Stackars Pierrot: en av de första

Precis som när det gäller frågan om vilken spelfilm som var den första råder delade meningar om vilken som var den första animerade filmen. Under den viktorianska eran var olika typer av optiska leksaker populära, där några använde sig av animationsteknikens funktion att visa flera bilder efter varandra med en liten förändring mellan varje bild för att skapa en illusion av rörelse. Samma princip som i blädderblocks-teckningar. Deras begränsning var också ofta densamma som blädderblockens, de fungerade illa för längre historier. Fransmannen som, enligt ett sätt att se på saken, skapade den första animerade filmen lät bilderna ta plats på en remsa och visade dem med sin egen uppfinning för uppspelning: praxinoskopet som han sedan vidareutvecklade till att även kunna projicera de rörliga bilderna. Hans namn var Charles-Émile Reynaud (1844-1918).

Lanature1882 praxinoscope projection reynaud

Reynauds projektor i en samtida illustration.

Bland de filmer som Reynaud visade upp i sin nya maskin finns Pauvre Pierrot, ungefär ”Stackars Pierrot” från 1892. Filmen, som består av handmålade rutor sammansatta till en film, som matades in i cylindern, innehöll ytterligare en innovation: perforerade kanter, så att rullen lättare kunde hållas på plats.

Pauvre Pierrot är en liten historia om commedia de’ll arte-rollerna Pierrot, Harlekin och Columbine. Pierrot och Harlekin konkurrerar om Columbines kärlek, ett tema som varit standard i commedia de’ll arte-teater sen tja…1600-talet åtminstone. I Pauvre Pierrot, liksom i många tidiga spelfilmer lånar den västerländska filmen karaktärer och upplägg från denna klassiska teaterform, på samma sätt som den tidiga filmen i Japan lånade uttryck och historier från kabuki-dramer.

Notera också att Harlekin använder en ”slapstick” mot sin rival, ett tillhygge som ju fått ge namn åt en typ av humor nära förknippad med stumfilm.


Stackars Pierrot blir utkonkurrerad av den våldsbenägne Harlekin.

Charles-Émile Reynaud var till skillnad från andra tidiga animatörer, som Émile Cohl och Winsor McCay, inte tecknare i grunden. Det syns, men ändå är hans vackert kolorerade bakgrunder och rörande små rollfigurer tilltalande i sin enkelhet. De klara färgerna måste också gjort sig utmärkt när de projicerades på större yta.

Många andra tidiga animerade filmer är svartvita, eftersom teckningarna i dem fångades på vanlig monokrom film. Fast somliga, som Winsor McCay, färglade en del av sina verk, liksom Georges Méliès på spelfilmssidan, med hjälp av sin hustru handkolorerade han faktiskt hela kortfilmer.

Sorligt nog finns mycket få av Reynuads verk bevarade. Hans affärsverksamhet gick utför när andra filmprojektorer och filmer blev fler och mer avancerade. Strax innan sin död dumpade han det mesta av sin filmproduktion i floden Seine, dock inte Pauvre Pierrot och Autour d’une cabine, en annan av hans tecknade filmer, som handlar om tjuvkikande vid en badhytt. Eftersom filmerna inte distribuerats i någon större skala är det inte troligt att fler av Reynauds verk kan restaureras. Därför blir triangeldramat mellan commedia de’ll arte-clownerna än mer spännande.

Skräck med Méliès: Andar, skelett och trickfilm

georges melierRegissören Georges Méliès (1861-1938), är kanske mest känd för filmen Le voyage dans la lune, eller A Trip To The Moon, från 1902. Den har fått hjälp att överleva in i modern tid tack vare flera popkulturella referenser, som Smashing Pumpkins remake av den i musikvideon till Tonight, Tonight och att den syns i filmatiseringen av Jorden runt på 80 dagar från 1956. Hans månfilm brukar räknas som den första science fiction-filmen. Men Méliès verkade i fler genrer, han åstadkom också omkring 500 filmer, så han hade ju möjlighet att bredda sig.

En av de filmtyper som Méliès kan räknas som upphovsman till är skräck, hans korta filmsnuttar med dansande djävlar och svävande spöken påminner om hans egen bakgrund som trollkarl och illusionist. Méliès hade kanske på grund av sitt tidigare yrke förstått hur effektiva visuella trick kan vara. Medan de flesta av hans samtida kollegor filmade verkliga händelser eller möjligtvis korta, rakt berättade historier exprimenterade Méliès med att förlägga handligen framåt eller bakåt i tiden, han byggde upp genomarbetade kulisser och insåg tidigt att filmberättelser inte behöver utspela sig i realtid, utan kan skildra ett händelseförlopp längre än de minuter filmen varar.

Méliès var också först med många av de trickfilmstekniker, som sedan blivit allmänt spridda, däribland: stop motion-effekter, slow motion, dubbelexponering och time lapse. Faktiskt är några av hans tidiga filmer i färg, handkolorerade av hans hustru Jeanne d’Alcy.

Exempel på Georges Méliès sinne för mäktiga scenerier syns i Le Monstre, från 1903. Filmen är en variation på det klassiska temat om den levande människan som vill återuppväcka sin döda kärlek. Det går, som Orpheus eller Harry Potter kunnat intyga, sällan vägen:


Makaber dans i Egypten

En tydligare koppling till hans förflutna som magiker syns i Summoning the Spirits, Évocation spirite från 1899. Notera hur filmens trollkarl (som ser ut att vara spelad av Méliès själv)visar att han inte gömt undan något innan han påkallar andarna.


Andevärlden hälsar på

Majoriteten av Méliès enorma produktion har gått förlorad, men så sent som 2005 upptäcktes en låda med filmer av honom, så kanske kan fler dyka upp. Det skulle vara roligt.