Recensioner – Sida 2 – Stumfilmsbloggen

Girl Shy: Harold Lloyd möter kärleken

Stumfilmserans tre stora amerikanska komiker: Buster Keaton, Charlie Chaplin och Harold Lloyd, hade alla varsin persona med karakteristiska attribut. Keatons sorgsna stenansikte, prytt av en stråhatt, Chaplins lille luffare i plommonstop, mustasch och för stora skor, samt Lloyds hämmade yngling i tjockskalmade glasögon.

I filmen Girl Shy (1924) med den snitsiga svenska titeln Akta er för flickor har Lloyds tafatte rollfigur arbete som skräddarlärling i en småstad, men drömmer om att göra karriär som författare med sin debutbok – en guide i hur olika kvinnotyper ska snärjas. Medan verklighetens Harold håller på att förgås av genans när han måste laga en reva i en nylonstrumpa, fortfarande placerad på den ärtiga ägarinnans ben, är hans alter ego i guideboken en hårdför man som kvinnorna aaaavgudar. Tipsen i guideboken, som spelas upp som små fantasiscener, dryper av misogyni. I ett av fallen kastar huvudpersonen flappern som ska charmas i väggen, med resultatet att hon slänger sig i hans armar när hon kommit på fötter. (Paus för reflektion om paralleller till nutida guider i raggning).

Efter att ha avslutat sin raggningsguide reser den unge Lloyd till storsta’n för att kränga sitt manus till ett förlag. På tågresan dit lyckas han rädda en knähund, vars matte visar sig vara en charmerande överklasstjej (Jobyna Ralston 1899-1967) i bedårande lockar. En tågromans med inköp av kexpaket och undangömmande av hund följer. Istället för att följa sina egna råd från raggningsboken lever Harold ut en fumlig vänlighet, som visar sig fungera alldeles utmärkt som start för romans, även om trassel i form av en lömsk rival och hånfull förläggare väntar.

Klipp ur Girl Shy, Lloyd som skräddarlärling.

Filmer från 1920-talet speglar en tid där misshandel i hemmet inte betraktades som ett samhälleligt problem, och kanske är det i det ljuset en kan försöka se de mer problematiska scenerna. Filmen blir också mer nyanserad genom att raggningen för det första är fiktion även i filmens värld, och för det andra genom att Harold får sin raggningsbok utskrattad på förlaget. Men visst, när en ser verk från den gamla onda tiden innebär det att en får svälja en del oaptitliga scener. (Och då har vi inte ens kommit in på frågan om hur svarta och asiater porträtteras i tidiga Hollywoodfilmer).

Med det sagt kan Girl Shy vara en trevlig bekantskap: Harold Lloyd och Jobyna Ralston gör en rörande insats som de unga tu och även om de flesta nog kan ana hur det ska gå blev i alla fall undertecknad fångad av historien. Håll dessutom utkik efter sköldpaddan.

Les Vampires: skurkjakt i tio välklädda delar

Under våren visar Cinemateket i Stockholm Les Vampires, en filmserie i tio delar från 1915, regisserad av Louis Feulliade (1873–1925). Stumfilmsbloggen bänkade sig för den första visningen: avsnitt ett till tre av det 101-åriga dramat – en visning som fick ytterligare en dimension av Edward von Pasts pianoackompanjemang. (Här vill Stumfilmsbloggen passa på att dela ut en guldstjärna till Cinemateket för att de lägger så stor vikt vid musiken på sina stumfilmsvisningar).

Ursprungligen visades Les Vampires tio avsnitt mellan november 1915 och juni 1916. Följetänger av den typen hade blivit populära och bolaget Pathe hade nyligen gjort succé med äventyrsserien The Perils of Pauline. Les Vampiers var det franska bolaget Gaumonts försök att ge sig in i konkurrensen, men Första världskriget rasade och drabbade arbetet. Rune Waldekranz skriver i “Filmens historia, del 1” att: “Feulliade tvangs genom de många inkallelseorderna till fronten som hans skådespelare dabbades av att hela tiden improvisera.”

Les Vampires var tänkt som en film för en bred publik: Feulliade använde sig inte av några av de nya filmiska grepp som just börjat bli i ropet. Kameran är stationär och närbilderna är få, liksom de visuella effekterna. Titelns vampyrer, en kriminell liga som genom sina spekatakulära metoder nästan verkar ha övernautrliga krafter, är i sig effektfulla nog.

Varje avsnitt, med titlar som “The Red Codebook”, “Dead Man’s Escape” och “Hypnotic Eyes”, ger oss en liten bit av mysteriet, där journalisten Philipe Guérande (Édouard Mathé 1886–1934 ), försöker spåra ligan, gäckad av den hemlighetsfulla gangstedrottningen Irma Vep. En bonus i det hela är att Guérandes mor har en framträdande roll och visar sig vara synnerligen kapabel när hon ställs mot ligans hantlangare.

Men Les Vampires stora stjärna är Musidora (1889 -1957), (ungefär: “Musans gåva” på grekiska) filmstjärna, akrobat och producent, i rollen som Vampyrernas ledare Irma Vep. Hennes gangsterboss i svart fodral och svartmålade ögon har fortfarande en lyskraft som kan anas genom åren. Även om hennes outfit och runda ansikte inte längre lever upp till vår tids uppfattning om vad som är attraktivt går det att ana varför en samtida publik föll för henne. Les Vampires blev också en publiksuccé, även om kritikerna var tveksamma.

