Sverige – Sida 3 – Stumfilmsbloggen

Stumfilmsbloggen läser: Georg af Klercker – åren i Göteborg

Inte lika erkänd som Stiller

eller Sjöström, med en filmproduktion som idag är svår att hitta på DVD, går det att känna en viss sympati-bitterhet med Georg af Klercker, (1877-1951). Hans eget liv påminner på många sätt om den tidiga filmens osannolika kast . (Det går i och för sig att säga om många andra av stumfilmserans stjärnor också. Livshistorier från tiden när människor även i väst blev föräldralösa, när oäkta barn lämnades bort och tuberkolosen hotade är ofta mer dramatiska än “nu har jag en livskris för att mitt jobb/ min partner – inte är tillräckligt stimulerande”-historier).

Den stilige löjtnant af Klercker blev sin adliga familjs svarta får efter att ha gjort en kvinna ur de lägre klasserna gravid, och i syfte att få behålla vårdnaden om barnet gift sig med henne. (Det första av hans tre äktenskap). Därmed hade han redan avvikit så mycket från sin utstakade bana att han lika gärna kunde göra allvar av sin dröm att bli skådespelare. Om hans väg från skådespelare till ateljéchef på Svenska Bio, berättas i Per Ewalds bok Georg af Klercker – åren i Göteborg. Som namnet antyder fokuserar boken på tiden i 1915 till 1917 då af Klercker var anställd som regissör på Hasselblads Fotografiska Aktiebolag i Göteborg.

Bokens första del består av foton från af Klerckers filminspelningar, från filmer som idag är svåra att få se, om de ens finns bevarade. Titlar som Svärmor på vift och Mellan liv och död ger dock en vink om tonen i de olika verken även för den som inte fått se dem.

Därefter får läsaren följa den store regissörens karriär, med utdrag ur samtida källor som tidningsartiklar och programblad från filmvisningarna. Författaren har också sökt upp af Klerckers änka, som säger sitt om makens förmodade konflikt med sina kollegor och konkurrenter på Svenska Bio: Stiller och Sjöström.

Tidningsartiklarna bjuder på flera förtjusande citat, som detta om Göteborgs filmiskhet: Löjtnant af Klercker uttryckte vidare sin belåtenhet med våra omgifningar. De vore ur filmsynpunkt alldeles förträffliga. (Ur: Göteborgs aftonblad årgång 1915, 3/7).

Ett annat klipp från samma tidning, året efter ger en bild av dåtidens kulturdebatt: Löjtnant af Klercker ställde sig välvilligt till vår dispositon och lät os som hastigast få en inblick i detta nya konsttempel (filmstudion), Mot uttrycket konsttempel finns det troligen en och annan som opponerar sig och anser att filmen icke tillhör konsten, men detta är orätt ty allt som göres konstnärligt är konst och filmskådespelarna ha större svårigheter att kämpa emot än talscenens män som ha det levande ordet till sin disposition. En klarsynt åsikt, med en fin meningsbyggnad.

Stumfilmsbloggen har förstås fått låna boken av sin vän Annika, som är en av löjtnant af Klerckers sentida släktingar. Tack.

Terje Vigen: dramatik vid kusten

Att göra en människa galen är lätt. Ta ifrån honom allt. Se så lustigt han beter sig.

Citatet kommer från psykiatrikern, jazzmusikern, vänsterpolitikern och poeten Claes Anderssons diktsamling Rumskamrater från 1974. Filmen Terje Vigen handlar om just att bli fråntagen allt, men också om Norges historia, krig och att den som redan har det illa ställt är den som drabbas hårdast när tillvaron rasar.

