De fyra ryttarna: filmen som lyfte Valentino

Första världskriget sliter sönder länder, kroppar och familjer. Släktingar vänds mot varandra och en tidigare sorglös ung dansör måste bege sig till skyttegravarna. Det, och en hel del annat, handlar The Four Horsemen of the Apocaplypse från 1921 om. Idag kanske mest känd för att vara filmen som gav Rudolph Valentino (född Rodolfo Alfonso Raffaello Piero Filiberto Guglielmi di Valentina d’Antoguolla, 1895 -1926) hans första stora roll.

Poster för filmen The Four Horsemen of the Apocalypse från 1921

Filmen är baserad på boken med samma namn av Vicente Blasco Ibáñez (1867-1928). Manuset skrevs av June Mathis (1887-1927), en av de första kvinnorna att inneha en topposition på filmbolaget MTM/Metro. Det var också Mathis som castade Valentino, som hittills bara gjort mindre filmroller. För regin stod Rex Ingram, som själv var veteran från kriget. De fyra ryttarna blev en kassasuccé, och starten på Rudolph Valentinos (ack så korta) storhetstid. 

Trots att den på sin tid var en stor framgång tillhör inte De fyra ryttarna de stumfilmer vars rykte varat in i vår tid. För en nutida tittare kan berättandet, som börjar med att introducera oss för mannen som ska bli svärfar respektive morfar åt filmens huvudpersoner, kännas som en väl lång startsträcka. Och synen på nationella egenskaper, liksom hur de algeriska soldaterna i den franska armén porträtteras, är svåra att tugga i sig idag. 

Samtidigt är det svårt att inte bli förtjust i greppet att varva de realistiska scenerna från det krigsdrabbade Europa med mardrömsbilder av hur apokalypsens fyra ryttare galopperar fram. Att överhuvudtaget kunna göra något så storslaget och unikt filmiskt måste varit överväldigande för en publik som just börjat vänja sig vid storslagna långfilmer. 

En annan behållning är Rudolph Valentino i rollen som charmören och dansören Julio. När det med moderna ögon kan vara svårt att se hur publik på den gamla onda tiden kunde tycka att en fyrkantig typ som Wallace Beery var het har Stumfilmsbloggen inga problem att se tjusningen i Valentino. Filmvetaren Rune Waldekranz verkar dela den uppfattningen och formulerar det hela utmärkt i Filmens Historia – De första hundra åren: “Valentino väckte i De fyra ryttarna sensation genom sitt animaliskt mjuka och obesvärade sätt att föra sig – en plastik av ovanlig sensuell skönhet”. Det är bara att hålla med. 

The Sheik: Skandalösa äventyr i öken

The Sheik från 1921 är nog det enda sammanhang där Stumfilmsbloggen sett en tropikhjälm användas utan ironi. Den bärs upp av den hundvalpsögda Agnes Ayres (1898 – 1940) i rollen som den engelska Lady Diana Mayo. Att hon presenterades som filmens stjärna när den hade premiär har de flesta glömt idag, The Sheik är filmen som blivit synonym med stumfilmsera-hunken Rudolph Valentino (1895-1926). Han spelar alltså titelns schejk, med stora gester och uppspärrade ögon.

Med nutida blick (och det är svårt att inte använda sig av den) blir helhetsintrycket av filmen en aning…eh, problematisk: Araberna spelas som trasklädda barbarer, kolonialsimen framstår som ganska mysig och kärlekshistorien innehåller sexuellt tvång och “nej betyder ja”-tänkande.


Första delen av The Sheik, hela filmen finns att se på Youtube.

Å andra sidan, filmen är ett barn av sin tid. Biskra i Algeriet, där The Sheik utspelar sig hade vid filmens premiär cirka 40 år kvar som fransk koloni. Säkert var staden ett spännande tillhåll för den som hade turen att tillhöra de europeiska nationerna. Eller som filmens mellantexter uttrycker det: “Biskra: Gateway to the desert, city of adventure”

Här tar filmen sin början, med att Lady Diana smyger sig in på stadens casino, som för kvällen är reserverat för lokalbefolkningen och schejk Ben Hassan. Detta bryr sig inte den engelska damen om med motiveringen att ingen “vilde” ska kunna stänga henne ute. Förklädd smyger hon sig in på casinot, blir avslöjad men räddad av den stilige schejken. När han får reda på att hon planerar att ge sig ut på en expedition i öknen bestämmer han sig för att kidnappa henne.

När Diana hålls fången hos schejken börjar filmens kärlekshistoria. I boken som är förlaga till filmen våldtar Ben Hassan henne, varpå hon blir förälskad (förlegad kvinnosyn som sagt. Eller vänta har inte just det här scenariot just visats i HBO-serien Game of Thrones?). Ska man försöka sig på en förklaring kanske sekelskiftets kvinnor förväntades vara så asexuella att alla typer av intimitet var tvungen att åtminstone verka påtvingad. I filmen har det sexulla våldet tonats ner, till att bara anas som ett hot. Schejk Ahmed Ben Hassan verkar däremot ganska nöjd med att ha den engelska ladyn som fånge. Och utan större förvarning verkar även hon börja gilla läget och sin fångvaktare.

The Sheik blev en stor ekonomisk framgång och ska enligt flera samtida beskrivningar främst tilltalat en kvinnlig publik. Och Rudolph Valentino har, trots sitt överspel och papperstunna roll, en utrstrålning som, fortfarande, osar virilitet. Eller som Rune Waldekranz i Filmens historia uttrycker saken, dansaren Valentino besatt – “en plastik av ovanlig sensuell skönhet”. Dessutom var temat om kärlek mellan två personer av olika etnicitet förstås skandalös i en tid när äktenskap mellan olika folkgrupper var förbjudet i USA.