3 gånger: Den första filmen

Den som vänder sig till all kunskaps källa: Google, med sökningen “first movie made”, kommer att se flera filmtitlar presenterade som världens tidigaste film. Olika sidor hävdar olika historieskrivning, ofta mycket övertygat. Bland de vanligaste titlarna brukar i alla fall: The Horse in Motion eller Sallie Gardner at a Gallop från år 1878, Roundhay Garden Scene från 1888 och Sandow Strongman, från 1894 dyka upp.

Under slutet av 1800-talet hade fotokonsten utvecklats till att kunna fånga snabba rörelser (istället för att som i början kräva minutlånga slutartider och stillstående objekt). Redan då var också fenomenet att det mänskliga ögat uppfattar flera bilder som visas i snabb föjd med en lite förändring i, som en och samma bild, fast rörlig. Därför arbetade flera av dåtidens uppfinnare med att försöka skapa en maskin som dels skulle kunna fotografera en rörelse så snabbt att den bevarades som ögat upplevde den, dels en maskin som skulle kunna projicera rörelsen. Definitionen av vad som ska räknas som en film, och vilken maskin som kan räknas som den tidigaste projektorn, ligger delvis till grund för diskussionen om vilken titel som kan räknas som den första filmen.

The Horse in Motion:
Fotografen Eadward Muybridge (1830-1904) hade fått i uppdrag av den californiske guvernören Leland Stanford att dokumentera hästars rörelse, vid den tiden var forskare och andra oense om hurvuvida hästar i galopp vid något tillfälle har alla fyra hovar ovanför marken. Muybridge lyckades svara på frågan genom att låta kapplöpningshästen Sallie Gardner galoppera längs en bana med stillbildskameror monterade på sidan. Kamerornas utlösare var kopplade till tunna trådar spända över banan, de utlöstes när Sallie Gardner sprang igenom dem. Resultatet? Ja, hästar har alla fyra hovar i luften samtidigt när de galopperar.

Muybridge kunde också verkligen visa hästen i rörelse, genom att montera sina foton på insidan av ett zoopraxiscope, (också känt som trolltrumma). När trumman snurrades och betraktaren tittade in på en och samma punkt, genom en springa, såg stoet och jockeyn ut att röra sig.

Argument för: Är äldre än de andra två.
Argument mot: Projicerades inte när den visades först, och är inte heller filmad med filmkamera.

Roundhay Garden Scene:
Franske uppfinnaren Louis Aimé Augustin Le Prince (1842- 1890?) var en av de som arbetade på att uppfinna en kamera för rörliga bilder. Med den filmade han sin omgiving i Leeds, där han var bosatt. Två år efter att Roundhay Garden scene filmats steg Le Prince ombord på ett tåg från Paris till Dijon. Han kom aldrig fram. Än idag vet ingen vad som hände honom.


Två sekunder parkliv
Argument för: Filmades på celluloidfilm och projicerades som rörlig bild.
Argument mot: Roundhay Garden Scene räknas ofta som den äldsta existerande filmen, men bland annat Le Prince själv gjorde en tidigare inspelning. Den finns dock inte bevarad.

Sandow Strongman
Bland filmaren William K.L. Dicksons (1860- 1935) övriga verk finns titlar som Lockhart’s Perfroming Elephants och Mexican Knife Duel. I Strongman Sandow visar vaudeville-muskelknutten Eugen Sandow (som egentligen hette Friedrich Willhelm Müller) upp sin svällande lekamen, iförd endast ett par småbyxor. Filmen prodcuerades av Thomas Edisons filmbolag, Edison Studio och var en av de tidigaste filmerna att visas för en betalande publik.

Sandow visar musklerna

Argument för: Är onekligen en film
Argument mot: Flera tidigare filmer hade gjorts, varav några finns bevarade. Till och med filmer från samma studio.

Kanske är det så trist som att den första filmen gått förlorad, i så fall blir Roundhay Garden Scene det närmsta vi kan komma världens tidigaste film. Men underhållningsvärdet i Sandow Strongman är onekligen högre.

/Ada

Slapstick: örfilspinnen och dess historia

Ett begrepp som är tätt sammanlänkat med stumfilm är slapstick. Två av de stumfilmsstjärnor som är mest kända idag: Charlie Chaplin och Buster Keaton hade rötter inom akrobatik och ägnade sig till och från åt den typen av komik. Utöver den fysiska komedin finns förstås gott om romantiska, dokumentära eller politiska stumfilmer, där ingen så mycket som halkar på ett bananskal.

Enligt Nationalencyklopedin är slapstick: “burlesk filmfars med våldsamma upptåg i högt tempo”. Filmformen utvecklades i USA under 1900-talets början. En av de som nämns som genrens tidiga utövare är Ben Turpin (1869-1940), regissör och senare skådespelare som bland annat medverkade i Helan och Halvan-filmer. (Ben Turpin regisserade för övrigt mellan 1914 och 1916 en hel rad filmer om Sweedie, den svenska husan, spelad av den manlige skådisen Wallace Beery. Serien består av tio minuters mästerverk med titlar som Sweedie Learns to Swim, Sweedie and the Sultans’s Present och The Fickleness of Sweedie).

I klippet nedan från Ben Turpins Mr.Flip från 1909 finns en hel rad exempel på burleskt våld, utövat med bland annat rakverktyg och sprejflaskor. Uppenbarligen gick filmvåld hem hos publiken redan då.


Mr. Flip i en våldsam situation

Slapstick behöver förstås inte vara så renodlat som i exemplet från Mr. Flip. I många fall är akrobatkonsterna och de noga koreograferade slagsmålen inte filmens huvudpoäng, utan är bara ett av historiens inslag.

harlequin + slapstickSjälva begreppet ”slapstick” blir märkligt på svenska: “örfilspinne”, men faktiskt är det en beteckning som stämmer rätt väl. Uttrycket syftar ursprungligen på karaktären Harlekins käpp i klassisk commedia de’ll arte-teater. Den bestod av två pinnar som slogs ihop för att förstärka ljudet av ett slag som utdelats på scen. Alla som har sett en wrestlingmatch där brottarna stampar i marken samtidigt som de låtsatsslår sin nemesis förstår principen. I överförd bemärkelse har pinnarna fått ge namn åt en hel genre.

Wikipedias beskrivning av Harlekin skulle förresten kunna gälla för vissa tidiga stumfilmsroller också: ”Även om [Harlekin] porträtterades som dum och girig var han mycket vig och utförde de akrobatkonster som publiken förväntade sig. Rollen skulle aldrig genomföra en handling rakt av, om den gick att förbättra genom att hjula eller slå volter”.

Att slapstickhumorn hittade vägen till den tidiga stumfilmen beror säkert på att den är visuell och passar bra på film, men kanske också på att när film började visas som underhållning var det ofta som en del av program med flera olika uppträdanden. Och bland dessa uppträdanden skulle scener där en örfilspinne som ljudförstärkare behövdes förmodligen vara ganska många, filmerna fortsatte i samma anda.

Idag känns de tidiga slapstickfilmerna mysigt tilltalande. Filmvåld där smockan alldeles uppenbart är spelad känns lika tryggt gammeldags som ylleunderställ och Linggymnastik.

/Ada