The Saphead: Tumult på Wall Street

“Saphead” blir “virrhjärna” på svenska enligt översättningstjänsten Tyda.se, med de utmärkta begreppen “fool”, “sap” och “muggins” som synonymer. I filmen The Saphead från 1920 är virrhjärnan i titeln huvudpersonen: Bertie van Alstyne, en allmänt clueless överklassslyngel som vänder sig till sin butler för att bli rakad och till boken “How To Win the Modern Girl” för kärleksrådgvining. Filmen är regisserad av Herbert Blaché (1882–1953) och Winchell Smith (1871–1933).

Helt enligt bokens rekommendation försöker Bertie framstå som en farlig, roulettespelande casanova för att lyckas vinna sin fostersyster Agnes hjärta. Berties far, som går under smeknamnet Old Nick of Wall Street (alltså ungefär: Wall Streets Satan), en stenrik knös med ett hjärta av guld, har dock fler problem än sin oduglige son: Hans svärson, den lurige Mark Turner smider nämligen ränker att sko sig på Old Nicks silvergruva och lägger dessutom skulden på Bertie för sitt utomäktenskapliga barn – stora komplikationer för familjen och för Bertie och Agnes relation.

Filmens mest actionfyllda scener utspelar sig när Bertie hamnat på Wall Streets börsgolv. Han tolkar knuffarna i horden av spekulanter och inropandet av aktier som en lek och leker våldsamt och entusiastiskt med. Här får den som saknat den typiska Keaton-humorn till sist chans att se lite slapstickvåld. (Utifrån denna scen hade det förstås gått att dra en paralell till hur spekulanter på dagens börser kan ha ungefär lika mycket koll på läget som Bertie, med fatala konsekvenser, men det blir för invecklat).


Lär känna familjen van Alstyne. Andra portionen av filmen, som finns i tionminutersklipp på Youtube.

The Saphead är baserad på pjäsen The New Henrietta, som av filmen att döma måste varit en missförstånds-, smälla i dörrarna-komedi med en härva av intriger och ganska stora luckor i sitt historieberättande. En googling på The Saphead visar också att bristen på fysisk humor och Keatons kännetecken akrobati gjort många tittare besvikna. Och visst, Keatons senare långfilmer, där han själv bidrog med både manus och regi, är mer slipade och snyggare berättade. Men The Saphead har charm och sin bedårande vilsne snobb. Klart sevärd.

Stackars Pierrot: en av de första

Precis som när det gäller frågan om vilken spelfilm som var den första råder delade meningar om vilken som var den första animerade filmen. Under den viktorianska eran var olika typer av optiska leksaker populära, där några använde sig av animationsteknikens funktion att visa flera bilder efter varandra med en liten förändring mellan varje bild för att skapa en illusion av rörelse. Samma princip som i blädderblocks-teckningar. Deras begränsning var också ofta densamma som blädderblockens, de fungerade illa för längre historier. Fransmannen som, enligt ett sätt att se på saken, skapade den första animerade filmen lät bilderna ta plats på en remsa och visade dem med sin egen uppfinning för uppspelning: praxinoskopet som han sedan vidareutvecklade till att även kunna projicera de rörliga bilderna. Hans namn var Charles-Émile Reynaud (1844-1918).

Lanature1882 praxinoscope projection reynaud

Reynauds projektor i en samtida illustration.

Bland de filmer som Reynaud visade upp i sin nya maskin finns Pauvre Pierrot, ungefär ”Stackars Pierrot” från 1892. Filmen, som består av handmålade rutor sammansatta till en film, som matades in i cylindern, innehöll ytterligare en innovation: perforerade kanter, så att rullen lättare kunde hållas på plats.

Pauvre Pierrot är en liten historia om commedia de’ll arte-rollerna Pierrot, Harlekin och Columbine. Pierrot och Harlekin konkurrerar om Columbines kärlek, ett tema som varit standard i commedia de’ll arte-teater sen tja…1600-talet åtminstone. I Pauvre Pierrot, liksom i många tidiga spelfilmer lånar den västerländska filmen karaktärer och upplägg från denna klassiska teaterform, på samma sätt som den tidiga filmen i Japan lånade uttryck och historier från kabuki-dramer.

