När skrattet fastnar: The Man Who Laughs

En av de första scenerna i The Man Who Laughs, från 1928, visar ett övergivet barn som stapplar genom en storm, förbi en galgbacke, mot en förfrusen kvinnas kropp. Barnets ansikte är dolt av ett tygstycke, men vi, tittarna, vet att tyget döljer ett stelt leende. Ur den döda kvinnans grepp lyfter pojken ett levande spädbarn. Tillsammans kämpar de två sig vidare i natten, mot räddningen som de ännu inte anar.

The Man Who Laughs kretsar kring dessa två barn och deras räddare. Sedan pojken: Gwynplaine och flickan: Dea, vuxit upp spirar kärlek emellan dem. Dea är blind och blir därför inte avskräckt av hans grin. Leendet som vanställer Gwynplaines ansikte är en hämndaktion, ditkarvat av kungens hejdukar som straff för att hans far, en adelsman, vågade gå emot honom. Det vet varken Gwynplaine eller hans närmaste, som försöjer sig som kringresande teatersällskap. Andra vet dock att clownen med tillnamnet The Man Who Laughs i själva verket är en adelsmans arvinge och ränker smids i tysthet.

Filmen är baserad på en roman av Victor Hugo från 1869. Filmatiseringen gjordes i en period när flera gotiska skräckhistorier hittat vägen till vita duken. Regissören, Paul Leni (1885-1929), och Conrad Veidt (1893-1949) som spelar Gwynplaine, båda av tyskt usprung, hade arbetat tillsammans på Das Wachsfigurenkabinett, (på engelska Wax Works) från 1924, en skräckberättelse där vaxfigurer gestaltade blodiga skeenden. Veidt syntes då i rollen som Ivan den förskräcklige. Även Mary Philbin (1903 -1993), som spelar Dea, hade skräckerfarenhet: tre år tidigare hade hon medverkat i en filmatisering av den kanske mest kända gotiska sagan: Fantomen på Stora Operan, där hon spelade sångerskan Christin Daae.

I de skräckromantiska romaner som filmatiserades under stumfilmseran: Fantomen på Stora Operan, Dracula (Nosferatu) och Frankensteins monster går det att känna sympati med de vanställda monstren som tvingats gömma sig från världen, men i slutändan är de representanter för de mörka makterna. I The Man Who Laughs är vanställdheten inte synonym med ondska. Gwynplaine är huvudpersonen som älskar och älskas av Dea, inte fantomen som svartsjukt vill lägga beslag på Christin, oavsett vad hon eller hennes fästman tycker om saken. Att skönhet inte nödvängtvis går hand i hand med godhet känns fortfarande som ett ovanligt grepp i spelfilm. Ett nutida exempel är att ärkeskurken Jokerns utseende i Batman är baserat på Gwynplaines.

I The Man Who Laughs är den vanställde själv historiens centrum och vi som betraktar lider med honom. I en hjärtskärande scen rinner tårarna nedför Gwynplaines ansikte, samtidigt som hans mun ler med dubbla tandrader.


Gwynplaine och hans Dea. Leendet skapades med hjälp av tandproteser som Conrad Veidt bar utanpå sina egna tänder och som var försedda med krokar för att tvinga upp hans mungipor. Proteserna hindrade honom från att tala, vilket förmodligen bidrog till att filmen gjordes som stumfilm i stället för talfilm, trots att den är så pass sen.

Utöver att The Man Who Laughs är en vacker och sympatisk film är den sevärd också på grund av hunden Homo (i det här fallet i betydelsen “människa”), som spelar en avgörande roll för hur historien slutar.

Liket lever: Nosferatu genom tiderna

Långt innan vampyrer i populärkulturen började se ut som kalsongmodeller syntes Max Schrecks (1879-1936) beniga figur som blodsugaren greve Orlok i en av de tidigaste kultskräckfilmerna: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens, från 1922. Regissören Friedrich Wilhelm ”F. W.” Murnau (1888 – 1931) hade valt Schreck bland annat för hans märkliga utseende, som behövde ganska lite hjälp på traven för att se kusligt odött ut. Att hans efternamn betyder “Skräck”, gör castingen ännu skojigare.

Max Schreck
Max Schreck
Nosferatu är alldeles uppenbart baserad på Bram Stokers roman Dracula, som Murnaus filmbolag dock inte hade rättigheterna till. För att komma undan detta problem har handlingen förlagts till Tyskland och namnet på karaktärerna bytts ut. (Detta hindrade dock inte Bram Stokers änka från att stämma bolaget, som försattes i konkurs).


Misstänkt sovplats hemma hos greve Orlok

Även om just skräckfilm är en genre som sällan åldras med värdighet, verkar Nosferatu ha behållit åtminstone en viss fascination från dagens publik. Skrämmande är den kanske inte, men välgjord och någonstans kan även en av videovåld förråad person förstå varför den skulle ha kännts riktigt läskig en gång i tiden. Murnau använde sig av olika typer av trickfilmning, så att exempelvis greve Orloks vagn, dragen av ett fyrspann svarta hästar, rör sig ryckigt och övernaurligt upp mot hans spökborg, som avtecknar sig mot den mörkblå natthimlen. (Filmrutorna till de scener som utspelas nattetid har färgats blå, de är inspelade dagtid).

