Dr. Caligari: ta en titt i forna tiders skräckkabinett

Filmaffisch för Dr Calligari
Filmaffisch för Dr Calligari

Få saker åldras lika illa som skräckfilmer. Även om det vi är rädda för i grunden förblir detsamma (det okända, mörkret, lidandet och att förlora de vi älskar, till exempel) så förändras skepnaden monstret under sängen har. Idag är det svårt att förstå hur Nosferatu (som visserligen fortfarande är en intressant film) kunde förskräcka någon. Dr. Caligari (Das Cabinet Des Dr Caligari) från 1920 är en av dessa filmer som med åren tappat sin förmåga att skrämmas, men däremot behållit en hel del annat.

Dr. Caligari, som lånat sitt namn åt titeln, är en obehaglig figur, som via sin underlydande: en synsk sömngångare vid namn Cesare begår mord. Han är också föreståndare för ett mentalsjukhus. Att filmens skurk verkar just inom inom psykets behandling går hand i hand med tiden när den kom. Runt 1910-talet hade Freuds idéer om psykoanalys börjat ta fäste på allvar, och samma år som filmen hade premiär bildades The Institute of Psychoanalysis i England, ett av flera institutioner inom det ämnet. Tanken på att kunna förstå, manipulera och styra människors psyke var högaktuell och skrämmande. Nutida filmer där forskning går snett handlar om det som är aktuellt för vår tid, artificell intelligens (den eviga Terminator-serien, till exempel) eller genmanipulering (typ Planet of the Apes).

Så, just en psykiatriker är inte vår tids läskighet, men Dr Caligari har andra behållningar. Det är en galet snygg film, med vansinnig surrealistisk scenografi. Filmarkitekten Walter Reimann som arbetade med Dr. Caligari hade en bakgrund som expressionistisk målare – och det märks. Stumfilmsbloggen associerar till både Kafkas värld av märkliga byråkrater (se scenen där doktorn besöker stadsrådet ) och till Tim Burtons skruvade mardrömsvärldar. Huskulisserna lutar över branta gator med skarpa skuggor. Kolorerade filmrutor används för att skilja på dag och natt, utomhus och inomhus. Håll framförallt ögonen öppna efter en snygg scen där ljuset tänds i ett rum och filmen går från blåtonad till ljus sepia. Mycket snyggt. Mellantexternas skruvade typsnitt på gröntonad bakgrund ser också ut att vara speciellt framtagna för att passa in i filmens vridna scenografi.

För övrigt spelas Cesare av en av filmhistoriens stora: Conrad Veidt (1843 -1943), som åtta år senare spelade den tragiska huvudpersonen i ett annat mörkt stumfilmsepos: The Man Who Laughs från 1928.

Mannen med filmkameran möter Bob Hund

Äntligen. Stumfilmsbloggen har lyckats komma iväg på Sounds of Silence, Cinematekets samarbete där olika svenska band skriver ny musik till klassiska stumfilmer. Undertecknad såg Mannen med filmkameran, (av: Dziga Vertov, år 1929) och hörde Bob Hund till det.

Bob Hund
Mannen med filmkameran brukar klassas som en dokumentär, även om den egentligen inte handlar om ett specifikt ämne. Istället är det en film om just film, som inleds med att en biopublik bänkar sig, och där titelns man med kamera är det närmsta vi kommer någon slags huvudperson. Mannen med filmkamerans lins rör sig runt Moskva, och framkallar ett porträtt av staden, så som den såg ut på de hästdragna kärrornas och tidiga spårvagnarnas tid.

Vertovs film visar en sovjetisk stad där industrialiseringen är på frammarsch. Klipp rullas upp på vevande drivarmar och hjul, löpande band, ett automatiserat spinneri. Samtidigt är människorna närvarande, vi tittare får se en förlossning, en begravning, magra arbetare med svultna hästar som ryckigt tar sig fram i mörka tunnlar. De levande både bryter av mot maskinerna och verkar på samma gång vara en del av ett större maskineri.

Utdrag ur filmen, dock utan Bob Hunds musik.

För att vara ärlig: Stumfilmsbloggen väntade sig att Mannen med filmkameran skulle vara en rätt krävande film att se. Men nej, träsmaken uteblev. Mycket tack vare Bob Hunds fantastiska musik. (Avbrott för tyckande: Klassisk stumfilm SKA upplevas med levande orkester, den gjordes aldrig för att visas hemma hos någon på en liten skärm). Musiken är precis som filmen hetsig, repetativ, och utan någon tydlg historia. Sångaren Thomas Öberg upprepar texten “människa, kamera” precis som filmens klipp på industrier upprepas filmen igenom. Helheten får en att känns sig som en kugge i filmens och låtarnas maskineri.

Det enda som skulle kunna göra Stumfilmsbloggens upplevelse ännu mer komplett vore om Bob Hund släppte sitt egenskrivna soundtrack. Det skulle vara fantastiskt.

Tips: Göteborg Wind Orchestra spelar till Georg af Klercker

Våren verkar gå i stumfilmens tecken, snart finns en ypperlig chans för den som befinner sig i Göteborg att gå på vad som verkar vara två riktigt mäktiga konserter. Boka in 4 och 5 april! Och läs mer på orkesterns sajt.

georg af klercjer
Georg själv

Så här skriver David Fredlund från orkestern: Göteborg Wind Orchestra är en professionell orkester som den 4 och 5 april kommer att ge konserten ”Musik till Stumfilm”. Då baxar vi in en stor bioprojektor i Kronhuset i Göteborg och visar två stumfilmer inspelade i Göteborg 1917 och 1918, av Georg af Klercker.

Stumfilmsbloggen passade på att fråga lite mer om konserterna:

Hur valde ni ut filmerna: För hem och härd och Nattliga toner?

”Filmerna är valda för att Georg af Klercker gjort dem. Han verkade i Göteborg och vad dessutom en av initiativtagarna till teaterorden TSO som än idag är mycket aktiv, och där dessutom många inom vår bransch är medlemmar. Göteborg Wind Orchestra har nära kontakter med TSO, exempelvis medverkar orkestern årligen vid deras stora konsert ”Våryra” på Göteborgsoperan”.

Hur tänker orkestern om att spela till stumfilm, något som ersätter tal, ett soundtrack eller något annat?

”Att det är musik till filmen är helt enkelt för att det är i den tidens tradition med stumfilmsmusik. Då oftast av en pianist, men i denna version som sagt med hel orkester, något som naturligtvis inte är helt vanligt. Orkestern kommer att spela musik från den tiden, en del marscher, musik av Wilhelm Peterson-Berger tex, och pianisten Stefan Wingefors kommer mestadels att improvisera bakom pianot”.

Läs mer om Georg af Klercker här.

Vykort från 20-talet

I somras var Stumfilmsbloggen på semester i den tredimensionella världen. Fast även i Stockholms skärgård gör sig filmens barndom påmind, mitt bland skaldjurskrogarna och butikerna för tovade och tjärade souvenirer på Fjäderholmarna hittade vi ett vykortsstånd med bilder av blommor, katter och science fiction-motiv.

Här fanns motiv ur två utmärkta komedier från stumfilmeseran: Harold Lloyds Safety Last från 1923 och Buster Keatons The Cameraman från 1922. Båda utmärkta filmer, men förmodligen är det den utgågna upphovsrätten som gjort att de tryckts på kort. Hur som helst var de fina. Lloyds skräckslagna klockklättrande kändes dessutom som det perfekta födelsedagskortet, något undertecknad råkade vara på jakt efter.