Filmen från 1917 är baserad på Henrik Ibsens poem med samma namn. Denna berättande dikt gavs ut 1852 och fick ett uppsving i popularitet under sekelskiftets nationalistiska yra. (Inget odlar väl fosterlandskärlek så mycket som minnen av en yttre fiendes angrepp). Berättelsen om sjömannen Terje Vigen utspelar sig under Napoleonkrigen, 1803 -1814, då Norge, i union med Danmark, fick sin kustväg blockerad av britterna med allierade (däribland Sverige). Dikten skildrar hur civilbefolkningen i en norsk kustby drabbas av svält när de under år av missväxt inte har möjlighet att ta sig ut på det av utländska styrkor ockuperade havet för att ordna mat. Samhällets tragedi blir fattlig genom en persons öde: sjömannen Terje Vigens.

Vi som läsare och tittare får stifta bekantskap med Terje Vigen som ung och relativt obekymrad matros. Han spelas lågmält och nyanserat av Victor Sjöström (1879 – 1960), som också står som regissör och manusförfattare ihop med Gustaf Molander (1888-1973). I en tidig scen får vi se hur denne sjöman återvänder hem från sin tjänstgöring och får träffa sin dotter för första gången. Scenen från familjens lilla stuga där Terje leker med sitt barn framför brasan åtföljs av textrutan: Der sagdes, at Terjes sind med et fik alvor fra denne stund. Han trælled og sled og blev aldrig træt af at vugge sit barn i blund. Om søndagskvelden, når dansen klang vildt fra den nærmeste gård, sine gladeste viser han hjemme sang, mens lille Anna lå på hans fang og drog i hans brune hår. (Liten läsöving i gammel-norska). Alla textrutor i filmen är citat ur dikten, även om hela dikten inte återges.

Historien om Terje Vigen och hans familj tar snart en mörkare vänding. Svält hotar och Terje bestämmer sig för att försöka ro till Skagen och hämta mat. Men det brittiska imperiets flotta tänker inte tilllåta ens en ensam eka att ta sig förbi. I en av filmens hetsigaste sekvenser följer kamerans öga tätt inpå Terje, som ror frenetiskt. I nästa klipp ser vi hur en båt framförd av ett helt roddarlag engelska matroser taktfast förföljer honom, så ett klipp tillbaka till Terjes händer och armar vid årorna. Hela scenens fruktansvärda innebörd: att mannen i ekan ror för att rädda livet på sin familj, medan soldaterna ror för att de lyder order, lyfts fram än tydligare genom kampens ojämna villkor.

Både dikten och filmatiseringen av Terje Vigen, som ju har en ålderskillnad på 65 år, är historier som tar sig själva på allvar. Här finns ingen ironi, men inte heller något gottande i eländet. När huvudpersonen förlorat allt står kameran stilla, Sjöström skådespelar återhållet och låter händelserna tala för sig själva.

Det plåster på såren som en modern publik förväntar sig när en films hjälte fallit till botten uteblir. Terjes förluster är meningslösa. Bara hans inre möjliga försoning ger filmen en strimma ljus i slutet. Ett ljus som sprider sig över en kyrkogård vid havsbandet och ett enkelt kors: Han lagdes for solbrand og vindes vift, og derfor blev græsset så stridt og stivt, men med vilde blomster iblandt.

Veckans filmis: Matti Bye

Matti Bye har ont i nacken. Han har just kompat F. W. Murnaus Phantom – ett drygt två timmar långt drama med Brott och straff-paraleller om den unge Lorentz Lubotas fall in i brottslighet och sinnesförvirring – på flygel och xylofon. Nu, efter att publiken droppat hem från denna Cinemateket-visning dricker han ett glas vin med Stumfilmsbloggens utsända i Filmhusets foajé.

Förutom att vara Cinematekets stumfilmspianist har Matti Bye också tonsatt DVD-utgåvor av klassiker som Körkarlen och Gösta Berlings saga, samt skrivit musik för talfilm (däribland Maria Larssons eviga ögonblick av Jan Troell) och teater.

Minns du vilken stumfilm som först gjorde något intryck på dig?

