Att göra en människa galen är lätt. Ta ifrån honom allt. Se så lustigt han beter sig.
Citatet kommer från psykiatrikern, jazzmusikern, vänsterpolitikern och poeten Claes Anderssons diktsamling Rumskamrater från 1974. Filmen Terje Vigen handlar om just att bli fråntagen allt, men också om Norges historia, krig och att den som redan har det illa ställt är den som drabbas hårdast när tillvaron rasar.
Filmen från 1917 är baserad på Henrik Ibsens poem med samma namn. Denna berättande dikt gavs ut 1852 och fick ett uppsving i popularitet under sekelskiftets nationalistiska yra. (Inget odlar väl fosterlandskärlek så mycket som minnen av en yttre fiendes angrepp). Berättelsen om sjömannen Terje Vigen utspelar sig under Napoleonkrigen, 1803 -1814, då Norge, i union med Danmark, fick sin kustväg blockerad av britterna med allierade (däribland Sverige). Dikten skildrar hur civilbefolkningen i en norsk kustby drabbas av svält när de under år av missväxt inte har möjlighet att ta sig ut på det av utländska styrkor ockuperade havet för att ordna mat. Samhällets tragedi blir fattlig genom en persons öde: sjömannen Terje Vigens.
Vi som läsare och tittare får stifta bekantskap med Terje Vigen som ung och relativt obekymrad matros. Han spelas lågmält och nyanserat av Victor Sjöström (1879 – 1960), som också står som regissör och manusförfattare ihop med Gustaf Molander (1888-1973). I en tidig scen får vi se hur denne sjöman återvänder hem från sin tjänstgöring och får träffa sin dotter för första gången. Scenen från familjens lilla stuga där Terje leker med sitt barn framför brasan åtföljs av textrutan: Der sagdes, at Terjes sind med et fik alvor fra denne stund. Han trælled og sled og blev aldrig træt af at vugge sit barn i blund. Om søndagskvelden, når dansen klang vildt fra den nærmeste gård, sine gladeste viser han hjemme sang, mens lille Anna lå på hans fang og drog i hans brune hår. (Liten läsöving i gammel-norska). Alla textrutor i filmen är citat ur dikten, även om hela dikten inte återges.
Historien om Terje Vigen och hans familj tar snart en mörkare vänding. Svält hotar och Terje bestämmer sig för att försöka ro till Skagen och hämta mat. Men det brittiska imperiets flotta tänker inte tilllåta ens en ensam eka att ta sig förbi. I en av filmens hetsigaste sekvenser följer kamerans öga tätt inpå Terje, som ror frenetiskt. I nästa klipp ser vi hur en båt framförd av ett helt roddarlag engelska matroser taktfast förföljer honom, så ett klipp tillbaka till Terjes händer och armar vid årorna. Hela scenens fruktansvärda innebörd: att mannen i ekan ror för att rädda livet på sin familj, medan soldaterna ror för att de lyder order, lyfts fram än tydligare genom kampens ojämna villkor.
Både dikten och filmatiseringen av Terje Vigen, som ju har en ålderskillnad på 65 år, är historier som tar sig själva på allvar. Här finns ingen ironi, men inte heller något gottande i eländet. När huvudpersonen förlorat allt står kameran stilla, Sjöström skådespelar återhållet och låter händelserna tala för sig själva.
Det plåster på såren som en modern publik förväntar sig när en films hjälte fallit till botten uteblir. Terjes förluster är meningslösa. Bara hans inre möjliga försoning ger filmen en strimma ljus i slutet. Ett ljus som sprider sig över en kyrkogård vid havsbandet och ett enkelt kors: Han lagdes for solbrand og vindes vift, og derfor blev græsset så stridt og stivt, men med vilde blomster iblandt.