Miljöerna, framförallt Orloks residens, bidrar till en känsla av instängdhet, där bilden ofta ramas in av portvalv, dörröppningar och långa gångar. Greven, med sitt makabra kroppspråk, blir obehagligare av att han, som en sann filmskurk, aldrig rusar fram och attackerar, utan långsamt och obevekligt närmar sig.

Obehagligt på riktigt blir det när Werner Herzog tar sig an Nosferatu. Hans version från 1979 är en hyllning till den tyska expressionismen, där Muranu var en av frontfigurerna. Även om Herzogs Nosferatu använder de olika rollernas rätta namn (upphovsrätten till Dracula hade gått ut) följer hans film sin föregångare tätt i spåren. Om någon skådis kan vara lika väl anpassad för Dracula-rollen som Schreck, så är det hans efterföljare Klaus Kinski, som inte heller han verkar behöva alltför många hjälpmedel för att lyfta fram sin inre vampyr. I Herzogs Nosferatu är den odöde greven närgången, hotfull och ack så hungrig, men fortfarande med ett litet spår av mänsklighet i sin kalla själ.

“Det finns något som är värre än döden, att aldrig kunna dö”, kvider Dracula och meningen blir ännu mäktigare på tyska, levererad med Klaus Kinskis förvånansvärt djupa och melodiska röst.


Trailer för Werner Herzogs Nosferatu

Mitt i de suggestiva mardrömsscenerna är Nosferatu också rolig, och Herzog-fan kommer att känna igen både grepp och skådespelare. Bruno Ganz som den unge Jonathan är lika stel som Gustav von Wagenheims Hutter och alla som har minsta gothfäbless kommer att falla för hans hustru Lucy, spelad av Isabelle Adjani.

Vampyrer som Edward Cullen i Twilight, eller Louis och Lestat i En vampyrs bekännelser attraherar väl tonårsbruden i oss alla. De är tidlösa, hårlösa ynglingar som genom sin odödlighet blir lika tragiska och ouppnåeliga som en trasig, men gullig, emopopsångare. I Nosferatu är vampyren ful, mer påtagligt ett vandrande lik. Kopplingen till oanständigheter, som inte går att bli av med när vampyrer är med i spelet, är råare och skitigare här. Tvärtemot den i det närmaste pryde Edward, som håller sina lustar i schack, lever greve Orlok ut sina drifter. Konsekvenserna av det är han till skillnad från sina mer socialt anpassade vampyrkollegor lever (eller, ja, kanske snarare dör) ensam i en slottsruin, avskydd av alla. Orlok är knappast attraktiv, hans behov är lika mörka som hans katakomber. Men också mer intressanta.

En sista film på temat Nosferatu är värd att kolla in: Shadow of the Vampire från år 2000, där John Malkovic spelar F W Murnau och där Max Shreck faktiskt är en vampyr. Många förvecklingar uppstår och regissören får slita för att inte få sitt filmteam uppätet. Stor komik.

3 gånger: Knaskissen Krazy Kat

Serien Krazy Kat, om en kärlekskrank katt av obestämt kön som uppvaktar en råtta vid namn Ignatz, tecknades av George Herriman (1880 -1944) och publicerades i olika amerikanska dagstidningar mellan 1913 och 1944. Ignatz vanligaste respons på Krazy Kats närmanden var att kasta tegelstenar mot sin beundrare.

Tidigt under sin karriär blev Krazy Kat också film. 1916 kom de första filmatiseringarna. En av dem är Krazy Kat Goes A-Wooing, ungefär ”Krazy Kat på frirarstråt”, där Ignatz svar på uppmräksamheten är sedvanligt våldsam. Filmen producerades av Williams Randolph Hursts (mediejätten som låg till grund för den megalomane Citizen Kane i Orson Welles film med samma namn) bolag International Film Service. De tidiga filmerna ligger nära serien, där karaktärerna och estetiken är plockad rakt av.

Hård kärlek mellan arterna

En annan historia från samma bolag och period:

Kul på cirkus

Nästan tio år senare gjorde ett annat bolag, John R Bray Studio, nya filmer med Krazy Kat i huvudrollen, här var dock inte Ignatz och kärlekshistorien särsklit central, istället har nya karaktärer som inte fanns med i serien dykt upp. Här går det också att se hur den tecknade filmen fått mer av ett eget uttrycksätt, skilt från de stillastående serierutorna. Här skojar figurerna med den animerade filmens möjligheter, kika till exempel på när att Krazy Kat bygger ihop en gramofon.

Krazy Kat i senare tappning

Tecknade djur som slåss med tillhyggen fortsätter att vara ett vinnande koncept.

