”Jag hade glömt att ett kvinnligt helgon likafullt förblir kvinna, det vill säga fiende till mannen”. Så rasar herr Strindberg i sin bok Inferno från år 1897. Författaren har två kraschade äktenskap bakom sig, ägnar sin tid åt att utföra kemiska experiment på sitt hotellrum, övertygad om att han ska revolutionera hela den naturvetenskapliga världen och ser överallt tecken på att vara förföljd. Väderleken, höga ljud eller osmakligt placerade dass är alla del i konspirationen: ”Vanligen uttömmer ett oväder inom kort sin kraft och drager bort; men det här stannar kvar över min by i hela två timmar, vilket jag upptager som ett personligt angrepp, och varje blixt siktar på mig utan att träffa”.
För den som ser Strindbergs pjäs Fadren – som visserligen är 10 år äldre – med Inferno i minnet är det svårt att inte dra paralleller mellan pjäsförfattaren själv och huvudpersonen Ryttmästaren, som manipuleras till galenskap och slaganfall av sitt hushåll fullt av konspirerande kvinnor. Hans hustru, amma och svärmor går alla ihop för att få honom omyndigförklarad och kunna få makt över hans dotter. Ryttmästaren framstår som lite väl lätt att manipulera, han har i likhet med sin skapare inga problem att tro på det som är negativt för honom: I detta fall att han inte är sitt barns far.
Regissören Anna Hofmann-Uddgren som skådespelare, här i Den förgyllda lergöken, 1900. Foto med utgången upphovsrätt via Wikimedia CC.
Filmen om den paranoide ryttmästaren och hans intriganta hushåll hade premiär under Strindbergs sista levnadsår, år 1912. Enligt Rune Waldekranz i Filmens historia fick den store författaren se en privat visning av Fadren och var nöjd med resultatet. Skådespelarna i filmen kom också från Strindbergs egen teater, så han hade ju redan bidragit till castingen.
För regin av denna första filmatisering stod Anna Hofmann-Uddgren (1868 -1947), Sveriges första kvinnliga filmregissör, vars make, Gustaf Uddgren var en av August Strindbergs närmaste vänner. Författaren gav paret Uddgren tillåtelse att “kinematografera så mycket ni vill av min dramatik”, Innan Fadren släpptes hade Anna Hofmann-Uddgren redan anpassat Fröken Julie till vita duken – tyvärr finns idag endast Fadren bevarad.
Att just Fadren är den enda som återstår är extra synd med tanke på att Hofmann-Uddgren själv inte verkat särskilt nöjd med den. I en intervju i DN, återgiven i Filmens historia, säger hon: “Fadren däremot vart inte alls vad den kunde ha blivit, endast därför att teatersujetterna ansågo sig för ‘höga’ för att lyssna till vad filmregissören anhöll att de skulle göra”.
Hennes komentar visar att hon mycket väl förstod Fadrens svagheter. Filmatiseringen har ett tydligt fall av filmad teater-känsla, den mesta handlingen utspelar sig i ett och samma rum där skådespelarna kliver ut och in som på en scen. Det är inte dåligt, men väldigt, tja, teatralt.
Filmen är vacker i sekelskiftemiljö, uppbyggd utomhus vilket syns på skådespelarnas andedräkter. På sitt pluskonto innehåller den även en rafflande färd med häst och vagn. Den scenen är lite extra fin för att August Falck som spelar Ryttmästaren faktiskt verkar kunna köra och inte piskar pållen med tömmarna som nutida skådespelare alltför ofta gör när de i någon kostymfilm måste agera kusk.
Kanske Fadrens främsta förtjänst är just dess ålder, det är den enda Strinbergfilmatiseringen som både vi nutida tittare och August själv kan ta del av. Och det är ganska så fantastiskt i sig.