Ibland lämnar Stumfilmsbloggen skärmen för att läsa. Buster Keaton och materian är en märklig liten bok som med sin inramade framsida får undertecknad att tänka på mellantexterna i en stumfilm. Den är skriven och illustrerad av Peter Törnquist och NIls Bergendal.
Innanför den mellantextiga pärmen finns en text som delvis berättar historien om Keatons liv, delvis kommer med betraktelser om hans filmer och vad de kan säga oss. Ordvrängeriet är lika akrobatiskt som huvudpersonen själv (har termen “krystarkuren” använts om utedass tidigare?) och som en bonus är illustrationer från Keatons filmer strösslade över uppslagen.
Men, även om den som inte vill läsa kan njuta av Buster Keaton och materian. Håll upp boken och bläddra genom sidorna så syns en scen ur One Week utspelas på papperet.
En dag anländer en samling vaudeville-artister till den lilla orten Bluffton i Muskegone, Michigan. För unge Muskegone-bon Henry, trött på det sömninga landsortslivet, innebär deras besök en glimt av teaterliv och spänning. Flera av artisterna är barn, och Henry blir vän med några av dem. En av pojkarna han spelar baseball med på ängen är ett mörkklätt och tytslåtet busfrö som går under namnet Buster. Här förstår den uppmärksamme läsaren förstås att gossen är stumfilmstjärnan Buster Keaton som barn.
Henry och Busters vänskap under somrarna i Michigan är stommen i illustratören och författaren Matt Phelans serieroman Bluffton, utgiven på Candlewick Press. Huvudpersonen Henry är fiktiv, men att Buster Keatons familj tillbringade flera somrar i Bluffton – tillsammans med andra vaudeville-artister – stämmer. Serien tar upp några av sketcherna som Buster och hans föräldrar “The Three Keatons” uppträdde med, (att han var känd som The little boy who can’t be damaged säger det mesta om de ganska våldsamma uppträdandena), och flera mer eller mindre sanningsenliga anektdoter som Keaton själv berättat om sitt liv som barn.
Joseph och Myra Keaton på sommarvistelse i Bluffton
Som filmstjärna var ett av Keatons främsta kännetecken hans orörliga, en aning sorgsna uppsyn: ett stenansikte som publiken själva kan tolka in känslor i. Lite samma sak gäller för skildringar av Busters barndom. I bilderboken Keep your Eye on the Kid målas vaudeville-åren i mjuka, magiska bilder. I Bluffton anas ett något mörkare stråk, som pappa Keatons alkoholmissbruk och det rätt hårda livet som kringresande barnstjärna. Men berättelsen går aldrig djupare in i den delen utan kretsar mer kring Henry och hans utveckling, med Buster som kontrast och förebild. Det blir på det hela taget en söt uppväxtskildring, som dock förlorar en del på att både historia och teckningar är en aning konturlösa.
Den liknar en av stumfilmserans konstnärers verk, med dämpat färgglada illustrationer och jämna tushade konturer: bilderboken Keep Your Eye On the Kid – The Early Years of Buster Keaton. Författaren och illustratören Catherine Brighton ser ut att ha kikat på Little Nemo-tecknaren och filmpionjären Winsor McCays känsligt formade fantasivärldar. (Som man kan få smakprov av till exempel här) Lite googlande visar att flera recensenter tänker på Maurice “Till vildingarnas land“ Sendak och hans drömska I nattköket, när de ser Brihgtons bilder. Vilket ju också är en trevlig jämförelse.
Keep Your Eye On the Kid är utgiven av Roaring Brook Press.
Brighton har tidigare tecknat flera biografier i bilderboksformat, historier som, liksom Keatons liv, bitvis är så mörka att de känns barnförbjudna. En av hennes tidigare böcker berättar om den stora eldsvådan i London år 1666 och sidorna fylls av flyende, skrikande stadsbor. I sin version av stumfilmstjärnans barndom har författaren däremot valt att visa Busters historia i ett ganska ljust sken.
Keatons tidiga liv som barnskådespelare i ett kringresande vaudeville-sällskap med Harry Houdini som vän är väl idag ungefär fyra generationer bort. (Han föddes 1895 och stod på scen från treårsåldern). Med så lång tid förfluten blir känslan av saga starkare. Att hans främsta insats bestod i att bli kastad över scenen och landa oskadd ser inte ut som barnmisshandel, boken visar en svävande liten pojk som fångats i ögonblicket. Och att lämna pappa Keatons alkoholmissbruk ute ur berättelsen är ett annat sätt att anpassa boken för sin publik.
Brightons miljöer är realistiskt tecknade, med detaljer som affischer för kommande föreställningar uppklistrade över bakgrundens väggar. Ilustrationerna påminner en aning om foton, passande nog för en bok om den tidiga filmen. Orden till bilderna är så kortfattade att de skulle fungera som mellantexter i en stumfilm.
Stuntscenen från Steamboat Bill Jr dyker upp i boken också.
Keep Your Eye On the Kid slutar när Busters karriär står på sin kulmen. Vi läsare får se hans spektakulära stuntscen med fallande hus och oberörd min, vi får följa med honom till logen och se pappa Keatons stolthet. Det är charmigt, spännande och kan förhoppningsvis utbilda det uppväxande släktet i 1920-talets filmkonst.
Att resten av historien skulle innehålla Busters egen väg in i alkoholism, en anklagelse för ett brutalt mord mot hans vän Roscoe “Fatty” Arbuckle (som också figurerar i boken) och åratal utan kontakt med sina barn kan måhända vänta till en annan bok.
