Fantomen på stora operan: fasan bakom masken

Ett problem i alla kärlekshistorier är att den som är publik till historien måste bry sig om åtminstone någon del av det blivande paret. Fantomen på stora operan (The Phantom Of The Opera) som filmatiserades 1925 (och som därefter filmatiserats en väldig massa fler gånger) märker av det probelemt: Triangeln mellan operasångerskan Christine Daaé (spelad av Mary Philbin, 1903 -1993), hennes fästman Raoul (Norman Kerry 1894-19 56) och den vanställde fantomen Erik (Lon Chaney 1883 – 1930) blir en samling ganska trista och osympatiska individer. Christine, som den som läst boken kanske fått en något djupare förståelse för, blir i filmen mest söt och mjäkig. Fantomen är genomond (även om vi som tittare får en vink om att han haft en förfärlig bakgrund) och Raouls främsta karaktärsdrag är en vaxad mustasch.

Triangeldramat tappar också lyster av att ingen av de två helylleungdomarna Christine och Raoul känner någon lockelse till den mörka sidan. Hjältinnan ska bara räddas undan den otäcke fantomen av sin fästman. Den aning av sympati som kan anas från åtminstine författaren Gaston Lerouxs håll i originalverket (Erik dör till sist av brustet hjärta, sorgligt värre), har städats bort ur filmen.

Å andra sidan, även om triangeldramat inte fångar undertecknad är Fantomen på stora operan en spännande film. Dessutom är den snygg. På internet finns filmen tillgänglig, men i många fall så lågupplöst att bilden blir en suddig gegga. Lite bildgooglande ger filmens skarpa och genomtänkta foto större rättvisa. På stor duk och med levande musik måste den ha varit spektakulär. I synnerhet en scen: när Erik, Christine och Raoul rör sig bland utklädda och uppklädda festdeltagare på operans maskeradbal. (I en metatextuell blinkning till en annan av de skräckromantiska författarna kommer fantomen Erik klädd som Den röda döden, ur Edgar Allan Poes verk. En referens som för övrigt också dyker upp i Stephen Kings genomläskiga bok The Shining). Denna scen har kolorerats, så att dräkter och salens mäktiga miljö får lysa mellan de monokroma scenerna.


En del av scenen från maskeradbalen, samt en fin hyllning till Lon Chaney finns i den lilla Youtubeserien Monster Madness.

Lon Chaney, som med sitt kantiga ansikte och sorgsna spel ofta blev castad som en udda, utstött karaktär gestaltar övertygande fantomen. Han skötte själv sin sminkning till vanställd, även om hans utseende, liksom Max “Nosferatu” Schrecks inte behövde särskilt mycket hjälp på traven. När Christine rycker av fantomen masken visas ett döskalleaktigt ansikte med stirrande ögon. Demaskeringscenen ger förutom en möjlighet att uppskatta Chaneys hantverkssickliget en av filmens tyngsta repliker, riktad mot den förskräckta Christine: Feast your eyes, glut your soul on my accursed ugliness. Välformulerad är han i alla fall, den stackars fantomen.