappa över himlen, en scen som ger den inre gothen ståpäls.

Lite fakta: Faust kom 1926 och har den stilige Gösta Ekman (1890–1938) i huvudrollen. Filmen är regisserad av Friedrich Willhelm Murnau (1888–1931), som ofta skildrat människans mörkare sidor och drifter, antingen i form av hennes egna moraliska tillkortakommanden som i Phantom eller förkroppsligat av ett monster som i “Nosferatu”.


Hela Faust, tyvärr i rätt kass upplösning.

Murnaus Faust har undertiteln “en tysk folksaga”, en upplysning till tittaren om att han inte baserat sin film på Goethes bok med samma namn. Andra har dock inte hållit med och herr Goethe får credd som manusförfattare till filmen på IMDB. Fast, nog finns många drag av grymma sagor i filmen, Grimm-stämningen blir extra tydlig genom att historien utspelar sig under medeltiden. Grundhistorien i Faust är en klassisk moralisk diskussion om människans kapacitet att göra både gott och ont. En representant för det goda laget: en ängel, slår vad med det onda: satan, om människan Fausts själ. Mörkrets makter menar att de kan få över honom på sin sida, lyckas de ska de få ta kontroll över Jorden.

Temat är med andra ord de eviga frågorna: Hur fri är människan att välja onda eller goda laget? Vad får oss att, trots att vi oftast vill göra gott, begå gräsligheter mot vår nästa?

För att vinna vadet och därmed kontroll över mänskligheten tar demonen Mephisto, i Emil Jannings (1884-1950) gestaltning, en tripp ner till jorden och hem till alkemisten Faust. Denne är förtvivlad över att varken med bön eller vetenskap kunna stoppa pestepedimien som härjar runt om honom. Därför kallar han till sig mörkrets makter. Satans hantlangare erbjuder honom krafter att bota sjukdomen, under ett dygn får han deras magi till sitt förfogande. När tiden håller på att rinna ut frestar den lurige Mephisto den åldrade alkemisten med ett erbjudande han inte kan tacka nej till: att bli ung på nytt. Därmed förlänger han sitt avtal med demonen.

Som man kanske kan räkna ut blir den unge stilige Fasut inte en alltför trevlig person när han plöstligt har djävulsk makt att få alla sina önskningar uppfyllda. Mest illa ut råkar hans stackars flickvän Gretchen (som sannerligen måste stå under magiskt inflytande, det är svårt att förstå vad hon annars skulle se i Faust som dyker upp från ingenstans och tvångshånglar med henne).

Men unge Faust, liksom Anakin Skywalker i Darth Vaders skepnad, har fortfarande spår av godhet i sig. Filmens kanske största problem är dock lite detsamma som Star Wars-filmernas: I båda fallen verkar dessa ondingar blivit mer eller mindre lurade att gå över till den mörka sidan. Istället för att lockas dit av girighet eller maktbegär har de haft ädla syften: att rädda sin stad undan pesten eller sin fru undan en för tidig död. Därmed blir Faust-rollen i den här filmen en naiv yngling som inte inser vilken skada han gör, snarare än en människa i kamp med sina egna mörka önskemål. Mindre spännande dilemma, men fortfarande en spektakulär film med en sällsynt lurig ondskans tjänare. Emil Jannings kroppspråk och listiga smil räcker bara det för att göra den sevärd.

Kuriosa: Leni Riefenstahl provfilmade för rollen som Gretchen, men den gick till Camilla Horn (1903 -1996).