Stumfilmsbloggen – Sida 24 – allt om stumfilm

I lifvets vår: Giganternas kamp

I lifvets vår från 1912, är regisserad av franske Paul Garbagni och ansågs till och med år 2007 ha gått förlorad, ett öde som drabbat många andra stumfilmer. Silvernitrat, som de gamla filmrullarna innehåller är vansinningt brandfarligt och många filmer har försvunnit eller förstörts. Men negativen till I lifvets vår återfanns av Cinémathèque Française och har nu restaurerats, kopierats och visats på Filmhuset i Stockholm, med ackompanjemang av Matti Bye.

Som om det i sig inte vore häftigt nog är detta den enda film där Sveriges tre mest kända regisörer från stumfilmseran medverkar som skådespelare: Victor Sjöström spelar den stiliga och genomhygglige studenten Cyril Alm. Georg Af Klercker spelar det rundnätta kommersrådet Von Seydling och Mauritz Stiller ikläder sig rollen av den lismande löjtnant Von Plæin.

I lifvets vår kretsar kring flickan Gerda, som efter att hennes ogifta mor dött hamnar i händerna på en samvetslös liga som tvingar henne att tigga på Stockholms gator. Hennes far, den rike von Seydling, vet inte vad som hänt henne, men som tur är räddas hon av den unge Cyril Alm. När Gerda vuxit upp börjar känslor spira mellan henne och hennes räddare, men komplikationer i form av den lurige kvinnotjusaren von Plæin trasslar till det hela. Den vuxna Gerda spelas för övrigt av Georg Af Klerckers fru, Selma.

Med på visningen var Stumfilmsbloggens vän Annika, som är släkt, med Georg Af Klercker. Hon får utvärdera denna Af Klercker-fyllda matiné.

Vad är ditt första intryck nu när du sett filmen?

–Jamen, helt fantastisk! Man borde verkligen få dåna lite oftare i vardagen. Och ha gentlemän som tar emot en när man svimmar.

Vad tycker du om Georg, är han lik din släkt?

– Hakan är kanske lik, inte mig så mycket, men andra.

Filmen i stort då?

– Det här är första stumfilmen som jag sett sen vi såg The General på gymnasiet. Den här var lite mer igenkänning, lite mer Hollywoodkänsla.

Vad tyckte du om Alm?

– Jo, men han var ju the good guy, en hjälte. Stiller däremot, han var en riktigt hal typ.

Du är ju själv fotograf, vad tycker du ur ett professionellt perspektiv?

– Det är förvånande hur pass bra det är, om man tänker på vilken teknik de hade tillgång till. Det är svårt nog att få bilden skarp med digitalkameror. Det är otroligt att det här är framkallade filmrutor.

– Vilket ackompanjemang sen! Jag satt ju och viskade innan och undrade hur han skulle klara det utan noter, hur ska han veta när det blir spännande? Men han kollade samtidigt som han spelade, sjukt imponerande. Det enda som var dåligt var att det var sjukt kallt i salongen. Två getingar på det.

Stumfilmsbloggen tackar för intervjun och tipsar om att man kan lyssna på en Sveriges radio-dokumentär om I lifvets vår här.

/Ada

Song of the Fishermen (1934) – Stumfilmens avskedssång

Den kinesiska filmen Song of the Fishermen (Yu guang qu 渔光曲 1934) är något så ovanligt som en stumfilm som gett upphov till en slagdänga.

