Karl XII: Gösta Ekman som hjältekung

Karl XII från 1925 är Sveriges mest sedda stumfilm. Under tiden detta fosterlandsvurmande mastodontverk visades på bio hann en och en halv miljon personer se den (!). Detta och mycket annat viktigt fick Stumfilmsbloggen reda på när Cinemateket ordnade en visning av filmen ihop med Armémuseum. Under pausen samtalade filmprofessorn Tommy Gustafsson med muséets Anders Wesslén om verket och gav publiken en bakgrund till dess historia. Ett föredömligt sätt att ta sig an visningen av en nästan fem timmar lång film.

Scen ur filmen Karl XII
Bild ur slutscenen, via Wikimedia Commons, Public Domain.

Att se Gösta Ekman d.ä. (1890–1938) i rollen som kung Karl XII blir nästan som att se den gamle kungen på riktigt. Inte för att de är så lika (och näsprotesen stackars Gösta försetts med är svår att komma över) utan för att filmen jobbar hårt på att visa Karl XII som den legend han blivit. Flera ögonblick i filmen är iscensatta så att de återskapar kända tavlor föreställande Kalle Dussin – den som orkar med ända till slutet kan glädjas åt en storslagen filmversion av Gustaf Cederströms målning Karl XII:s likfärd, med tjäder och allt. Dessutom har olika omklippta och ljudlagda versioner av filmen faktiskt visats i skolor som en del i historieundervisning: Gösta Ekmans rolltolkning blir ännu ett lager i historien om Karl XII.

Karl XII gjordes med ett tydligt uppsåt: att skapa opinion mot nedrustning i mellankrigsstidens Sverige. Bolaget Historisk Film AB som bildats för att kunna producera en film om Sveriges meste hjältekonung hade flera höga militärer i styrelsen: En kontakt som säkert var till nytta när mängder av värnpliktiga lånades in som statister. 

Och till och med för en modern publik som inte hängde med i debatten på 20-talet är det svårt att missa hur oerhört förtjust i krigarkonungen filmens skapare är – och en tänkt publik också väntas vara. Vi får se hur han visar prov på hjältemod i strid, är lojal mot sina soldater och ständigt placerar sig högst upp, oskyddad på skyttevärnet. Ibland blir det svårt att tolka den nära relationen mellan kungen och hans här som enbart ett utslag av stark kamratskap, men hur det uppfattades av en samtida publik är svårt att veta. (En kompis till underteckand har kommit på det roliga dricka-spelet där man tittar på Top Gun och tar en sup varje gång Tom Cruise och Val Kilmer har ett erotiskt laddat ögonblick. Den skulle med små justeringar fungera även på Karl XII).

Även om de flesta väl vet hur det slutar bjuder filmen om Karl XII också på oväntat mycket spänning. Historien om fälttågen varvas med en bihistoria om familjen Ulfclous öde. I denna berättelse får vi följa sonen som tagit värvning, dottern som gift sig med en soldat och följer med hären ut i kriget, liksom familjens trotjänarinna som tar tjänst som kokerska i trossen samt de i familjen som blir kvar hemma under krigsåren. Berättartekniskt känns det oväntat modernt och trots att filmen varar i nästan fem timmar satt i alla fall Stumfilmsbloggen klistrad. Masscenerna vid slagfältet är också storslagna.

Sen är det ju det här med historien genom en nutida lins. Porträtteringen av andra nationaliteter känns en aning… Eh, problematisk, även om sultanen under den turkiska vistelsen på det hela taget är på goda laget. (Och kostymören hade säkert roligt när sultanens hov kläddes). I ett historiskt perspektiv (och en film som snart fyller 100 år har kanske börjat uppnå status som tidsdokument) säger det väl mest om den svenska synen på utlandet vid den här tiden.

I vilket fall blev Stumfilmsbloggen fångad av berättelsen och tågade ut från visningen med ökad vilja att försvara fosterlandet mot dansken. Eller hur var det nu?

Fascinerande fakta: Gösta Ekman spelade i en annan samtida film om Karl XII: Kung Karls kurir, som hade premiär 1924. Fast där spelade han just titelns kurir och inte kungen.

Fantomen på stora operan: fasan bakom masken

Ett problem i alla kärlekshistorier är att den som är publik till historien måste bry sig om åtminstone någon del av det blivande paret. Fantomen på stora operan (The Phantom Of The Opera) som filmatiserades 1925 (och som därefter filmatiserats en väldig massa fler gånger) märker av det probelemt: Triangeln mellan operasångerskan Christine Daaé (spelad av Mary Philbin, 1903 -1993), hennes fästman Raoul (Norman Kerry 1894-19 56) och den vanställde fantomen Erik (Lon Chaney 1883 – 1930) blir en samling ganska trista och osympatiska individer. Christine, som den som läst boken kanske fått en något djupare förståelse för, blir i filmen mest söt och mjäkig. Fantomen är genomond (även om vi som tittare får en vink om att han haft en förfärlig bakgrund) och Raouls främsta karaktärsdrag är en vaxad mustasch.

Triangeldramat tappar också lyster av att ingen av de två helylleungdomarna Christine och Raoul känner någon lockelse till den mörka sidan. Hjältinnan ska bara räddas undan den otäcke fantomen av sin fästman. Den aning av sympati som kan anas från åtminstine författaren Gaston Lerouxs håll i originalverket (Erik dör till sist av brustet hjärta, sorgligt värre), har städats bort ur filmen.

Å andra sidan, även om triangeldramat inte fångar undertecknad är Fantomen på stora operan en spännande film. Dessutom är den snygg. På internet finns filmen tillgänglig, men i många fall så lågupplöst att bilden blir en suddig gegga. Lite bildgooglande ger filmens skarpa och genomtänkta foto större rättvisa. På stor duk och med levande musik måste den ha varit spektakulär. I synnerhet en scen: när Erik, Christine och Raoul rör sig bland utklädda och uppklädda festdeltagare på operans maskeradbal. (I en metatextuell blinkning till en annan av de skräckromantiska författarna kommer fantomen Erik klädd som Den röda döden, ur Edgar Allan Poes verk. En referens som för övrigt också dyker upp i Stephen Kings genomläskiga bok The Shining). Denna scen har kolorerats, så att dräkter och salens mäktiga miljö får lysa mellan de monokroma scenerna.


En del av scenen från maskeradbalen, samt en fin hyllning till Lon Chaney finns i den lilla Youtubeserien Monster Madness.

Lon Chaney, som med sitt kantiga ansikte och sorgsna spel ofta blev castad som en udda, utstött karaktär gestaltar övertygande fantomen. Han skötte själv sin sminkning till vanställd, även om hans utseende, liksom Max “Nosferatu” Schrecks inte behövde särskilt mycket hjälp på traven. När Christine rycker av fantomen masken visas ett döskalleaktigt ansikte med stirrande ögon. Demaskeringscenen ger förutom en möjlighet att uppskatta Chaneys hantverkssickliget en av filmens tyngsta repliker, riktad mot den förskräckta Christine: Feast your eyes, glut your soul on my accursed ugliness. Välformulerad är han i alla fall, den stackars fantomen.