Skräck med Méliès: Andar, skelett och trickfilm

georges melierRegissören Georges Méliès (1861-1938), är kanske mest känd för filmen Le voyage dans la lune, eller A Trip To The Moon, från 1902. Den har fått hjälp att överleva in i modern tid tack vare flera popkulturella referenser, som Smashing Pumpkins remake av den i musikvideon till Tonight, Tonight och att den syns i filmatiseringen av Jorden runt på 80 dagar från 1956. Hans månfilm brukar räknas som den första science fiction-filmen. Men Méliès verkade i fler genrer, han åstadkom också omkring 500 filmer, så han hade ju möjlighet att bredda sig.

En av de filmtyper som Méliès kan räknas som upphovsman till är skräck, hans korta filmsnuttar med dansande djävlar och svävande spöken påminner om hans egen bakgrund som trollkarl och illusionist. Méliès hade kanske på grund av sitt tidigare yrke förstått hur effektiva visuella trick kan vara. Medan de flesta av hans samtida kollegor filmade verkliga händelser eller möjligtvis korta, rakt berättade historier exprimenterade Méliès med att förlägga handligen framåt eller bakåt i tiden, han byggde upp genomarbetade kulisser och insåg tidigt att filmberättelser inte behöver utspela sig i realtid, utan kan skildra ett händelseförlopp längre än de minuter filmen varar.

Méliès var också först med många av de trickfilmstekniker, som sedan blivit allmänt spridda, däribland: stop motion-effekter, slow motion, dubbelexponering och time lapse. Faktiskt är några av hans tidiga filmer i färg, handkolorerade av hans hustru Jeanne d’Alcy.

Exempel på Georges Méliès sinne för mäktiga scenerier syns i Le Monstre, från 1903. Filmen är en variation på det klassiska temat om den levande människan som vill återuppväcka sin döda kärlek. Det går, som Orpheus eller Harry Potter kunnat intyga, sällan vägen:


Makaber dans i Egypten

En tydligare koppling till hans förflutna som magiker syns i Summoning the Spirits, Évocation spirite från 1899. Notera hur filmens trollkarl (som ser ut att vara spelad av Méliès själv)visar att han inte gömt undan något innan han påkallar andarna.


Andevärlden hälsar på

Majoriteten av Méliès enorma produktion har gått förlorad, men så sent som 2005 upptäcktes en låda med filmer av honom, så kanske kan fler dyka upp. Det skulle vara roligt.

Kulesjov skojar till det: Mr West hälsar på i Sovjet

För några år sedan tryckte den statliga kinesiska tidningen China Daily en satirteckning på sin ledarsida. Den föreställde tibetaner i långa tunikor som leende dansar och spelar på cymbaler. Bredvid tibetanerna står en gubbe i kavaj med huvudet nedkört i sanden, så att han inte kan vare sig se eller höra den lyckliga minoritetsbefolkningen. Runt halsen har gubben i kavaj en skylt med texten: West.

Ungefär lika subtil i sin kritik av västelandets förmodade hållning är Neobychainye priklyucheniya mistera Vesta v strane bolshevikov, eller The Extraordinary Adventures of Mr West in the Land of the Bolsheviks från 1924. Filmen är regisserad av Lev Kulesjov (1899–1970), lärare på filmskolan i Moskva, en av världens första, och i rollerna ser vi flera av hans elever. Kulesjov undervisade för övrigt Sergei Eisenstein, som vidareutvecklade hans experiment med filmmontage och gjorde det till en av sina kännetecken.

Filmens Mr. West är en naiv amerikan som tillbringar en ganska stor del av filmen med att vifta med den amerikanska flaggan eller gapa förfärat. Han reser till dåvarande Sovjet, skyddad av en cowboy-livvakt och övertygad om att alla bolsjeviker är brutala skurkar. På plats i Moskva lurar en grupp fifflare honom att tro att de är en gammal adelsfamilj som blivit av med allt de äger under revolutionen. De tar honom på turer runt staden, pekar på ruiner och förklarar att det är allt som finns kvar av universiteten, Mr West förfasas och blir än mer övertygad om boljsevikernas ondska.

I detta galet ruffiga sällskap utspelas komediens mest lyckade humorscener. Fifflarna är skönt samvetslösa, utsätter varandra för slapstickvåld och sin gäst för närmanden från “grevinnan”, spelad av Aleksandra Khokhlova (1897–1985), som visar hela tandköttet när hon ler och kryper på tok för nära inpå den nervöse Mr West.


Mr. West får rättrådig guidning, till sist

Efter diverse förvecklingar hamnar dock till slut stackars Mr West i händerna ordningsmakten, de riktiga bolsjevikerna. Han inser sitt misstag, förstår hur lyckligt det sovjetiska folket är och telegraferar hem till sin fru för att be henne sätta upp Lenins porträtt på väggen. Ett gott slut, med andra ord. Men från och med skurkarnas försvinnande från handlingen tappar också filmen all sin avsiktliga humor. För dem som företräder den sovjetiska regimen kan man inte driva med. En del oavsiktilga roligheter, som att det lyckliga fria folket illusteras i en masscen av marschernade militärer, dyker dock upp. Bilden av Sovjet blir knappast mer nyanserad när möjligheten att få gå i militärparader används som ett bevis på folkets frihet.