Song of the Fishermen (regisserad av Cai Chusheng, 1906-1968,) är varken renodlad stumfilm eller fulländad ljudfilm. Kina var mycket tidigt ute med filmproduktion. Redan året efter att bröderna Lumiére presenterat sin revolutionerande uppfinning för filmprojektion i Paris så fanns en maskin att skåda i Shanghai. Under 1920-talet kunde filmer ha premiär i Shanghai före New York, och det byggdes många storslagna biografer (varav vissa ännu finns kvar). Men Song of the Fishermen filmades långt efter att ljudfilmen gjort sin entré på världsscenen 1929. Kinas första ljudfilm kom redan 1930 och hette Sing-Song Red Peony, med en ung Hu Die i huvudrollen, som senare skulle bli en av 1930-talets främsta stjärnor vid sidan av Ruan Lingyu och Zhou Xuan. Men året därpå anfölls Shanghai av Japanerna, och det försvarskrig som sedan skulle pågå ända till andra världskrigets slut satte igång. Shanghais filmmaskineri fortsatte att arbeta, men med samma gamla medel. Inga fler ljudfilmer producerades under 1930-talets första hälft, inte förrän Song of the Fishermen.

Filmen handlar om tvillingparet Xiao Mao och Xiao Hou, som föds in i en fattig fiskarfamilj, där fadern tidigt dör till sjöss och modern tvingas försörja familjen som amma åt den rike redaren Hes son. När modern förlorar jobbet efter en olycka och sedermera blir blind, tvingas Xiao Mao och Xiao Hou söka sig till Shanghai för att försörja sig och sin mor. När de slutligen lyckas tjäna ihop lite pengar och kommer hem till byn, finner de att deras hem står i lågor och deras mor brunnit inne. Den unge He som just återvänt från studier utomlands vill hjälpa syskonparet och tar dem till sitt hem, men de drivs iväg av dennes far. Familjen He har i sin tur kommit på onåd och den unge Hes far begår självmord inför ruinens brant. Xiao Mao och Xiao Hou får arbete på den unge Hes skepp, men Xiao Hou är redan för vek och han faller ihop på däck.

All dialog i filmen är stum, men när Xiao Mao sjunger för sin bror som ligger döende i hennes armar, då faller ljudspåret in och vi får höra den sorgliga Song of the Fishermen.

(Källa: http://v.youku.com/v_show/id_XMTU4NTE1Mzgw.html)

Sången komponerades av Ren Guang, med text av författarinnan An E, som båda skapade sig namn genom filmen. Det blev en slagdänga som spreds som en löpeld till alla samhällets skikt. (Övrig musik i filmen komponerades för övrigt av en ung Nie Er, som följande år skulle komponera sången De frivilligas marsch, vilken idag är Kinas nationalsång.)

Filmen blev en enorm succé, och den gick oavbrutet på bio i nära tre månader efter sin premiär. Den vann också Kinas första internationella filmpris på filmfestivalen i Moskva samma år. Men det var inte bara den gripande sången som ledde till filmens framgångar. Under det tidiga 1930-talet blev det kinesiska kulturlivet allt mer politiskt, och i takt med att konstnärer och författare engagerade sig för kommunisterna så blev även filmen mer socialt medveten. Song of the Fishermen ställde sig mitt i detta genom att skildra vedermödorna hos samhällets allra fattigaste, men visar också hur de unga, både rika och fattiga, kan komma varandra närmre inför gemensamma vedermödor, precis som Xiao Mao, Xiao Hou, och den unge He.

Song of the Fishermen var inte Kinas första ljudfilm, men kan ses som Kinas sista stumfilm. Den är dessutom ett lysande representant för film från Kinas turbulenta 1930-tal.

(Passa på att se hela filmen här)

3 gånger: Den första filmen

Den som vänder sig till all kunskaps källa: Google, med sökningen “first movie made”, kommer att se flera filmtitlar presenterade som världens tidigaste film. Olika sidor hävdar olika historieskrivning, ofta mycket övertygat. Bland de vanligaste titlarna brukar i alla fall: The Horse in Motion eller Sallie Gardner at a Gallop från år 1878, Roundhay Garden Scene från 1888 och Sandow Strongman, från 1894 dyka upp.

