Etikett: Mary Pickford

Little Lord Fauntleroy: en sockersöt dragshow

Som Stumfilmsbloggen redan behandlat i posten om Pollyanna fick den 1,54 meter långa skådespelerskan Mary Pickford spela barnroller ända upp i 30-årsåldern. I historien om lord Fauntleroys öden spelar hon befriande nog inte bara den guldlockiga gossen, titelns lille lord, utan får också föreställa en vuxen kvinna: hans lika guldlockiga mor. Dubbelexponeringen som låter Pickfords två rollfigurer tala med eller krama om varandra och vid ett tillfälle pussas fungerar med få skarvar. Och, trots en hel del bligande med sotade ögon och förskräckta ta sig för bröstet-scener, är det befriande att se huvudrollsinnehavaren spela åtminstone en roll närmare sin egen ålder.

Filmen, som regisserades av Albert E. Green (1889–1960) och Mary Pickfords yngre bror Jack Pickford (1896 – 1933), som i likhet med sina båda systrar stått på scen sen barnsben, är baserad på Frances Hodgson Brunets roman med samma namn. Little Lord Fauntleroy publicerades först som tidningsföljetong åren 1885 till 1886 och gavs därefter ut i bokform. Boken och filmen berättar historien om den amerikanske pojken Cedric Errol, som lever ensam med sin mamma och en dag får ärva en engelsk lord-titel. Med sin nyfunna adlighet får Cedric flytta till den gamla världen och sin farfars gods. Farfadern är förbittrad över hur hans två nu avlidna söner brutit mot all ära och heder. Därför är han inte vidare välvilligt inställd till sin unge arvtagare och ännu mer skeptisk till sin hans mor. Farfar har dessutom försummat sina plikter som godsägare och underlåtit att hjälpa sina fattiga arrendatorer. Men… kanske kan den fullkomligt vedergulliga Cedric tina upp hans hjärta? Som publik kan vi ana hur det hela kommer att sluta.


Första delen av den lille lordens äventyr, hela filmen finns på Youtube

Att historien är förutsägbar kan tittaren möjligtvis svälja, filmen är ett familjeäventyr och delar av den är riktigt charmerande. Miljöerna med myllrande gatuliv där berättelsen inleds med en jakt på gammalmodiga velocipeder och släktgodsets salar är i sig värda att se. Överlag är hantverket i filmen solitt, med textskyltar i sirliga typsnitt och förtjusande specialkomponerad filmmusik.

Enligt William K. Eversons bok American Silent Film var Little Lord Fauntleoy också den film som Mary Pickford själv gärna visade upp, efter att hon avslutat sin skådespelarkarriär. Då ansåg hon att det stora antal näpna flickroller hon spelat var föråldrade. Man kan ana att de rollerna inte direkt utmanade henne eller fick henne att utvecklas som skådespelare

Men föråldrad är väl numera även denna films huvudperson. Det är svårt att tänka sig att en sammetsklädd, spetskrageförsedd gosse med korkskruvslockar skulle få vara hjälte i någon av vår samtids berättelser. Även om vi numera anser oss ha luckrat upp många begrepp om manligt och kvinnligt ska barn i populärkulturen vara tuffa och självständiga, medan en 1800-talsädling faktiskt tilläts vara känslig och mjuk. Just Cedrics vänhet minskar Pickfords chans att övertyga som pojke, liksom att hennes, visserligen ganska obefintliga, byst skulle behövt lindas hårdare: rätt grundläggande för att kunna passera som manlig.

Pollyanna: Obotlig optimist i 20-talstappning

Namnet Pollyanna har på engelska fått innebörden att vara hopplöst naiv och överoptimistisk, med de fina böjningarna “pollyannism” och “pollyannaish”. Alltihop tar sin början i Eleanor H. Porters ungdomsbok från 1913, om den föräldralösa flickan Pollyanna. Ett barn vars föräldrar dött och som blivit skickat för att bo hos sin stränga moster skulle med all rätt vara deprimerat, men så lirar inte Pollyanna. Hon använder sig av ”The Glad Game”, en lek för att hitta det roliga i varje situation. På så sätt behöver hon inte ens vara särsklit ledsen över att hennes far, den fattige missionären dött ifrån henne. Åtminstone inte så det märks.

Historien om den lilla optimisten har filmatiserats flera gånger, bland annat i en technicolorversion med Disney som avsändare från år 1960. I Disneyversionen spelas Pollyanna av brittiska Hayley Mills, som då var i sina tidiga tonår, men i stumfilmen Pollyanna, från 1920, gestaltas hon av den då närmare 30- än 20-åriga Mary Pickford (1892–1979): En av den amerikanska stumfilmserans stora stjärnor som med sitt näpna yttre och gyllene lockar castades att spela flickroller en lång tid efter sin pubertet.


Hela Pollyanna, för den som behöver lära sig se tillvaron ljusare.

Kanske är det den vuxna kvinnan utklädd till barn som bidrar till att den tidiga Pollyanna-filmen skorrar en aning falskt. Undertecknad har alltid tyckt att teater där vuxna föreställer barn är djupt obehaglig. För att understryka just hur ung rollen är skuttar hon ständigt fram med spattigt kroppspråk och halvöppen mun, på ett sätt som få barn gör och som inte känns särskilt bedårande.

Att filmen är förutsägbar kan man som tittare kanske leva med (vi kan måhända ana att den stränga mostern kommer att ta sin föräldralösa släkting till sitt hjärta till sist?) och ingen förväntar sig överraskande moraliska frågeställningar i en film baserad på en käck flickbok. Men Pollyannas vara glad-lek verkar i Paul Powells (1881–1944) regi rätt krampaktig. Snarare än att verkligen göra henne gladare (vilket verkar vara filmens tanke) liknar det just en lek, och en inte särskilt rolig sådan. Därmed blir det svårt att svälja filmen som det sockerpiller den var tänkt som.

Som bild av hur idealbarnet skulle vara, och därmed också en bild av det samtida samhällets önskemål och drömmar såg ut, kan både filmen och boken om Pollyanna säkert vara intressanta. Den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreichs kritik av sitt hemlands fäbless för att bota alla typer av problem med positivt tänkande dyker upp bland associationerna och säkert kan man göra en kulturhistorisk analys av Pollyanna. Om man orkar se sig igenom nästan en timmes sockerklet alltså.