Trollkarlen från Oz: en stum musikal

Trollkarlen från Oz är en märklig liten bok som Stumfilmsbloggen själv inte uppskattade något vidare som barn. Den ironiska lösningen på fågelskrämmans, lejonets och plåtniklas problem: att de inte får ett hjärna, mod eller ett hjärta utan bara ett gäng grejer, som ett hjärta i tyg och ett stoppat huvud, kändes aldrig tillfredsställande En aning vuxnare tolkning är förstås att sakerna bara är symboler och att bokens hjältar måste hitta kärlek, mod och intelligens inom sig. Fast det är ju fortfarande en mycket tråkigare lösning än om trollkarlen verkligen kunnat trolla.

Andra har uppenbarligen gillat boken enormt mycket. Dess författare, Lyman Frank Baum (1856 – 1919), skrev en lång rad av uppföljare, med allt mer bisarra intriger. Skälet till att historien om flickan Dorothy, som i sällskap av sin lilla hund Toto blir bortblåst från Kansas till det märkliga landet Oz, fortfarande är så känd beror kanske främst på musikalfilmsversionen från 1939 med Judy Garland i huvudrollen. Den är en alldeles underbart campig fantasi i sprakande technicolor, som berikat populärkuluren med låten “Over the Rainbow” och häxskämt. Men boken inspirerade till filmer och musikaler även under Baums livstid.

År 1910 kom filmbolagets Seligs version, där sagans många turer kortats ner till dryga 13 minuter, men som på pluskontot innehåller några mycket fina dansande djur. En del av filmens influenser, och även några av dess kostymer var hämtade från en musikal-version av Trollkarlen från Oz, som sattes upp på Broadway år 1902. Baum bidrog till musikalen genom att skriva en del av sångerna. Från denna tidiga scenversion kom också karaktären Imogen the Cow, som inte har någon förlaga i boken, men rollen är helt klart en bonus i sin fina ko-dräkt.

1910 års tappning. Om man fått se den på tiden det begav sig hade musiken antagligen matchat dansscenerna. Det var säkert fint.

The Wonderful Wizard of Ozblev så lyckad att filmbolaget gjorde som Baum och skapade en hel radda efterföljare, som Dorothy and the Scarecrow in Oz och The Land of Oz.

Stumfilmeseran fick förresten ytterligare en version av Trollkarlen från Oz, 1925 kom Wizard of Oz, regisserad av Larry Semon. Den innehöll en mycket fri tolkning av Baums verk och en ovanligt fånig vuxen Dorothy.


Fånig version.

Hellre än att se den kan man hoppa 14 är framåt i filmhistorien och se Judy Garlands charmerande rolltolkning. Försök bara tänka bort att hon var en av de första, barnstjärnorna som skulle växa upp till missbruk och struliga relationer. För Bebe Daniels som spelade Dorothy 1910 verkar livet tagit en ljusare vänding, hon fortsatte som firad skådespelare, klarade ljudfilmens intåg, blev producent och radiopratare, gift, mamma och levde tills hon blivit 70 år. Vilket verkar mycket trevligare än att som Garland dö av en överdos vid 47.

Nuförti’n: Buffy tappar rösten

Joss Whedon (1964-) var enligt egen utsago trött på skräckfilmsstereortypen att den snygga, blonda tjejen måste dö. Därför skapade han först filmen och sedan teve-serien om tonårstjejen Buffy Summers, som är blond, snygg och smart och som delar ut minst lika mycket stryk som den mest hårdkokta filmskurk. (Den kommande filmen: Buffy the Vampire Slayer, som troligtvis har premiär 2012 är varken skriven eller regisserad av Joss Whedon, som inte är nöjd med hur filmbolaget hanterat hans skapelse).

I serien, som i Sverige gick under namnet Buffy och vampyrerna, måste Buffy och hennes vapendragare Willow och Xander möta demonerena, vampyrerna och de andra representanterna för mörkrets makter som hemsöker deras småputtriga hemort Sunnydale. Under ett av fjärde säsongens avsnitt: Hush, när seriens huvudpersoner hunnit börja på college, dyker några av historiens läskigaste demoner upp i form av de likbleka, svävande och stelt grinande gastarna kallade “The Gentlemen”. Ännu läskigare blir det av att The Gentlemen styr över vansinniga demonslavar i lädermasker och tvångströjor, som får sköta grovjobbet när de slaktar sina offer. När denna demonhop anländer till Sunnydale börjar de sina illdåd genom att beröva stadens innvånare sina röster.