Under slutet av 1800-talet hade fotokonsten utvecklats till att kunna fånga snabba rörelser (istället för att som i början kräva minutlånga slutartider och stillstående objekt). Redan då var också fenomenet att det mänskliga ögat uppfattar flera bilder som visas i snabb föjd med en lite förändring i, som en och samma bild, fast rörlig. Därför arbetade flera av dåtidens uppfinnare med att försöka skapa en maskin som dels skulle kunna fotografera en rörelse så snabbt att den bevarades som ögat upplevde den, dels en maskin som skulle kunna projicera rörelsen. Definitionen av vad som ska räknas som en film, och vilken maskin som kan räknas som den tidigaste projektorn, ligger delvis till grund för diskussionen om vilken titel som kan räknas som den första filmen.

The Horse in Motion:
Fotografen Eadward Muybridge (1830-1904) hade fått i uppdrag av den californiske guvernören Leland Stanford att dokumentera hästars rörelse, vid den tiden var forskare och andra oense om hurvuvida hästar i galopp vid något tillfälle har alla fyra hovar ovanför marken. Muybridge lyckades svara på frågan genom att låta kapplöpningshästen Sallie Gardner galoppera längs en bana med stillbildskameror monterade på sidan. Kamerornas utlösare var kopplade till tunna trådar spända över banan, de utlöstes när Sallie Gardner sprang igenom dem. Resultatet? Ja, hästar har alla fyra hovar i luften samtidigt när de galopperar.

Muybridge kunde också verkligen visa hästen i rörelse, genom att montera sina foton på insidan av ett zoopraxiscope, (också känt som trolltrumma). När trumman snurrades och betraktaren tittade in på en och samma punkt, genom en springa, såg stoet och jockeyn ut att röra sig.

Argument för: Är äldre än de andra två.
Argument mot: Projicerades inte när den visades först, och är inte heller filmad med filmkamera.

Roundhay Garden Scene:
Franske uppfinnaren Louis Aimé Augustin Le Prince (1842- 1890?) var en av de som arbetade på att uppfinna en kamera för rörliga bilder. Med den filmade han sin omgiving i Leeds, där han var bosatt. Två år efter att Roundhay Garden scene filmats steg Le Prince ombord på ett tåg från Paris till Dijon. Han kom aldrig fram. Än idag vet ingen vad som hände honom.

Två sekunder parkliv
Argument för: Filmades på celluloidfilm och projicerades som rörlig bild.
Argument mot: Roundhay Garden Scene räknas ofta som den äldsta existerande filmen, men bland annat Le Prince själv gjorde en tidigare inspelning. Den finns dock inte bevarad.

Sandow Strongman
Bland filmaren William K.L. Dicksons (1860- 1935) övriga verk finns titlar som Lockhart’s Perfroming Elephants och Mexican Knife Duel. I Strongman Sandow visar vaudeville-muskelknutten Eugen Sandow (som egentligen hette Friedrich Willhelm Müller) upp sin svällande lekamen, iförd endast ett par småbyxor. Filmen prodcuerades av Thomas Edisons filmbolag, Edison Studio och var en av de tidigaste filmerna att visas för en betalande publik.

Sandow visar musklerna
Argument för: Är onekligen en film
Argument mot: Flera tidigare filmer hade gjorts, varav några finns bevarade. Till och med filmer från samma studio.

Kanske är det så trist som att den första filmen gått förlorad, i så fall blir Roundhay Garden Scene det närmsta vi kan komma världens tidigaste film. Men underhållningsvärdet i Sandow Strongman är onekligen högre.

/Ada

Nuförti’n: Buffy tappar rösten

Joss Whedon (1964-) var enligt egen utsago trött på skräckfilmsstereortypen att den snygga, blonda tjejen måste dö. Därför skapade han först filmen och sedan teve-serien om tonårstjejen Buffy Summers, som är blond, snygg och smart och som delar ut minst lika mycket stryk som den mest hårdkokta filmskurk. (Den kommande filmen: Buffy the Vampire Slayer, som troligtvis har premiär 2012 är varken skriven eller regisserad av Joss Whedon, som inte är nöjd med hur filmbolaget hanterat hans skapelse).

