3 gånger: Fyrfota filmstjärnor

OK, oavsett om man gillar Charlie eller Buster bäst, alternativt inte gillar någon av dem utan istället helst vill se Eisensteins plakatfilmer, så gillar alla vettiga människor att titta på djur som är a) söta b) roliga eller c) söta och roliga. Detta visste redan vaudevilleshowernas skapare, och det var just i den typen av underhållning för de breda folklagren som de första filmerna kom att visas. Därför gled detta vinnande koncept också över på vita duken, redan från början. Stumfilmsbloggen tittar närmare på tre luddiga stjärnor.

Första djuret är en kattunge, som förutom att helt klart leva upp till kraven för att få kallas söt också är oerhört gammal, filmen är från 1903. Därmed är den av den äldsta generation film som visats för betalande publik. The Sick Kitten, som utan något behov av mellantexter berättar historien om två lekande barn är kanske inte särskilt rafflande. Dock är den intressant ur filmhistoriskt perspektiv: den innehåller det första (bevarade) exemplet på en film som skiftar till närbild – tidigare hade kamerorna betraktat skådespelarna med visst avstånd, som på en teaterscen. Därför får den söta kattungen vara med i Mark Cousins dokumentära tv-serie: The Story of Film: An Oddyssey. Bra gjort.


Sött djur nummer ett

Nästa fyrfota vän gör en något mer aktiv insats: Det är stoet Onyx, som dyker upp i Buster Keatons korta komedi Cops från 1922. (Den som har sett Harold Lloyds film Safety Last kommer att se vissa likheter i inledningscenen.). Buster, som ju själv vuxit upp som barnskådespelare i en kringresande show med magiker och slapstick, hade säkert stött på många dresserade djur i sina dagar.

Tanken från början var att i scenen där Buster hjälper till att dra vagnen skulle hästen köra, men Onyx vägrade låta sig lyftas in i den, så scenen fick en annan lösning. Dagen efter att scenen med vagnen spelats in möttes filmteamet av två hästar i stället för en: Onyx hade fått ett föl. Eftersom ingen vetat att stoet varit dräktig döpte Buster fölet till Onyxpected.


Hela Cops, för övrigt en fantastisk komedi

Sista djuret är jack russel-terrien Uggie, som rörande nog började sitt liv som omplaceringshund innan han hamnade hos en hundtränare och påbörjade sin filmkarriär. Han (och hans nästan identiska stand-in Dash) spelar i den nyproducerade stumfilmen The Artist. För den insatsen vann han djurens motsvarighet till en Oscar: en Golden Collar. En av Uggies medtävlare till titeln har också medverkat i en berättelse med filmhistoriskt tema: Rottweilern Blackie som medverkar i Martin Scorseses nya film Hugo, om George Méliès. Blackie kan tyvärr omöjligt vara lika söt, vilket Stumfilmsbloggen misstänker låg honom i fatet.


Uggie på Golden Collar-galan.

Stumfilmsbloggen läser: Keep your Eye on the Kid, om Busters bardom

Den liknar en av stumfilmserans konstnärers verk, med dämpat färgglada illustrationer och jämna tushade konturer: bilderboken Keep Your Eye On the Kid – The Early Years of Buster Keaton. Författaren och illustratören Catherine Brighton ser ut att ha kikat på Little Nemo-tecknaren och filmpionjären Winsor McCays känsligt formade fantasivärldar. (Som man kan få smakprov av till exempel här) Lite googlande visar att flera recensenter tänker på Maurice “Till vildingarnas land“ Sendak och hans drömska I nattköket, när de ser Brihgtons bilder. Vilket ju också är en trevlig jämförelse.


Keep Your Eye On the Kid är utgiven av Roaring Brook Press.

Brighton har tidigare tecknat flera biografier i bilderboksformat, historier som, liksom Keatons liv, bitvis är så mörka att de känns barnförbjudna. En av hennes tidigare böcker berättar om den stora eldsvådan i London år 1666 och sidorna fylls av flyende, skrikande stadsbor. I sin version av stumfilmstjärnans barndom har författaren däremot valt att visa Busters historia i ett ganska ljust sken.

Keatons tidiga liv som barnskådespelare i ett kringresande vaudeville-sällskap med Harry Houdini som vän är väl idag ungefär fyra generationer bort. (Han föddes 1895 och stod på scen från treårsåldern). Med så lång tid förfluten blir känslan av saga starkare. Att hans främsta insats bestod i att bli kastad över scenen och landa oskadd ser inte ut som barnmisshandel, boken visar en svävande liten pojk som fångats i ögonblicket. Och att lämna pappa Keatons alkoholmissbruk ute ur berättelsen är ett annat sätt att anpassa boken för sin publik.

Brightons miljöer är realistiskt tecknade, med detaljer som affischer för kommande föreställningar uppklistrade över bakgrundens väggar. Ilustrationerna påminner en aning om foton, passande nog för en bok om den tidiga filmen. Orden till bilderna är så kortfattade att de skulle fungera som mellantexter i en stumfilm.


Stuntscenen från Steamboat Bill Jr dyker upp i boken också.

Keep Your Eye On the Kid slutar när Busters karriär står på sin kulmen. Vi läsare får se hans spektakulära stuntscen med fallande hus och oberörd min, vi får följa med honom till logen och se pappa Keatons stolthet. Det är charmigt, spännande och kan förhoppningsvis utbilda det uppväxande släktet i 1920-talets filmkonst.

Att resten av historien skulle innehålla Busters egen väg in i alkoholism, en anklagelse för ett brutalt mord mot hans vän Roscoe “Fatty” Arbuckle (som också figurerar i boken) och åratal utan kontakt med sina barn kan måhända vänta till en annan bok.

Extramaterial: Fattys mordhistoria och andra länktips

Stumfilmsbloggen surfar och tipsar:

Hollywoods första skandal – Roscoe “Fatty” Arbuckle (1887 -1933) är mest känd för att ha upptäckt Buster Keaton och för att ha blivit misstänkt för mordet på skådespelerskan Virginia Rappe. BBC News går igenom den blodiga historien om vad som hände i rum 1219 på Westin St Francis Hotel.

Robot på gång – Aintitcool kikar in bakom kulisserna på Metropolis-inspelningen och roboten Marias outfit.

Stumfilmsbloggen tackar för tipsen!