De stora svenska stumfilmsregissörerna Victor Sjöström (1869-1960), Mauritz Stiller (1883 -1928) och Gustaf Molander (1888-1973) har en sak gemensamt. (Egentligen en hel massa gemensamt eftersom de arbetade för samma företag och kände varandra) Men i alla fall: Alla regisserade de filmer med Selma Lagerlöfs romaner som utgångspunkt. Från och med år 1919 hade deras arbetsgivare: Svenska Bio ett avtal med författaren om generell rätt att filma hennes verk. Och filmades gjorde det.
Lyssna på filmvetaren Anders Petterson som berättar om Lagerlöf och stumfilmen.
Utmärkande för alla dessa tre regissörer är att landskapet och naturen fungerar som en drivande kraft i handlingen. Storm och kyla hotar huvudpersonerna, dystra landskap illustrerar ett sorgset inre. Det berodde förmodligen på att i det Sverige som Sjöström, Stiller och Molander, alla födda på 1800-talet, växte upp i var kylan och mörkret starkare än idag. År 1919 bestod majoriteten av Stockholms gatubelysning fortfarande av gaslampor som dessutom släcktes efter midnatt. (Tack Wikipedia).
Men greppet att låta naturen fungera som en av rollerna i historien kommer förmodligen också från Selma Lagerlöf. I hennes romaner har naturen både vilja och tanke. Från Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige kommer en beskrivning av hur Blekinges kust möter Östersjön: Tänk nu först och främst på havet! (…) När det kommer in mot land, råkar det på det första skäret. Detta tar det genast väldet över, sliter av allt grönt och gör det lika naket och grått som det självt är. (…) Men så kommer skären allt tätare, och då förstår havet visst, att landet sänder emot det sina minsta barn för att beveka det till mildhet. Det blir också allt vänligare ju längre inåt det kommer, rullar sina vågor mindre höga, dämpar sina stormar, lämnar grönska kvar i sprickor och rännor, fördelar sig i små sund och vikar och blir till sist inne vid land så ofarligt, att småbåtar vågar sig ut på det. Det kan visst inte känna igen sig självt, så ljust och vänligt har det blivit.
I filmatiseringarna av hennes böcker finns naturen i form av iskylan i Herr Arnes pengar, där havet självt håller fast huvudpersonerna på samma plats; slädjakten över isen i Gösta Berlings saga, eller vinternatten runt drinkaren David Holm i Körkarlen
Selma själv gillade för övrigt inte Stillers Gösta Berlings saga och var inte heller allt för förtjust i hans Gunnar Hedes saga (baserad på hennes En herrgådssägen). Hon ansåg att Stiller ändrat för mycket i hennes histrorier. (Vilket han onekligen gjorde, om än med ofta lyckat reslutat enligt Stumfilmsbloggen).
Här kan man se författaren själv undersöka filmmediet närmare, i ett filmklipp från 1926.
Många av filmatiseringarna verkar också ha tilltalat sina samtida tittare: exempelvis Körkarlen drog storpublik (en lätt överdriven uppgift är att 98 000 stockholmare sett den på bio). Måhända var det den stora mängden 1800-tals berättelser från kyliga skogslandskap som fick Svenska Dagbladets recensent att agående den Lagerlöf-fria storstadskomedin Erotikon skriva att det varit: en sann lisa att få se människor i hyggliga kläder och med normalt hår efter de evinnerliga bondefilmerna samt konstatera, att Amerika ingalunda har monopol på lyxfilmer i raffinerad uppsättning.
Recensenten hade uppenbarligen inte förstått att man aldrig kan få nog av Lagerlöfs berättelser. Aldrig.
