Etikett: lon chaney

Fantomen på stora operan: fasan bakom masken

Ett problem i alla kärlekshistorier är att den som är publik till historien måste bry sig om åtminstone någon del av det blivande paret. Fantomen på stora operan (The Phantom Of The Opera) som filmatiserades 1925 (och som därefter filmatiserats en väldig massa fler gånger) märker av det probelemt: Triangeln mellan operasångerskan Christine Daaé (spelad av Mary Philbin, 1903 -1993), hennes fästman Raoul (Norman Kerry 1894-19 56) och den vanställde fantomen Erik (Lon Chaney 1883 – 1930) blir en samling ganska trista och osympatiska individer. Christine, som den som läst boken kanske fått en något djupare förståelse för, blir i filmen mest söt och mjäkig. Fantomen är genomond (även om vi som tittare får en vink om att han haft en förfärlig bakgrund) och Raouls främsta karaktärsdrag är en vaxad mustasch.

Triangeldramat tappar också lyster av att ingen av de två helylleungdomarna Christine och Raoul känner någon lockelse till den mörka sidan. Hjältinnan ska bara räddas undan den otäcke fantomen av sin fästman. Den aning av sympati som kan anas från åtminstine författaren Gaston Lerouxs håll i originalverket (Erik dör till sist av brustet hjärta, sorgligt värre), har städats bort ur filmen.

Å andra sidan, även om triangeldramat inte fångar undertecknad är Fantomen på stora operan en spännande film. Dessutom är den snygg. På internet finns filmen tillgänglig, men i många fall så lågupplöst att bilden blir en suddig gegga. Lite bildgooglande ger filmens skarpa och genomtänkta foto större rättvisa. På stor duk och med levande musik måste den ha varit spektakulär. I synnerhet en scen: när Erik, Christine och Raoul rör sig bland utklädda och uppklädda festdeltagare på operans maskeradbal. (I en metatextuell blinkning till en annan av de skräckromantiska författarna kommer fantomen Erik klädd som Den röda döden, ur Edgar Allan Poes verk. En referens som för övrigt också dyker upp i Stephen Kings genomläskiga bok The Shining). Denna scen har kolorerats, så att dräkter och salens mäktiga miljö får lysa mellan de monokroma scenerna.


En del av scenen från maskeradbalen, samt en fin hyllning till Lon Chaney finns i den lilla Youtubeserien Monster Madness.

Lon Chaney, som med sitt kantiga ansikte och sorgsna spel ofta blev castad som en udda, utstött karaktär gestaltar övertygande fantomen. Han skötte själv sin sminkning till vanställd, även om hans utseende, liksom Max “Nosferatu” Schrecks inte behövde särskilt mycket hjälp på traven. När Christine rycker av fantomen masken visas ett döskalleaktigt ansikte med stirrande ögon. Demaskeringscenen ger förutom en möjlighet att uppskatta Chaneys hantverkssickliget en av filmens tyngsta repliker, riktad mot den förskräckta Christine: Feast your eyes, glut your soul on my accursed ugliness. Välformulerad är han i alla fall, den stackars fantomen.

Ledsnast av de ledsna: He who gets slapped

Få saker är lika sorgliga som en gråtande clown. I Victor Sjöströms He Who Gets Slapped / Han som får örfilarna, från 1925 blandas tårarna med vitsminket, så att ingen tittare kan låta bli att vrida sig i sätet. (Kanske vrider sig tittaren med mimarskräck lite extra).

Historiens huvudperson är vetenskapsmannen Paul Beaumont som efter att ha blivit bedragen, av sin hustru och på sin upptäckt om människans ursprung, försörjer sig som clown. Under större delen av filmen kallas huvudpersonen bara för “he”. Filmens titel anspelar på hans cirkusnummer, som går ut på att iförd clowndräkt ta emot örfilar medan han rabblar vetenskapliga teorier.

Filmen var Sjöströms andra Hollywoodverk, utgiven under hans anglifierade namn Seastrom. Den är en av de tidigaste titlarna från det då nybildade bolaget Metro Goldwyn-Mayer, MGM, och den första som inleds med det numera klassiska rytande lejonet. Huvudrollen spelas av Lon Chaney, som fortsatte på temat olycklig clown tre år senare i filmen Laugh, Clown, Laugh där hans roll, pajasen Tito Beppi måste söka hjälp för sin okontrollerade gråt. Överlag verkar Chaney ha sökt sig till de mer tragiskt betonade rollerna, han spelar exempelvis fantomen i Fantomen på stora Operan från 1925. Själv ska Chaney ha kommenterat sitt val av roller med: “De roller jag spelar har en sensmoral. De visar personer som skulle ha kunnat vara annorlunda, om de fått andra chanser”.

Temat om moral och människans förmåga att vara grym mot den svagare är också något som Sjöström intresserar sig för som regissör. I The Scarlet Letter vänder sig mobben mot den utstötta, ogifta modern, i He Who Gets Slapped skrattar cirkusbesökarna gott åt den förkrossade Beaumont. Trots att filmen riktar sig till en bred publik innehåller den också drömlika klipp där världen fylls av clowner i toppiga mössor. Klipp som får betraktaren att känna sig lika vilsen som den lurade Beaumont.
Clownbetonat underhållninsgvåld. Klippet ses med fördel utan ljud, hittar det tyvärr bara med pålagd musik.

En titt på IMDB visar att fenomenet att släppa filmer med nästan samma titel som kända storfilmer fanns redan på 20-talet. Samma år som He Who Gets Slapped vann kritiker och publik släpptes de idag betydligt mindre kända He Who Gets Rapped, He Who Gets Smacked och He Who Gets Socked.