I serien, som i Sverige gick under namnet Buffy och vampyrerna, måste Buffy och hennes vapendragare Willow och Xander möta demonerena, vampyrerna och de andra representanterna för mörkrets makter som hemsöker deras småputtriga hemort Sunnydale. Under ett av fjärde säsongens avsnitt: Hush, när seriens huvudpersoner hunnit börja på college, dyker några av historiens läskigaste demoner upp i form av de likbleka, svävande och stelt grinande gastarna kallade “The Gentlemen”. Ännu läskigare blir det av att The Gentlemen styr över vansinniga demonslavar i lädermasker och tvångströjor, som får sköta grovjobbet när de slaktar sina offer. När denna demonhop anländer till Sunnydale börjar de sina illdåd genom att beröva stadens innvånare sina röster.

Reslutatet blir ett avsnitt där nästan två tredjedar av tiden inte innehåller någon talad dialog. Precis som i klassisk stumfilm kan karaktärerna ändå ha diskussioner som är tydliga för publiken, där mimik och gester förmedlar det de vill ha sagt. Xanders flickvän Anya (en dödlig tjej som tidigare fungerat som hämndens demon och som ännu inte lärt sig det sociala spelet människor emellan) gör olämpliga gester inför de andra, där hon tidigare skulle kommit med ett olämpligt uttalande. Den stora skillnaden från filmen innan ljudfilmen är förstås att karaktärerna i Buffy är medvetna om sin stumhet, här blir den en av dramats drivkrafter.

I klippet nedan kommunicerar Buffy och hennes vänner en hel massa utan ljud. Här har också det gamla stumfilmsknepet att använda textskyltar för att driva den dialog som inte går att mima kommit till heders i ny tappning.

(De första sekunderna funkar inte) Buffy och hennes vänner instrueras av den bedårande bibloterkarien Mr. Giles. Joss Whedon har sagt att han bestämde sig för att skriva avsnittet Hush efter att seriens rappa dialog fått väl mycket uppmärksamhet.

/Ada

The sinking of the Lusitania: tecknad tragedi

När passagerarfartyget Lusitania, som var på väg från New York till Liverpool, England, med omkring 2000 passagerare ombord sänktes av en tysk torped år 1915, tog USA ett steg närmare att delta i första världkriget. Bland de 1198 människor som dog när Lusitania sjönk var nästan 200 amerikaner och bland dem fanns flera kända namn. När nyheten om tragedin nådde allmänheten fanns troligtvis ett annat skeppsbrott färskt i minnet hos både britter och amerikaner: Titanic hade förlist tre år tidigare och tagit 1517 personers liv.

Kanske bidrog det, liksom bestörtning över att den tyska militären attackerat ett civilt fartyg till att just Lusitanias öde skulle få en så framträdande roll i det politiska spelet. År 1915 avslutade Tyskland sin krigföring via ubåt. När de upptog den igen 1917, gav sig USA in i kriget.

Antitysk poster från British Empire Union, torpederingen av Lusitania syns i nederdelen.

En annan faktor bakom att händelsen levt kvar och fått vikt i historieskrivningen är en filmatisering: The Sinking of The Lusitania, från 1918. Mannen bakom filmen var den amerikanske serietecknaren Winsor McCay (1869?-1934) , känd för berättelserna om pojken Nemos äventyr i drömriket, men också för sina animerade filmer, däribland Gertie the Dinosaur. The Sinking of The Lusitania, som kom till fyra år efter filmen om den glada dinosaurien har en mer genomarbetad miljö. Till skillnad från den svartvita miljön i Gertie är den senare filmen kolorerad i en rad gråa nyanser. Havsvågorna och rökslingorna som vecklar ut sig är både vackra och hotfulla. När katastrofen väl är ett faktum blir bilden betydligt mer dramatisk, den som sett James Camerons Titanic kan känna igen sig i sjunkandet.

Hela The Sinking of The Lusitania. Intressant att veta: Den sista överlvande från förlisningen, Audrey Lawson-Johnston som var tre månader gammal då, dog i januari 2011. Hon och hennes bror räddades tack vare sin barnflicka som fick dem med sig på en livbåt.

/Ada