“Det var nog första filmen jag spelade till, Pansarkryssaren Potemkin, och det var ju en ganska hård start. Den är väldigt svår att spela till, eftersom den har så speciell klippteknik, man kastas mellan så snabba ryck. Det var svårt att hänga med på, men samtidigt kommer jag ihåg att den gjorde ett väldigt starkt intryck som film. Jag hade aldrig sett något liknande”.

“Jag visste nog inte vad improvisation var, jag var ju bara en klassisk pianist. Improvisation kräver lång erfarenhet, det är ett annat sätt att tänka. Till stumfilm blir filmen formen, den är partituret. Allt finns i filmen; formen tidslängden och dynamiken.”

Potemkinspelningen som Matti Bye beskriver som “en hemsk upplevelse”, gjorde han när han pluggade till klassisk pianist på Södra Latins musiklinje. Den första spelningen på skolans filmklubb ledde till att han blev inbjuden att spela på Cinematekets visningar. Och på den vägen är det.

Matti Bye i Filmhuset. Läs om hans egna iakttagelser från stumfilmsfestivalen i Pordenone här.

När man ackompanjerar en film utan tal menar Matti Bye att man kan välja förhållningssätt till bilderna på duken. I vissa fall är musiken noga angiven, som i filmatiseringen av Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, Gunnar Hedes saga från 1923:

“Där står det, jag vet inte hur många gånger, i filmtexten att de spelar Mefistovalsen och det går liksom inte att komma förbi. Då har vi faktiskt gjort det, spelat den. Annars tycker jag att det är roligare att man till exempel som med Han som får örfilarna där clownerna har en begravningsmarsch, spelar något som påminner om begravningsmarsch, men inte exakt är det”.

Andra gånger närmar sig musiken ljudeffekter, som när Matti Bye tillsammans med tre andra musiker höll konsert till Nosferatu och hade kopplat en mikrofon till ett stålstift som en av dem drog mot sidorna i en bok. “Det är så mycket böcker i den filmen Jag ville att man skulle höra ljudet av skrift.”

När han spelar tillsammans med andra musiker brukar musiken vara inrepeterad, medan han under dagens spelning gjort en egen “anarkistisk improvisation” till Phantom: “Jag ändrade åsikt om den när jag såg den på stor duk, jag fick bara en annan impuls”.

Matti Bye ser inte som sitt uppdrag att återskapa ett genuint stumfilmssound, framförallt för att ett sådant egentligen inte finns. På tiden då filmen var ung och det kunde finnas två biografer i varje kvarter, där jazzmusiker, orkestrar, stråkar eller klassiska pianister kompade visningarna fanns inte en enhetlig mall för musiken.

“Men det vore jättespännande att få höra, att få vara med… 1922, för att insupa atmosfären. Jag lever mig in väldigt starkt i den tiden, jag älskar mycket från 1910- och 20-talet: arkitektur, design och kläder”.

Vad har du baserat din bild av 20-talet på? Stumfilm?

”Ja, helt och hållet. Som filmen vi såg idag, där kan man se interiörer och hur folk klädde sig, det ger en känsla för den tiden, tycker jag”.

Finns det något stumfilmspianistskrå? Träffar du någonsin andra som gör samma sak som du?

“Ja, absolut det gör jag. Jag var och spelade i San Fransisco nyligen, på en stumfilmsfestival som är fantastisk, San Francisco Silent Film Festival, den kan jag verkligen rekommendera Vi har spelat där två år i rad nu och då är det ju så att man träffar en massa pianister. Och framförallt har jag varit på Pordenones stumfilmsfestival, Le Giornate del Cinema Muto, i flera år. Det är kanske den mest nördiga stumfilmsfestivalen av alla: där är det bara livemusik, nonstop från tio på morgonen till ett på natten och en massa pianister som byter av varandra”.

“Jag är ju inte ensam pianist här, det finns flera som spelar på Cinemateket och många musiker är intresserade av att spela till stumfilm.”

Vad snackar ni om på efterfesterna då?