Reslutatet blir ett avsnitt där nästan två tredjedar av tiden inte innehåller någon talad dialog. Precis som i klassisk stumfilm kan karaktärerna ändå ha diskussioner som är tydliga för publiken, där mimik och gester förmedlar det de vill ha sagt. Xanders flickvän Anya (en dödlig tjej som tidigare fungerat som hämndens demon och som ännu inte lärt sig det sociala spelet människor emellan) gör olämpliga gester inför de andra, där hon tidigare skulle kommit med ett olämpligt uttalande. Den stora skillnaden från filmen innan ljudfilmen är förstås att karaktärerna i Buffy är medvetna om sin stumhet, här blir den en av dramats drivkrafter.

I klippet nedan kommunicerar Buffy och hennes vänner en hel massa utan ljud. Här har också det gamla stumfilmsknepet att använda textskyltar för att driva den dialog som inte går att mima kommit till heders i ny tappning.

(De första sekunderna funkar inte) Buffy och hennes vänner instrueras av den bedårande bibloterkarien Mr. Giles. Joss Whedon har sagt att han bestämde sig för att skriva avsnittet Hush efter att seriens rappa dialog fått väl mycket uppmärksamhet.

/Ada

3 gånger: stumma skräcködlor

Alla barn och många vuxna skulle vilja ha en egen dinosaurie. Den som hade en velociraptor i koppel skulle inte direkt behöva oroa sig för lösa kamphundar. Den som var barn 1914, och bosatt i USA, hade chansen att se dinosaurier på film. Då visades serietecknaren Winsor McCays (1869?-1934) animerade film Gertie the Dinosaur på kringresande vaudeville-shower för första gången. Filmen, som är en av de tidigaste tecknade filmera, ritades ruta för ruta av McCay, eftersom detta var innan tekniken att måla tecknade serier på genomskinlig film så att bakgrunden kunde återanvändas till flera rutor var påkommen. Med ganska stor sannolikhet är Gertie den första dinosaurien som synts på film, hon räknas också som den tidigaste tecknade karaktären, alltså en animerad roll med egen personlighet.

När Gertie the Dinosaur visades upp stod Winsor McCay framför duken, klädd som cirkusdomptör med piska och gav henne order. Pumpan som han kastar till henne visades först upp utanför duken, samma trick gäller på slutet när McCay försvann bakom duken för att sen dyka upp i filmen.


Stumfilmsbloggens husnörd berättar att det är helt korrekt att Gertie sväljer en sten, apatosaurier gjorde det, liksom vissa av nutidens fåglar (typ undulater) för att lättare smälta växterna de åt. Gertie är troligtvis en apatosaurie, vilket är samma sak som en brontosaurie, fast med rätt beteckning. (Tack husnörd)

Fler dinosaurier dyker upp i The Lost World, 1925, baserad på Sherlock Holmes skapare, sir Arthur Conan Doyles roman från 1912. I berättelsen visar det sig att dinosaurierna inte är helt utrotade, på en ogästvänlig plats i Amazonas lever fortfarande urtidsödlorna, såväl som andra utdöda djur och en klan grottmänniskor fortfarande kvar. En expedition ger sig dit och äventyr uppstår. Värt att veta är att Wallace Beery (1885-1949), som här spelar upptäcksresanden professor Challenger, och som senare gick vidare till att spela diverse hunkiga Holllywood-roller cirka tio år tidigare gjort sig ett namn som Sweedie, den svenska husan, en roll han spelade i drag i en rad slaptstickkommedier.


Dinosaurieslagsmål i The Lost World

I The Lost World används modeller och stop-motionteknik för att få till de episka slagsmålscenrerna mellan långhalsen och tyrannousaurus rex, en teknik som använts fram till idag.

Dinosaurierna har inte huvudrollen i Three Ages från 1923, men här finns ändå en av de finaste långhalsödlor, (kanske en diploducus?) som visats på film. Spännande koppling till The Lost World finns i att skurken i Three Ages spelas av Wallace Beery, som senare gjorde proffesorsrollen i The Lost World. Hjälten spelas av Buster Keaton, som i tre olika tidsåldrar måste kämpa med honom om sin älskades hand. Kolla in Three Ages här.

