Tips för stockholmare: regi-legenden Germaine Dulac på Cinemateket

Germaine Dulac
Germaine Dulac

Stumfilmsbloggen vill gärna dela med sig av kommande nöjen på Cinemateket, som anordnar tre visningar av franska regissören Germaine Dulacs (1882 -1942) verk .

Lördag 11 april visas  L’invitation au voyage + La coquille et le clergyman, klockan 14:00

Söndag 12 april visas La cigarette + La souriante Madame Beudet, klockan 16:30

De båda ovanstående visningarna ackompanjeras av  specialinbjudna pianisten Hilde Nash.

Söndag 19 april visas Princesse Mandane, klockan 16:15, till ackompanjemang Stumfilmsbloggens favorit Matti Bye.

Så här introducerar Rune Walderanz Dulac i sitt mastodontverk Filmens historia: “Kontakten med [ impressionistiske regissören Louis] Delluc väckte hennes intresse för avantgaristisk film. Från att ha varit en företrädare för den kommersiella filmen blev Dulac så smånigom den abstrakta filmens teoretiker och förkämpe”.

Kom, kom, det här blir festligt!

Bonjour Sherlock – En titt på restaureringen av Gillettes mästerdetektiv

Som Stumfilmsbloggen tidigare rapporterat arbetar  Cinémathèque Française just nu med att restaurera filmen Sherlock Holmes från 1916, som länge antogs vara förlorad. Den är en av otaliga tidiga filmatiseringar av Arthur Conan Doyles klassiska romaner (hunken Douglas Fairbanks gjorde till exempel en insats som Holmes i filmen The Mystery of The Leaping Fish), men Sherlock Holmes är extra spännande för att dess huvudperson spelas av William Gillette (1853-1937), en skådespelare som gestaltade Holmes tusentals gånger på teaterscenen och kommit att prägla bilden av hur Mr. Holmes ska vara för otaliga kommande uttolkare.

Ta till exempel en titt på bilden nedan för att se hur Gill bidragit till den typiska Sherlock-looken:William Gilette som Sherlock Holmes

Nu går det att ta en titt på ett restaurerat klipp ur filmen, via BBC News, här. Notera den tjusiga interiören och den mycket lurige Moriarty.

 

Bluffton: följ en fantasi om Buster Keatons sommarlov

Bluffton, bokomslag
Bluffton, bokomslag

En dag anländer en samling vaudeville-artister till den lilla orten Bluffton i Muskegone, Michigan. För unge Muskegone-bon Henry, trött på det sömninga landsortslivet, innebär deras besök en glimt av teaterliv och spänning. Flera av artisterna är barn, och Henry blir vän med några av dem. En av pojkarna han spelar baseball med på ängen är ett mörkklätt och tytslåtet busfrö som går under namnet Buster. Här förstår den uppmärksamme läsaren förstås att gossen är stumfilmstjärnan Buster Keaton som barn.

Henry och Busters vänskap under somrarna i Michigan är stommen i illustratören och författaren Matt Phelans serieroman Bluffton, utgiven på Candlewick Press. Huvudpersonen Henry är fiktiv, men att Buster Keatons familj tillbringade flera somrar i Bluffton – tillsammans med andra vaudeville-artister – stämmer. Serien tar upp några av sketcherna som Buster och hans föräldrar “The Three Keatons” uppträdde med, (att han var känd som The little boy who can’t be damaged säger det mesta om de ganska våldsamma uppträdandena), och flera mer eller mindre sanningsenliga anektdoter som Keaton själv berättat om sitt liv som barn.

Joseph och Myra Keaton
Joseph och Myra Keaton på sommarvistelse i Bluffton

Som filmstjärna var ett av Keatons främsta kännetecken hans orörliga, en aning sorgsna uppsyn: ett stenansikte som publiken själva kan tolka in känslor i. Lite samma sak gäller för skildringar av Busters barndom. I bilderboken Keep your Eye on the Kid målas vaudeville-åren i mjuka, magiska bilder. I Bluffton anas ett något mörkare stråk, som pappa Keatons alkoholmissbruk och det rätt hårda livet som kringresande barnstjärna. Men berättelsen går aldrig djupare in i den delen utan kretsar mer kring Henry och hans utveckling, med Buster som kontrast och förebild. Det blir på det hela taget en söt uppväxtskildring, som dock förlorar en del på att både historia och teckningar är en aning konturlösa.

