Stumfilmsbloggen läser: Buster Keaton och materian – eller vikten av att lätta

Ibland lämnar Stumfilmsbloggen skärmen för att läsa. Buster Keaton och materian är en märklig liten bok som med sin inramade framsida får undertecknad att tänka på mellantexterna i en stumfilm. Den är skriven och illustrerad av Peter Törnquist och NIls Bergendal. 

Innanför den mellantextiga pärmen finns en text som delvis berättar historien om Keatons liv, delvis kommer med betraktelser om hans filmer och vad de kan säga oss. Ordvrängeriet är lika akrobatiskt som huvudpersonen själv (har termen “krystarkuren” använts om utedass tidigare?) och som en bonus är illustrationer från Keatons filmer strösslade över uppslagen. 

Men, även om den som inte vill läsa kan njuta av Buster Keaton och materian. Håll upp boken och bläddra genom sidorna så syns en scen ur One Week utspelas på papperet.

The Boat: Följ med Buster Keaton ut på djupet

Ibland vill man bara fredagsmysa och se något lättsamt med småchipsen. Då passar det perfekt med en av Buster Keatons tidiga kortfilmer, de två filmrullar långa two-reelers, som han regisserade, byggde scenerier till och spelade huvudrollen i. Och en av de filmer som kan komplettera popcornskålen med spännande action och många visuella skoj är The Boat (på svenska Söndagsseglaren) från 1921. 

Stillbild från The Boat från 1921, Sibyl Seely och Buster Keaton.
Stillbild från The Boat från 1921, Sibyl Seely och Buster Keaton. CC.

I filmen får vi följa Buster med familj som först under diverse vedermödor sjösätter sin hembyggda båt, och sedan på tokiga sätt hamnar i sjönöd. Historien går i ett snabbt tempo och familjefadern Buster och de två barnen möter olyckorna med samma sorgset uppgivna ansiktsuttryck. Utan att säga för mycket om slutet kan Stumfilmsbloggen konstatera att The Boat fått en god portion av Keatons mörka berättarstil, så pass att riktigt små knoddar skulle kunna bli rädda.

Men för alla er andra, ta på korkbältet och bänka er: https://www.youtube.com/watch?v=mw1-Q_gzjoA

Bluffton: följ en fantasi om Buster Keatons sommarlov

Bluffton, bokomslag
Bluffton, bokomslag

En dag anländer en samling vaudeville-artister till den lilla orten Bluffton i Muskegone, Michigan. För unge Muskegone-bon Henry, trött på det sömninga landsortslivet, innebär deras besök en glimt av teaterliv och spänning. Flera av artisterna är barn, och Henry blir vän med några av dem. En av pojkarna han spelar baseball med på ängen är ett mörkklätt och tytslåtet busfrö som går under namnet Buster. Här förstår den uppmärksamme läsaren förstås att gossen är stumfilmstjärnan Buster Keaton som barn.

Henry och Busters vänskap under somrarna i Michigan är stommen i illustratören och författaren Matt Phelans serieroman Bluffton, utgiven på Candlewick Press. Huvudpersonen Henry är fiktiv, men att Buster Keatons familj tillbringade flera somrar i Bluffton – tillsammans med andra vaudeville-artister – stämmer. Serien tar upp några av sketcherna som Buster och hans föräldrar “The Three Keatons” uppträdde med, (att han var känd som The little boy who can’t be damaged säger det mesta om de ganska våldsamma uppträdandena), och flera mer eller mindre sanningsenliga anektdoter som Keaton själv berättat om sitt liv som barn.

Joseph och Myra Keaton
Joseph och Myra Keaton på sommarvistelse i Bluffton

Som filmstjärna var ett av Keatons främsta kännetecken hans orörliga, en aning sorgsna uppsyn: ett stenansikte som publiken själva kan tolka in känslor i. Lite samma sak gäller för skildringar av Busters barndom. I bilderboken Keep your Eye on the Kid målas vaudeville-åren i mjuka, magiska bilder. I Bluffton anas ett något mörkare stråk, som pappa Keatons alkoholmissbruk och det rätt hårda livet som kringresande barnstjärna. Men berättelsen går aldrig djupare in i den delen utan kretsar mer kring Henry och hans utveckling, med Buster som kontrast och förebild. Det blir på det hela taget en söt uppväxtskildring, som dock förlorar en del på att både historia och teckningar är en aning konturlösa.

