Little Lord Fauntleroy: en sockersöt dragshow

Som Stumfilmsbloggen redan behandlat i posten om Pollyanna fick den 1,54 meter långa skådespelerskan Mary Pickford spela barnroller ända upp i 30-årsåldern. I historien om lord Fauntleroys öden spelar hon befriande nog inte bara den guldlockiga gossen, titelns lille lord, utan får också föreställa en vuxen kvinna: hans lika guldlockiga mor. Dubbelexponeringen som låter Pickfords två rollfigurer tala med eller krama om varandra och vid ett tillfälle pussas fungerar med få skarvar. Och, trots en hel del bligande med sotade ögon och förskräckta ta sig för bröstet-scener, är det befriande att se huvudrollsinnehavaren spela åtminstone en roll närmare sin egen ålder.

Filmen, som regisserades av Albert E. Green (1889–1960) och Mary Pickfords yngre bror Jack Pickford (1896 – 1933), som i likhet med sina båda systrar stått på scen sen barnsben, är baserad på Frances Hodgson Brunets roman med samma namn. Little Lord Fauntleroy publicerades först som tidningsföljetong åren 1885 till 1886 och gavs därefter ut i bokform. Boken och filmen berättar historien om den amerikanske pojken Cedric Errol, som lever ensam med sin mamma och en dag får ärva en engelsk lord-titel. Med sin nyfunna adlighet får Cedric flytta till den gamla världen och sin farfars gods. Farfadern är förbittrad över hur hans två nu avlidna söner brutit mot all ära och heder. Därför är han inte vidare välvilligt inställd till sin unge arvtagare och ännu mer skeptisk till sin hans mor. Farfar har dessutom försummat sina plikter som godsägare och underlåtit att hjälpa sina fattiga arrendatorer. Men… kanske kan den fullkomligt vedergulliga Cedric tina upp hans hjärta? Som publik kan vi ana hur det hela kommer att sluta.


Första delen av den lille lordens äventyr, hela filmen finns på Youtube

Att historien är förutsägbar kan tittaren möjligtvis svälja, filmen är ett familjeäventyr och delar av den är riktigt charmerande. Miljöerna med myllrande gatuliv där berättelsen inleds med en jakt på gammalmodiga velocipeder och släktgodsets salar är i sig värda att se. Överlag är hantverket i filmen solitt, med textskyltar i sirliga typsnitt och förtjusande specialkomponerad filmmusik.

Enligt William K. Eversons bok American Silent Film var Little Lord Fauntleoy också den film som Mary Pickford själv gärna visade upp, efter att hon avslutat sin skådespelarkarriär. Då ansåg hon att det stora antal näpna flickroller hon spelat var föråldrade. Man kan ana att de rollerna inte direkt utmanade henne eller fick henne att utvecklas som skådespelare

Men föråldrad är väl numera även denna films huvudperson. Det är svårt att tänka sig att en sammetsklädd, spetskrageförsedd gosse med korkskruvslockar skulle få vara hjälte i någon av vår samtids berättelser. Även om vi numera anser oss ha luckrat upp många begrepp om manligt och kvinnligt ska barn i populärkulturen vara tuffa och självständiga, medan en 1800-talsädling faktiskt tilläts vara känslig och mjuk. Just Cedrics vänhet minskar Pickfords chans att övertyga som pojke, liksom att hennes, visserligen ganska obefintliga, byst skulle behövt lindas hårdare: rätt grundläggande för att kunna passera som manlig.