Extra: Sherlock Holmes är återfunnen

Något som glädjer Stumfilmsbloggen enormt är när en film som ansetts förlorad dyker upp igen. Nu har det hänt, och extra roligt blir det av att filmen i fråga är Sherlock Holmes, från 1916 med William Gillette (1853 – 1937) i huvudrollen. Gillette fick tillstånd från Sir Arthur Conan Doyle själv att bearbeta hans verk för teaterscenen, och spelade sen rollen som mästerdetektiven drygt 1300 gånger, både som teater och film.


Mini-dokumentär om Gillette

Gillettes rolltolkningar är urfadern till den långa raden av film-Scherlocks som följt sen dess. Holmes-kännaren Russel Merrit, säger, citerad på den fantastiskt fina sajten ihearofsherlock.com: “At last we get to see for ourselves the actor who kept the first generation of Sherlockians spellbound. We can also see where the future Holmeses— Rathbone, Brett, Cumberbatch, and the rest—come from. As far as Holmes is concerned, there;’s not an actor dead or alive who hasn’t consciously or intuitively played off Gillette.”

Filmen Sherlock Holmes håller nu på att restaureras av Cinémathèque Française. Med liten tur visas den snart, men den som är sugen på att fä en glimt redan nu kan kika på bilder här.

Sounds of Silence ger röst åt tysta filmer

Just nu, och fram till slutet av året pågår en grymt spännande filmserie på Cinemateket: Sounds of Silence, där olika musiker skriver ny musik till stumfilm. Bland artisterna finns Bob Hund, Anna Järvinen och Hydras Dream, med Stumfilmsbloggens gamla favorit Matti Bye.

Anders Annikas är programredaktör för Cinemateket och var vänlig nog att svara på några mejlfrågor om projeket:

1) Hur har ni valt ut artisterna?

Vi gjorde en lista på ett antal artister som vi trodde skulle kunna genomföra det här på ett bra sätt. Flera av dem har jobbat med film, andra rörliga bilder, teater etc förut, även om bara en av dem (Marcus Holmberg) skrivit och spelat till stumfilm. Nästan alla vi kontaktade ville vara med. Tanken var att, även om vi ville hålla oss inom ”popmusik”, få en bredd av olika typer av artister och uttryck.

Anders Annikas

 

 

 

2) Hur har artisterna och filmerna parats ihop?
Vi har gett förslag på filmer till artisterna och så har de fått välja. Ibland har vi skickat dvd:er för påseende, annars länkar till klipp eller i somliga fall hela filmer på nätet. Några har haft lätt att välja, andra har vi fört diskussioner med. Vi har också varit måna om att det samlade programmet skulle visa upp en så stor bredd som möjligt, vad gäller genrer, nationalitet etc. Vi är mycket nöjda med utfallet.

3) Hur har responsen varit nu efter första konserten?

Publiken som besökte konserterna var väldigt nöjda (i alla fall de som har hört av sig till oss). Dungen fick stående ovationer. En stor del av publiken var nya besökare, så det ska bli intressant att se om de återkommer till övriga konserter och till Cinematekets ordinarie visningar, eller om det mer handlade om att de är Dungen-fans.

4) Flera orkestrar har haft stumfilmskonserter senaste åren. Har intresset för kombinationen levande musik och tidig film ökat, varför i så fall?

Vi har regelbundet stumfilmsvisningar med livepianist, och har generellt bra besökssiffror på dessa. Det är en typ av filmupplevelse som inte går att få någon annanstans än i en biograf, varje visning är unik eftersom musiken spelas där och då. Flera av artisterna som är med i Sounds of Silence har också sett projektet som en musikalisk utmaning och en möjlighet för dem att utvecklas. Folk lyssnar t.ex. inte på album i samma utsträckning längre, så ett sammanhängande verk för film är ett sätt att fylla en lucka; ”helheten” har försvunnit ur populärmusiken.

5) …och har du något du själv vill berätta som jag inte frågat om, så gör gärna det.

En förutsättning för att kunna genomföra projektet är att vi har fått ett stort ekonomiskt stöd från Statens musikverk.