Nuförti’n: Bli charmad av The Artist

Stumfilmsbloggen känner sig varm och rosig efter att ha sett The Artist i en biosalong full av Stockholms exilfransoser. Spontan reaktion: Oh så vackert! Ljussättningen! Vilken fin hund!

En lite mer genomtänkt reaktion är att The Artist är en charmerande melodram av en regissör som älskar och förstår filmmediet.

Om någon har missat det är alltså The Artist stumfilmen från 2011 som vann Oscar för bästa film och en drös andra utmärkelser. Den är regisserad av Michel Hazanavicius (1967-) som också skrivit manus.

Filmens huvudpersoner är stumfilmstjärnan George Valentin (Jean Dujardin) och Peppy Miller, (Bérénice Bejou) den unga skådespelerskan på väg upp. Första gången vi träffar dem är året 1927, George Valentin och hans lille medspelare: en jack russel- terrier, tar emot publikens jubel. Alla är vackra i bobbat hår och ansade mustascher. Ingen vill höra skådespelare tala.

Mr Valentins hela liv är som hämtat ur en storslagen 20-talsrulle. Han är bosatt i en lyxvilla ihop med sin tidigare nämda terrier och eleganta fru. Huset är pyntat med helkroppsporträtt av honom själv (med hunden!) och kurviga trappräcken. I dessa och andra trappor får han och filmens övriga befolkning springa upp och ner mellan scenerna, på sant 20, 30-tals filmmanér.

När vi som publik fått en inblick i vår hjältes hemliv är det dags att resa till studion: ett historiskt Hollywood där filmteamet har golfbyxor, tweedkepsar och megafoner att ropa i. Där pågår inspelningen av hans nya film, “A German Affiar”. Den unga Peppy Miller har också kommit till studion för att söka statistroll och George Valentin ger hennes karriär en skjuts genom att plocka in henne i den pågående produktionen. Mycket fint av honom.

Med historiens och Singin’ In the Rains facit i handen kan man ana att situationen snart kommer att vara en annan. Den populära ljudfilmen The Jazz Singer hade premiär år 1927, och vid 30-talets intåg var stumfilmen på god väg att trängas undan helt av talfilmerna. Detta skifte kommer också att drabba George Valentin. Framtiden verkar mörk för vår mustaschprydde hjälte.

Michel Hazanavicius har sockrat sin historia med blinkningar till tidiga regissörer och grepp: skuggorna som kastas av stjärnorna växer och får eget liv som i Murnaus eller Hitchcocks filmer, Peppy Miller förklarar, liksom Garbo att “I want to be alone”. Men de som inte får ståpäls av filmhistoriska hänvisningar kommer inte att gå miste om något av den charmiga historien. Och att hitta någonting sötare, mer rörande och med en lika duktig hund på bio, det går inte.

3 gånger: Fyrfota filmstjärnor

OK, oavsett om man gillar Charlie eller Buster bäst, alternativt inte gillar någon av dem utan istället helst vill se Eisensteins plakatfilmer, så gillar alla vettiga människor att titta på djur som är a) söta b) roliga eller c) söta och roliga. Detta visste redan vaudevilleshowernas skapare, och det var just i den typen av underhållning för de breda folklagren som de första filmerna kom att visas. Därför gled detta vinnande koncept också över på vita duken, redan från början. Stumfilmsbloggen tittar närmare på tre luddiga stjärnor.

Första djuret är en kattunge, som förutom att helt klart leva upp till kraven för att få kallas söt också är oerhört gammal, filmen är från 1903. Därmed är den av den äldsta generation film som visats för betalande publik. The Sick Kitten, som utan något behov av mellantexter berättar historien om två lekande barn är kanske inte särskilt rafflande. Dock är den intressant ur filmhistoriskt perspektiv: den innehåller det första (bevarade) exemplet på en film som skiftar till närbild – tidigare hade kamerorna betraktat skådespelarna med visst avstånd, som på en teaterscen. Därför får den söta kattungen vara med i Mark Cousins dokumentära tv-serie: The Story of Film: An Oddyssey. Bra gjort.


Sött djur nummer ett

Nästa fyrfota vän gör en något mer aktiv insats: Det är stoet Onyx, som dyker upp i Buster Keatons korta komedi Cops från 1922. (Den som har sett Harold Lloyds film Safety Last kommer att se vissa likheter i inledningscenen.). Buster, som ju själv vuxit upp som barnskådespelare i en kringresande show med magiker och slapstick, hade säkert stött på många dresserade djur i sina dagar.

Tanken från början var att i scenen där Buster hjälper till att dra vagnen skulle hästen köra, men Onyx vägrade låta sig lyftas in i den, så scenen fick en annan lösning. Dagen efter att scenen med vagnen spelats in möttes filmteamet av två hästar i stället för en: Onyx hade fått ett föl. Eftersom ingen vetat att stoet varit dräktig döpte Buster fölet till Onyxpected.


Hela Cops, för övrigt en fantastisk komedi

Sista djuret är jack russel-terrien Uggie, som rörande nog började sitt liv som omplaceringshund innan han hamnade hos en hundtränare och påbörjade sin filmkarriär. Han (och hans nästan identiska stand-in Dash) spelar i den nyproducerade stumfilmen The Artist. För den insatsen vann han djurens motsvarighet till en Oscar: en Golden Collar. En av Uggies medtävlare till titeln har också medverkat i en berättelse med filmhistoriskt tema: Rottweilern Blackie som medverkar i Martin Scorseses nya film Hugo, om George Méliès. Blackie kan tyvärr omöjligt vara lika söt, vilket Stumfilmsbloggen misstänker låg honom i fatet.


Uggie på Golden Collar-galan.