Kategori: Okategoriserade

Äntligen. Stumfilmsbloggen har lyckats komma iväg på Sounds of Silence, Cinematekets samarbete där olika svenska band skriver ny musik till klassiska stumfilmer. Undertecknad såg Mannen med filmkameran, (av: Dziga Vertov, år 1929) och hörde Bob Hund till det.

Mannen med filmkameran brukar klassas som en dokumentär, även om den egentligen inte handlar om ett specifikt ämne. Istället är det en film om just film, som inleds med att en biopublik bänkar sig, och där titelns man med kamera är det närmsta vi kommer någon slags huvudperson. Mannen med filmkamerans lins rör sig runt Moskva, och framkallar ett porträtt av staden, så som den såg ut på de hästdragna kärrornas och tidiga spårvagnarnas tid.

Vertovs film visar en sovjetisk stad där industrialiseringen är på frammarsch. Klipp rullas upp på vevande drivarmar och hjul, löpande band, ett automatiserat spinneri. Samtidigt är människorna närvarande, vi tittare får se en förlossning, en begravning, magra arbetare med svultna hästar som ryckigt tar sig fram i mörka tunnlar. De levande både bryter av mot maskinerna och verkar på samma gång vara en del av ett större maskineri.

Utdrag ur filmen, dock utan Bob Hunds musik.

För att vara ärlig: Stumfilmsbloggen väntade sig att Mannen med filmkameran skulle vara en rätt krävande film att se. Men nej, träsmaken uteblev. Mycket tack vare Bob Hunds fantastiska musik. (Avbrott för tyckande: Klassisk stumfilm SKA upplevas med levande orkester, den gjordes aldrig för att visas hemma hos någon på en liten skärm). Musiken är precis som filmen hetsig, repetativ, och utan någon tydlg historia. Sångaren Thomas Öberg upprepar texten “människa, kamera” precis som filmens klipp på industrier upprepas filmen igenom. Helheten får en att känns sig som en kugge i filmens och låtarnas maskineri.

Det enda som skulle kunna göra Stumfilmsbloggens upplevelse ännu mer komplett vore om Bob Hund släppte sitt egenskrivna soundtrack. Det skulle vara fantastiskt.

Våren verkar gå i stumfilmens tecken, snart finns en ypperlig chans för den som befinner sig i Göteborg att gå på vad som verkar vara två riktigt mäktiga konserter. Boka in 4 och 5 april! Och läs mer på orkesterns sajt.

Så här skriver David Fredlund från orkestern: Göteborg Wind Orchestra är en professionell orkester som den 4 och 5 april kommer att ge konserten ”Musik till Stumfilm”. Då baxar vi in en stor bioprojektor i Kronhuset i Göteborg och visar två stumfilmer inspelade i Göteborg 1917 och 1918, av Georg af Klercker.

Stumfilmsbloggen passade på att fråga lite mer om konserterna:

Hur valde ni ut filmerna: För hem och härd och Nattliga toner?

”Filmerna är valda för att Georg af Klercker gjort dem. Han verkade i Göteborg och vad dessutom en av initiativtagarna till teaterorden TSO som än idag är mycket aktiv, och där dessutom många inom vår bransch är medlemmar. Göteborg Wind Orchestra har nära kontakter med TSO, exempelvis medverkar orkestern årligen vid deras stora konsert ”Våryra” på Göteborgsoperan”.

Hur tänker orkestern om att spela till stumfilm, något som ersätter tal, ett soundtrack eller något annat?

”Att det är musik till filmen är helt enkelt för att det är i den tidens tradition med stumfilmsmusik. Då oftast av en pianist, men i denna version som sagt med hel orkester, något som naturligtvis inte är helt vanligt. Orkestern kommer att spela musik från den tiden, en del marscher, musik av Wilhelm Peterson-Berger tex, och pianisten Stefan Wingefors kommer mestadels att improvisera bakom pianot”.

Läs mer om Georg af Klercker här.

