Nuförti’n: Bli charmad av The Artist

Stumfilmsbloggen känner sig varm och rosig efter att ha sett The Artist i en biosalong full av Stockholms exilfransoser. Spontan reaktion: Oh så vackert! Ljussättningen! Vilken fin hund!

En lite mer genomtänkt reaktion är att The Artist är en charmerande melodram av en regissör som älskar och förstår filmmediet.

Om någon har missat det är alltså The Artist stumfilmen från 2011 som vann Oscar för bästa film och en drös andra utmärkelser. Den är regisserad av Michel Hazanavicius (1967-) som också skrivit manus.

Filmens huvudpersoner är stumfilmstjärnan George Valentin (Jean Dujardin) och Peppy Miller, (Bérénice Bejou) den unga skådespelerskan på väg upp. Första gången vi träffar dem är året 1927, George Valentin och hans lille medspelare: en jack russel- terrier, tar emot publikens jubel. Alla är vackra i bobbat hår och ansade mustascher. Ingen vill höra skådespelare tala.

Mr Valentins hela liv är som hämtat ur en storslagen 20-talsrulle. Han är bosatt i en lyxvilla ihop med sin tidigare nämda terrier och eleganta fru. Huset är pyntat med helkroppsporträtt av honom själv (med hunden!) och kurviga trappräcken. I dessa och andra trappor får han och filmens övriga befolkning springa upp och ner mellan scenerna, på sant 20, 30-tals filmmanér.

När vi som publik fått en inblick i vår hjältes hemliv är det dags att resa till studion: ett historiskt Hollywood där filmteamet har golfbyxor, tweedkepsar och megafoner att ropa i. Där pågår inspelningen av hans nya film, “A German Affiar”. Den unga Peppy Miller har också kommit till studion för att söka statistroll och George Valentin ger hennes karriär en skjuts genom att plocka in henne i den pågående produktionen. Mycket fint av honom.

Med historiens och Singin’ In the Rains facit i handen kan man ana att situationen snart kommer att vara en annan. Den populära ljudfilmen The Jazz Singer hade premiär år 1927, och vid 30-talets intåg var stumfilmen på god väg att trängas undan helt av talfilmerna. Detta skifte kommer också att drabba George Valentin. Framtiden verkar mörk för vår mustaschprydde hjälte.

Michel Hazanavicius har sockrat sin historia med blinkningar till tidiga regissörer och grepp: skuggorna som kastas av stjärnorna växer och får eget liv som i Murnaus eller Hitchcocks filmer, Peppy Miller förklarar, liksom Garbo att “I want to be alone”. Men de som inte får ståpäls av filmhistoriska hänvisningar kommer inte att gå miste om något av den charmiga historien. Och att hitta någonting sötare, mer rörande och med en lika duktig hund på bio, det går inte.