Även om det nu är snart 100 år sedan Gertie roade publiken var kanske inte ens 1910-talets barn de första att drömma om en egen dinosaurie. Redan 1854, kunde Londonborna stifta bekantskap med urtidsödlor i form av statyer som byggts vid Crystal Palace. De dinosaurierna är så fina att de får vara med på bild också.

/Ada

Popkulturell evolution: Från The Scarlet Letter till Easy A

Easy A (2010) är ingen stumfilm. Det är en high school-rulle om Olive som får rykte om sig att vara skolans slampa efter låtsats ha haft samlag med ett gäng osäkra killar som vill kunna skryta om att de fått ligga. För att bära sitt nyvunna rykte med stolthet hämtar Olive inspiration från filmen The Scarlet Letter, (1926) som klassen just fått se. Hon syr, liksom huvdupersonen i The Scarlet Letter, fast ett eldrött “A” på sina kläder.


Modern tonåring hämtar inspiration från 1926 och 1850

A:et står för “adultress”, äktenskapsbryterska, och är en del av straffet som Hester Prynne, hjältinnan i The Scarlet Letter, utsätts för av sina purtianska grannar efter att hon fött ett utomäktenskapligt barn. Föga anar dessa rättrådiga kristna att barnets far är deras egen präst, en av få sympatiska karaktärer i byn och i filmen spelad av den mycket stilige svenske skådespelaren Lars Hanson (1886-1965). En fördel med stumfilm är att det inte märks att han läser sina repliker på svenska, men titta noga på läpparna så syns det kanske.

Filmen bygger på Nathaniel Hawthornes bok med samma namn från 1850, och har filmatiserats i flera omgångar: Bland annat i en version från 1995 med Demi Moore och Gary Oldman som det syndande paret och i koreansk tappning från år 2004 regisserad av Hyuk Byun.

The Scarlett letter, 1926, är regisserad av Sveriges mest internationellt kände regissör, med undantag för en viss herr Bergman, Victor Sjöström (1879 -1960), som efter att ha gjort sig känd på hemmaplan med bland annat filmatisering av Selma Lagerlöfs Körkarlen gjorde karriär som regissör för amerikanska Metro-Goldwyn Meyer under namnet Seastrom. (Ingmar Bergman var för övrigt en stor beundrare av Victor Sjöström, han spelar huvudrollen som den åldrade läkaren i Bergmans Smultronstället).

I The Scarlet Letter spelar superstjärnan Lillian Gish (1893 -1993) huvudrollen Hester Prynne. Hennes docksöta, rörande rolltolkning kontrasterar rätt brutalt, för nu pratar vi ändå 20-talsfilm om puritanska nybyggare, med hur kvinnor som brutit mot sexuella tabun oftast porträtteras.


Hester Prynne räddas ur mobbens grepp av sin hemlige älskare

I sina modernare versioner kan Hester Prynne ses som en sexuellt frigjord förförerska, men i Sjöströms tolkning är hon, snarare än en sexsymbol, en människa som faller offer för omständigheter, men som trots det lyckas att själv göra det som är rätt. Och ingen i publiken, oavsett hur puritansk ens kvinnosyn kan tänkas vara, kan hålla på moralens väktare, de andra byborna, när de kommer i flock för att straffa henne.

På samma sätt sympatiserar nog många av de moderna tittarna med Olive, som ensam måste stå emot skolans flock av välanpassade, populära och fullkomligt odrägliga ungdomar: gäng som tagit på sig att agera som den sexuella moralens väktare och straffa de som avviker.

Referenser till The Scarlett letter dyker upp på flera håll i amerikansk populärkultur. Ett exempel från allas vår favorit-90-talsserie, Twin Peaks, är att Audrey kallar sig för just Hester Prynne, när hon försöker bluffa sig in i bordellen One Eyed Jack’s.

Även nu, drygt 160 år efter att The Scarlet Letter kom ut, fortsätter biopublik och läsare att heja på outsidern som vågar stå emot den skenheliga mobben. Tur är väl det.

/Ada