The haunted house: Buster briljerar

Det bästa sättet att introducera en tveksam vän till tidig film är enligt Stumfilmsbloggen att visa en “two-reeler”, alltså en kortfilm på två filmrullars längd. Se till att hitta något hyggligt lättsamt (slapstick är väl det närmaste en universell humor vi kan komma – det är ju objektivt roligt med folk som ramlar), med till exempel Charlie Chaplin, Harold Lloyd eller Buster Keaton. I ett sådant sammanhang skulle The Haunted House (1921) fungera utmärkt.

Den här drygt 20 minuter långa komedien har Buster Keaton i huvudrollen som banktjänstemannen som råkar ramla in i skrukarnas näste – ett hus där de gömmer sig och spelar upp spökerier för att skrämma bort ovälkomna besökare.

The Haunted House är på många sätt ett typexempel av Keatons tidiga produktion, den är regisserad av Eddie Cline (1891-1961), ett samarbete som resulterade i en lång rad tidiga komedier. Cline hade liksom Keaton en bakgrund inom vaudeville-scenuppträdanden och förstår att uppskatta sin stjärnas akrobatiska förmåga. Ett annat Keatonskt kännetecken är de tekniska lösningarna, där golvet roterar och trappor plötsligt rätas ut, i flera av sina filmer konstruerade han själv mekanismerna bakom tricken.

Stumfilmsbloggen vågar nästan garantera att The Haunted House kan bli en utmärkt första bekantskap med Keaton och med eran.

Sherlock Jr: Bästa vägen till Buster

OK, Stumfilmslbloggen är partisk och gillar Buster Keaton så mycket att det nästan inte är möjligt. Med det sagt: Sherlock Jr. – eller Fart, flickor och faror som den kreativt nog är översatt till på svenska, är en förtjusande film. Den gick upp på biograferna 1924, med Keaton som huvdurollsinnehavare och regissör, hans tredje långfilm efter en serie “two reelers”- korta historier på cirka 20 minuter.

Titelns Sherlock Jr är den ena av Busters två roller. (Med tanke på att orginal-Sherlock Holmes jagade skurkar i slutet av 1800-talet så är 1924 förstås ett årtal där han lämpligen skulle kunna efterträdas av en ny förmåga, i övrigt har filmen inget med Conan Doyles böcker att göra). Denne unge mästerdetektiv dyker upp för att reda ut situationen när Busters andra roll: den hygglige biografmaskinisten, blivit oskyldigt anklagad för att ha stulit sin flickväns pappas klocka. Fast, eh ja, det mesta av handlingen utspelar sig i en dröm. Eller kanske på en biograf. Se filmen så förstår ni.


Detektivarbete med förhinder.

Första anledningen till att alla borde gilla Sherlock Jr. är – som ofta i Busters filmer – de visuella skämten. Genom sin avsaknad av talad dialog förstärks bilderna, som när Buster, med sin nätta längd på 1,65 meter, skuggar sin långbente motspelare Ward Crane (1890-1928) genom att följa honom hack i häl och härma alla hans rörelser.

Skämten innehåller också blinkningar till oss som tittar, små påminnelser om att det är just det magiska mediet film vi ägnar oss åt. Därmed kan Busters roll ramla in genom en bioduk och ta plats i filmen som projiceras på den. Vi ser på en film som visas i en film, där vår hjälte just hamnat i ett klipp så att gatan som visats i ena sekunden plötsligt övergår i stup.

Andra skälet till att falla för denna detektivhistoria är Busters stunttrick. Med rötterna i akrobatik och vaudeville-tradition genomförde han själv alla stunts (det visste alla förstås redan, men ändå, ta några sekunder till att fundera på hur ballt det är). Filmen innehåller historiens kanske bästa biljakt på förarlös motorcykel, håll framförallt utkik efter sekvensen på bron.

Tredje och sista anledningen att förälska sig i filmen är att Busters flickvän faktiskt får klura ut ett och annat på egen hand och är aningen smartare än hon först verkar. Mycket befriande.

Kort sagt, det finns ingen ursäkt att inte snarast googla upp Sherlock Jr. Ni vet att ni vill.

Fascinerande fakta: Under inspelningen av Sherlock Jr. bröt Keaton nacken, (scenen när han får ett vattenstråle över sig under pågående tågklättring). Han förstod dock inte hur skadad han var, eftersom hans starka nackmuskler kompenserade för brottet.