Nejmen titta, ett litet guldkorn på Youtube. Se Ingmar Bergman berätta om den fantastiska filmen Körkarlens inverkan på honom. Sveriges mest kände regissör om Sveriges mest kände stumfilmsregissör. (Tyvärr kass bildkvalitet).

I somras var Stumfilmsbloggen på semester i den tredimensionella världen. Fast även i Stockholms skärgård gör sig filmens barndom påmind, mitt bland skaldjurskrogarna och butikerna för tovade och tjärade souvenirer på Fjäderholmarna hittade vi ett vykortsstånd med bilder av blommor, katter och science fiction-motiv.

Här fanns motiv ur två utmärkta komedier från stumfilmeseran: Harold Lloyds Safety Last från 1923 och Buster Keatons The Cameraman från 1922. Båda utmärkta filmer, men förmodligen är det den utgågna upphovsrätten som gjort att de tryckts på kort. Hur som helst var de fina. Lloyds skräckslagna klockklättrande kändes dessutom som det perfekta födelsedagskortet, något undertecknad råkade vara på jakt efter.

Trollkarlen från Oz är en märklig liten bok som Stumfilmsbloggen själv inte uppskattade något vidare som barn. Den ironiska lösningen på fågelskrämmans, lejonets och plåtniklas problem: att de inte får ett hjärna, mod eller ett hjärta utan bara ett gäng grejer, som ett hjärta i tyg och ett stoppat huvud, kändes aldrig tillfredsställande En aning vuxnare tolkning är förstås att sakerna bara är symboler och att bokens hjältar måste hitta kärlek, mod och intelligens inom sig. Fast det är ju fortfarande en mycket tråkigare lösning än om trollkarlen verkligen kunnat trolla.

Andra har uppenbarligen gillat boken enormt mycket. Dess författare, Lyman Frank Baum (1856 – 1919), skrev en lång rad av uppföljare, med allt mer bisarra intriger. Skälet till att historien om flickan Dorothy, som i sällskap av sin lilla hund Toto blir bortblåst från Kansas till det märkliga landet Oz, fortfarande är så känd beror kanske främst på musikalfilmsversionen från 1939 med Judy Garland i huvudrollen. Den är en alldeles underbart campig fantasi i sprakande technicolor, som berikat populärkuluren med låten “Over the Rainbow” och häxskämt. Men boken inspirerade till filmer och musikaler även under Baums livstid.

År 1910 kom filmbolagets Seligs version, där sagans många turer kortats ner till dryga 13 minuter, men som på pluskontot innehåller några mycket fina dansande djur. En del av filmens influenser, och även några av dess kostymer var hämtade från en musikal-version av Trollkarlen från Oz, som sattes upp på Broadway år 1902. Baum bidrog till musikalen genom att skriva en del av sångerna. Från denna tidiga scenversion kom också karaktären Imogen the Cow, som inte har någon förlaga i boken, men rollen är helt klart en bonus i sin fina ko-dräkt.

1910 års tappning. Om man fått se den på tiden det begav sig hade musiken antagligen matchat dansscenerna. Det var säkert fint.

The Wonderful Wizard of Ozblev så lyckad att filmbolaget gjorde som Baum och skapade en hel radda efterföljare, som Dorothy and the Scarecrow in Oz och The Land of Oz.

Stumfilmeseran fick förresten ytterligare en version av Trollkarlen från Oz, 1925 kom Wizard of Oz, regisserad av Larry Semon. Den innehöll en mycket fri tolkning av Baums verk och en ovanligt fånig vuxen Dorothy.

Fånig version.

Hellre än att se den kan man hoppa 14 är framåt i filmhistorien och se Judy Garlands charmerande rolltolkning. Försök bara tänka bort att hon var en av de första, barnstjärnorna som skulle växa upp till missbruk och struliga relationer. För Bebe Daniels som spelade Dorothy 1910 verkar livet tagit en ljusare vänding, hon fortsatte som firad skådespelare, klarade ljudfilmens intåg, blev producent och radiopratare, gift, mamma och levde tills hon blivit 70 år. Vilket verkar mycket trevligare än att som Garland dö av en överdos vid 47.