Så, för lite klassisk spänning med välklädda herrar och en skurk i lyxförpackning: Schas iväg med er till de resterande visningarna! Eller spana in serien här.

Fascinerande fakta: På sin ålders höst hände det att Musidora satt i biljettkassan på Cinematheque Francaise. Frågan är hur många som kände igen henne från hennes filmkarriär.

Nuförti’n: Fåret Shaun tar flocken till storstan

Reklambild för Shaun the Sheep — Shaun The Sheep, bild: Optimumscreenings

Aardman Studios (kanske mest kände för über-brittiska radarparet Wallace och Gromit) bidrar genom sina omsorgsfullt skapade lermiljöer till att göra tillvaron lättare för alla som tittar på barnprogram. Här slipper tittaren moralkakor, knappt förklädd prylreklam eller den typen av slöa animation som återfinns i de tuggummi-färgade Youtube-produktioner som den yngre generationen hypnotiseras av. Två utmärkta barnserier från denna studio finns på SVT Play: Fåret Shaun, och för de lite yngre: Timmy lamm. Båda känsligt animerade – och ännu bättre – en bra introduktion i stumfilm: Både Shauns och Timmys serier saknar dialog.

2015 släppte Aardman Studios en långfilm om Shaun och hans får-kompisar (Timmy har en biroll). Även här uttrycks ingen dialog i tal, fårskocken bräker, vallhunden skäller och människorna pratar goja, (ungefär som mänskligt tal måste låta för någon som inte förstår ordens innebörd, typ en alien eller ett får). Det behövs inte heller. Den rafflande historien om hur fårens bus med bonden går fel, leder till en vild husvagnsjakt som resulterar i att den fromme lantbrukaren klipper hipsters med ullrakapparat på en frisörsalong medan djuren från gården försöker undgå en mordisk skadedjurshanterare fångar publiken ändå.

Mark Burton, som tillsammans med Richard Starzak regisserat Shaun the Sheep, är förstås medveten om filmens rötter. Så här säger han i en intervju med Closeup Film: “We had to tell the story in a different way and be very visual, like silent comedy from the past like Buster Keaton and Jacques Tati. We soon found non-verbal communication as the perfect way of telling the story. But it was never easy, no film is ever easy.”

Och visst finns det en likhet mellan Shauns stillsamma uppsyn och Keatons orörliga stenansikte?

Trolldrycken inledde den svenska animationen

I år, 2015, är det 100 år sedan den första svenska animerade filmen visades. Den gick under namnet Trolldrycken och var skapad av nyhetstecknaren Victor Bergdahl (1878-1939). Bergdahl skulle senare slå genom som animatör med kortfilmer om den försupne Kapten Grogg. Rullar vars rasistiska stereotyper känns svårsmälta idag, men drivet teckande och bättre aimerade än Bergdahls första alster.

Att Trolldrycken inte ser ut som ett filmiskt underverk nuförtiden är kanske inte så konstigt, men även jämfört med samtida filmer har den en bit kvar. Andra animatörer som Émile Cohl hade redan skapat filmer med olika typer av animationsteknik där rörelserna ser betydligt mer flytande ut. Året innan Trolldrycken visades hade till exempel den bedårande film-showen om Gertie The Dinousaur premiär, där animationen redan börjar bli lika smidig som den tecknade film vi är vana att se.

Hur som helst, Trolldrycken var i varje fall inledningen på den svenska animationen, och har fått många spännande efterföljare. Kolla till exempel in den här fina historiken över svensk animationshistoria på Göteborgs Filmfestivals hemsida.

The Lodger: Hitchcocks tidiga thriller

The Lodger - filmaffisch Alfred Hitchcock (1899–1980) är mest känd som talfilmsregissör, med klassiker som Fåglarna och Psycho på sin meritlista. Men hans karriär började långt tidigare, under stumfilmseran. The Lodger, från 1927 är en av hans tidiga utflykter i thrillergenren. Här finns redan mycket av det som kännetecknar senare Hitchcock-rullar: en fascination för det mänskliga psyket och ett påhittigt användande av visuella trick för att sätta stämningen: Hotfulla skuggor tornar upp sig, bilder projiceras ovanpå varandra. Här etablerar Hitchcock också sin vana att göra cameos i sina egna filmer.

Titelns mystiske inneboende “lodger” dyker upp hos ett medelålders Londonpar och deras dotter Daisy just som en serie märkliga mord skakar staden. Mördaren ser ut att sikta in sig på blondinder, vilket bådar illa för den ljuslockiga Daisy. För alla som kan sin Jack the Ripper-trivia (alltså, alla) för namnet The Lodger tankarna till Marie Adelaide Belloc Lowndes bok med samma namn, som framför en hypotes om vem den ökände mördaren var. Filmen har dock en mycket vag koppling till Ripper-morden. Här är det inte fattiga prostituerade som huggs ner i 1800-talsgränder, filmen utspelar sig under den samtida eran och offren tillhör inte samhällets mest utstötta. Men, men, mord på kvinnor i Londonmiljö är det ju.

The Lodger mottogs med entusiasm, inte minst av kritikerna. Filmtidningen Bioscope (citerad i Rune Waldekranz – Filmens historia) skrev att “Hitchcock har en magnifik känsla för dramatiska valörer. Något hans fortsatta karriär skulle komma att intyga.