Jahaja. Klassiska humorduon Helan och Halvan har fått sin egen biopic. 22 mars är det Sverigepremiär för filmen om det omaka paret
Idag är de kanske mest kända från talfilmens värld – annars hade vi ju inte kunnat gnälla fram deras repliker om det är en “fine mess you’ve got us into”. Men Helan och Halvan, (Stan Laurel , 1890-1965 och Oliver Hardy, 1892-1957) började sin bana som stumfilmstjärnor. Precis som Charlie Chaplin och Buster Keaton hade Stan Laurel sina rötter inom varieté-teater, och den fysiska humor som sen flyttades över till filmduken.
Faktiskt möttes de två första gången på filmduken redan 1917, i den två filmrullar långa Lucky Dog. Laurel spelade huvudrollen och Hardy dyker upp som en biroll. Men det skulle dröja till dess att de möttes som den komikerduo som sen kom att bli deras gemensamma karriärer. Helan och Halvans första gemensamma film kom först 1927. Spana in Duck Soup:
Viktigt vetande: Då och då stöter man i stumfilmsammanhang på det felaktiga påståendet att Oliver Hardy medverkat i Buster Keatons debutfilm The Butcher Boy. Så icke! Folk har blandat ihop honom med den lika bastanta Fatty Arbuckle. Däremot spelade Keaton och Hardy ihop i långfilmen Three Ages från 1923.
Ett besök på Cinemateket och visning av Chaplins The Kid (recenserad här… och nej det är inte en tår, bara skräp i ögat) inspirerade 17-årige Ludde Persson till att börja producera egna stumfilmer. Nedan kan ni spana in hans The Great Easter Hunt, med tydliga influenser från både Chaplin och Keaton.
– Jag har också försökt få med lite slap stick-komedi. Det är inte jättelätt. Barnen som studsar in i varandra och ramlar när de letar efter påskäggen är väl det mest tydliga exemplet.
Ludde Persson berättar i intervjun att han har fler filmer på gång, så Stumfilmsbloggen hoppas att de dyker upp på hans Youtube-konto snart.
Spana inThe Great Easter Hunt här.
Extra pluspoäng för skådespelarnas snygga outfits, för övrigt.
Filmen Salomé från 1923, är baserad på Oscars Wildes pjäs, som i sin tur bygger på den blodiga bibelhistorien om hur Salomé kräver att få Johannes Döparens huvud på ett fat. Förutom att vara baserad på gayikonen Wildes text ska den – enligt legenden – haft en ensemble helt bestående av homo- eller bisexuella skådespelare. Huruvida det stämmer är svårt att veta nuförti’n, men åtminstone filmens stjärna: vampen Alla Nazimova (1879-1945) var känd i Hollywood för att leva relativt öppet som bisexuell.
Dans ur Salomé, regi: Charles Bryant, Alla Nazimova
När Salomé ursprungligen hade premiär blev den en brakförlust, men har med tiden fått kultstatus som en av de allra tidaste konst- och queerfilmerna. Nyligen visades den i Stockholm som en del av serien Queer på Cinemateket, med livemusik av Matti Bye & This Forgotten Land.
Stumfilmsbloggen skickade sina två korrespondenter Husnörden och Robert för att kolla in den, det här är vad de tyckte:
Sammanfatta ditt intryck av filmen i en mening! Husnörden: ”Spektakulär och ganska fånig film som hade mått bra av en producent som dödat några älsklingar.”
Robert: ”Lite för seg, men det tog sig efter dansen”.
Vilken scen tyckte du var starkast? Varför?
Husnörden: ”När slaven som blivit tillsagd av Herodes att hämta Salomé, som stuckit från en fest, och inte lyckas få henne med sig tillbaka inser att han kommer att råka illa ut. Han väljer att ta livet av sig, det verkar som den enda utvägen. Den scenen, när kameran zoomar in på hans ansikte är den enda med trovärdigt skådespel”.
Robert: ”Dansscenen, som markerade ett väldigt tydligt tempobyte, och är höjdpunkten i filmen. Men även sekvensen där Salome avslöjar priset hon valt, och alla reaktioner det leder till, var rolig”.
Vad tyckte du om musiken?
Robert: ”Musiken var jättebra! Hurra! Mer Matti Bye till folket!”
Husnörden: ”Väldigt bra! Speciellt att det var så många effekter och elektroniska ljud så att man inte alltid hörde att det var live, jag var tvungen att titta för att se att de verkligen satt där. En annorlunda känsla jämfört med det vanliga pianokompet. Det var roligt att gå ner och titta på alla små elektroniska apparater som de spelat på, efter visningen”.
Något mer du vill tillägga om din upplevelse?
Husnörden: ”Jag undrar över vad syftet vad med det överdrivna skådespeleriet, det finns ju många samtida filmer med mer realistiskt skådespel. Nu skapade det en stor distans till mig som tittare”.
