Första världskriget sliter sönder länder, kroppar och familjer. Släktingar vänds mot varandra och en tidigare sorglös ung dansör måste bege sig till skyttegravarna. Det, och en hel del annat, handlar The Four Horsemen of the Apocaplypse från 1921 om. Idag kanske mest känd för att vara filmen som gav Rudolph Valentino (född Rodolfo Alfonso Raffaello Piero Filiberto Guglielmi di Valentina d’Antoguolla, 1895 -1926) hans första stora roll.
Filmen är baserad på boken med samma namn av Vicente Blasco Ibáñez (1867-1928). Manuset skrevs av June Mathis (1887-1927), en av de första kvinnorna att inneha en topposition på filmbolaget MTM/Metro. Det var också Mathis som castade Valentino, som hittills bara gjort mindre filmroller. För regin stod Rex Ingram, som själv var veteran från kriget. De fyra ryttarna blev en kassasuccé, och starten på Rudolph Valentinos (ack så korta) storhetstid.
Trots att den på sin tid var en stor framgång tillhör inte De fyra ryttarna de stumfilmer vars rykte varat in i vår tid. För en nutida tittare kan berättandet, som börjar med att introducera oss för mannen som ska bli svärfar respektive morfar åt filmens huvudpersoner, kännas som en väl lång startsträcka. Och synen på nationella egenskaper, liksom hur de algeriska soldaterna i den franska armén porträtteras, är svåra att tugga i sig idag.
Samtidigt är det svårt att inte bli förtjust i greppet att varva de realistiska scenerna från det krigsdrabbade Europa med mardrömsbilder av hur apokalypsens fyra ryttare galopperar fram. Att överhuvudtaget kunna göra något så storslaget och unikt filmiskt måste varit överväldigande för en publik som just börjat vänja sig vid storslagna långfilmer.
En annan behållning är Rudolph Valentino i rollen som charmören och dansören Julio. När det med moderna ögon kan vara svårt att se hur publik på den gamla onda tiden kunde tycka att en fyrkantig typ som Wallace Beery var het har Stumfilmsbloggen inga problem att se tjusningen i Valentino. Filmvetaren Rune Waldekranz verkar dela den uppfattningen och formulerar det hela utmärkt i Filmens Historia – De första hundra åren: “Valentino väckte i De fyra ryttarna sensation genom sitt animaliskt mjuka och obesvärade sätt att föra sig – en plastik av ovanlig sensuell skönhet”. Det är bara att hålla med.