”Jag tror att det är som när trollkarlar möts på mystiska klubbar och byter knep i hemlighet…Nej, jag vet inte om det är så mycket tekniskt prat. Det som alla verkar vara intresserade av är nya okända stumfilmer. De dyker ju upp lite då och då. Som Phantom, den hittades för bara tio år sedan. Det är lite som när arkeologer plötsligt hittar en försvunnen skatt. Och det alla tycker är roligt är att göra ny musik till en sådan. Det är känslan av att hitta en mumie, en grav. Ingen har sett det här på 100 år och så ser vi det nu”.

“Jag skulle vilja slå ett slag för att starta en stumfilmsfestival i Stockholm också”, tillägger Matti Bye. Stumfilmsbloggen instämmer helhjärtat.

En favoritfilm: “Körkarlen tycker jag är helt fantastisk, den tröttnar jag aldrig på att se.”

Lyssna på:Happy Georges ur Körkarlens filmmusik av Matti Bye. Besök hans hemsida, med mer musik här.

I lifvets vår: Giganternas kamp

I lifvets vår från 1912, är regisserad av franske Paul Garbagni och ansågs till och med år 2007 ha gått förlorad, ett öde som drabbat många andra stumfilmer. Silvernitrat, som de gamla filmrullarna innehåller är vansinningt brandfarligt och många filmer har försvunnit eller förstörts. Men negativen till I lifvets vår återfanns av Cinémathèque Française och har nu restaurerats, kopierats och visats på Filmhuset i Stockholm, med ackompanjemang av Matti Bye.

Som om det i sig inte vore häftigt nog är detta den enda film där Sveriges tre mest kända regisörer från stumfilmseran medverkar som skådespelare: Victor Sjöström spelar den stiliga och genomhygglige studenten Cyril Alm. Georg Af Klercker spelar det rundnätta kommersrådet Von Seydling och Mauritz Stiller ikläder sig rollen av den lismande löjtnant Von Plæin.

I lifvets vår kretsar kring flickan Gerda, som efter att hennes ogifta mor dött hamnar i händerna på en samvetslös liga som tvingar henne att tigga på Stockholms gator. Hennes far, den rike von Seydling, vet inte vad som hänt henne, men som tur är räddas hon av den unge Cyril Alm. När Gerda vuxit upp börjar känslor spira mellan henne och hennes räddare, men komplikationer i form av den lurige kvinnotjusaren von Plæin trasslar till det hela. Den vuxna Gerda spelas för övrigt av Georg Af Klerckers fru, Selma.

Med på visningen var Stumfilmsbloggens vän Annika, som är släkt, med Georg Af Klercker. Hon får utvärdera denna Af Klercker-fyllda matiné.

Vad är ditt första intryck nu när du sett filmen?

–Jamen, helt fantastisk! Man borde verkligen få dåna lite oftare i vardagen. Och ha gentlemän som tar emot en när man svimmar.

Vad tycker du om Georg, är han lik din släkt?

– Hakan är kanske lik, inte mig så mycket, men andra.

Filmen i stort då?

– Det här är första stumfilmen som jag sett sen vi såg The General på gymnasiet. Den här var lite mer igenkänning, lite mer Hollywoodkänsla.

Vad tyckte du om Alm?

– Jo, men han var ju the good guy, en hjälte. Stiller däremot, han var en riktigt hal typ.

Du är ju själv fotograf, vad tycker du ur ett professionellt perspektiv?

– Det är förvånande hur pass bra det är, om man tänker på vilken teknik de hade tillgång till. Det är svårt nog att få bilden skarp med digitalkameror. Det är otroligt att det här är framkallade filmrutor.

– Vilket ackompanjemang sen! Jag satt ju och viskade innan och undrade hur han skulle klara det utan noter, hur ska han veta när det blir spännande? Men han kollade samtidigt som han spelade, sjukt imponerande. Det enda som var dåligt var att det var sjukt kallt i salongen. Två getingar på det.

Stumfilmsbloggen tackar för intervjun och tipsar om att man kan lyssna på en Sveriges radio-dokumentär om I lifvets vår här.

/Ada