Fascinerande fakta: Filmens scenografi är baserad på Art Noveau-konstnären Aubrey Beardsleys illustrationer till Wildes pjäs, bland annat den ovan. Kolla in flera av hans verk, de är riktigt häftiga.
Få saker åldras lika illa som skräckfilmer. Även om det vi är rädda för i grunden förblir detsamma (det okända, mörkret, lidandet och att förlora de vi älskar, till exempel) så förändras skepnaden monstret under sängen har. Idag är det svårt att förstå hur Nosferatu (som visserligen fortfarande är en intressant film) kunde förskräcka någon. Dr. Caligari (Das Cabinet Des Dr Caligari) från 1920 är en av dessa filmer som med åren tappat sin förmåga att skrämmas, men däremot behållit en hel del annat.
Dr. Caligari, som lånat sitt namn åt titeln, är en obehaglig figur, som via sin underlydande: en synsk sömngångare vid namn Cesare begår mord. Han är också föreståndare för ett mentalsjukhus. Att filmens skurk verkar just inom inom psykets behandling går hand i hand med tiden när den kom. Runt 1910-talet hade Freuds idéer om psykoanalys börjat ta fäste på allvar, och samma år som filmen hade premiär bildades The Institute of Psychoanalysis i England, ett av flera institutioner inom det ämnet. Tanken på att kunna förstå, manipulera och styra människors psyke var högaktuell och skrämmande. Nutida filmer där forskning går snett handlar om det som är aktuellt för vår tid, artificell intelligens (den eviga Terminator-serien, till exempel) eller genmanipulering (typ Planet of the Apes).
Så, just en psykiatriker är inte vår tids läskighet, men Dr Caligari har andra behållningar. Det är en galet snygg film, med vansinnig surrealistisk scenografi. Filmarkitekten Walter Reimann som arbetade med Dr. Caligari hade en bakgrund som expressionistisk målare – och det märks. Stumfilmsbloggen associerar till både Kafkas värld av märkliga byråkrater (se scenen där doktorn besöker stadsrådet ) och till Tim Burtons skruvade mardrömsvärldar. Huskulisserna lutar över branta gator med skarpa skuggor. Kolorerade filmrutor används för att skilja på dag och natt, utomhus och inomhus. Håll framförallt ögonen öppna efter en snygg scen där ljuset tänds i ett rum och filmen går från blåtonad till ljus sepia. Mycket snyggt. Mellantexternas skruvade typsnitt på gröntonad bakgrund ser också ut att vara speciellt framtagna för att passa in i filmens vridna scenografi.
För övrigt spelas Cesare av en av filmhistoriens stora: Conrad Veidt (1843 -1943), som åtta år senare spelade den tragiska huvudpersonen i ett annat mörkt stumfilmsepos: The Man Who Laughs från 1928.
Äntligen. Stumfilmsbloggen har lyckats komma iväg på Sounds of Silence, Cinematekets samarbete där olika svenska band skriver ny musik till klassiska stumfilmer. Undertecknad såg Mannen med filmkameran, (av: Dziga Vertov, år 1929) och hörde Bob Hund till det.
Mannen med filmkameran brukar klassas som en dokumentär, även om den egentligen inte handlar om ett specifikt ämne. Istället är det en film om just film, som inleds med att en biopublik bänkar sig, och där titelns man med kamera är det närmsta vi kommer någon slags huvudperson. Mannen med filmkamerans lins rör sig runt Moskva, och framkallar ett porträtt av staden, så som den såg ut på de hästdragna kärrornas och tidiga spårvagnarnas tid.
Vertovs film visar en sovjetisk stad där industrialiseringen är på frammarsch. Klipp rullas upp på vevande drivarmar och hjul, löpande band, ett automatiserat spinneri. Samtidigt är människorna närvarande, vi tittare får se en förlossning, en begravning, magra arbetare med svultna hästar som ryckigt tar sig fram i mörka tunnlar. De levande både bryter av mot maskinerna och verkar på samma gång vara en del av ett större maskineri.
Utdrag ur filmen, dock utan Bob Hunds musik.
För att vara ärlig: Stumfilmsbloggen väntade sig att Mannen med filmkameran skulle vara en rätt krävande film att se. Men nej, träsmaken uteblev. Mycket tack vare Bob Hunds fantastiska musik. (Avbrott för tyckande: Klassisk stumfilm SKA upplevas med levande orkester, den gjordes aldrig för att visas hemma hos någon på en liten skärm). Musiken är precis som filmen hetsig, repetativ, och utan någon tydlg historia. Sångaren Thomas Öberg upprepar texten “människa, kamera” precis som filmens klipp på industrier upprepas filmen igenom. Helheten får en att känns sig som en kugge i filmens och låtarnas maskineri.
Det enda som skulle kunna göra Stumfilmsbloggens upplevelse ännu mer komplett vore om Bob Hund släppte sitt egenskrivna soundtrack. Det skulle vara fantastiskt.