Notera också att Harlekin använder en ”slapstick” mot sin rival, ett tillhygge som ju fått ge namn åt en typ av humor nära förknippad med stumfilm.


Stackars Pierrot blir utkonkurrerad av den våldsbenägne Harlekin.

Charles-Émile Reynaud var till skillnad från andra tidiga animatörer, som Émile Cohl och Winsor McCay, inte tecknare i grunden. Det syns, men ändå är hans vackert kolorerade bakgrunder och rörande små rollfigurer tilltalande i sin enkelhet. De klara färgerna måste också gjort sig utmärkt när de projicerades på större yta.

Många andra tidiga animerade filmer är svartvita, eftersom teckningarna i dem fångades på vanlig monokrom film. Fast somliga, som Winsor McCay, färglade en del av sina verk, liksom Georges Méliès på spelfilmssidan, med hjälp av sin hustru handkolorerade han faktiskt hela kortfilmer.

Sorligt nog finns mycket få av Reynuads verk bevarade. Hans affärsverksamhet gick utför när andra filmprojektorer och filmer blev fler och mer avancerade. Strax innan sin död dumpade han det mesta av sin filmproduktion i floden Seine, dock inte Pauvre Pierrot och Autour d’une cabine, en annan av hans tecknade filmer, som handlar om tjuvkikande vid en badhytt. Eftersom filmerna inte distribuerats i någon större skala är det inte troligt att fler av Reynauds verk kan restaureras. Därför blir triangeldramat mellan commedia de’ll arte-clownerna än mer spännande.

Stadens ljus: Skymning över stumfilmen

City Lights, (Stadens ljus) från 1931 kallas på Wikipedia för ett av Charlie Chaplins mest uppskattade verk. I boken American Silent Films, skriver William K Everson att filmens “magi verkar ha försvunnit och dess komediscener känns som en serie sketcher, idéer som inte genomförs till fullo”.

Delade meningar alltså. Men oavsett vad man kan tänkas tycka om filmen så skriver de flesta nog under på att City Lights är en typisk Chaplin-film. Chaplin, som i sann demonregissörsanda tog tre år på sig att avsluta filmen, sparkade och återanställde huvdurollsinnehaverskan Virginia Cherill (1908 -1996), spelade själv filmens hjälte i sin klassiska roll som The Little Tramp, den lille luffaren och lyckades ge ut den utan talad dialog, trots påtryckningar från filmbolaget. Som många andra Chaplinfilmer är historien fylld av slapstick-skämt, klassklyftor och en sockerklibbig kärlekshistoria. För den som gillar den typen av film är City Lights ett av Chaplins mästerverk, så mycket större för att den gick upp på bio två år efter ljudfilmens stora genombrott. För den som inte finner den kobente uteliggaren med mustaschen vidare bedårande är City lights mer svårsvald.


Luffaren möter blomsterflickan och inte ett öga är torrt.

Stumfilmsbloggen har dock plats i sitt hjärta för The Little Tramp och kan därmed svälja historien om hur han genom sin vansinnesfulla miljonärsvän försöker ordna pengar så att den blinda blomsteflickan han blivit förälskad i ska kunna få synen återställd. (Bara där hörs ju vilket fantastiskt upplägg storyn har). Att City Lights släpptes som stumfilm, om än med förinspelat ljudspår (det är faktiskt filmen där Chaplins röst hörs för första gången, han gör röstljudeffekter i inledningscenen) var troligtvis ett klokt val eftersom den bygger på visuella skämt och fysisk humor. Att skådespela med samma uttryckssätt som en mimare fungerar sämre när handlingen också förstärks med talad dialog.

Sagde miljonärsvän, spelad av Harry Myers (1882-1938), är också en filmens behållningar, med utmärkt förmåga att spela berusad. Tack vare hans egensinnge rollfigur blir vår hjälte insläppt på fest i de fina salongerna. Tillställningar där festblåsorna piggas upp av enorma partyhattar, gästerna dansar högshastighetsstyrdans och serpentinerna viner i luften. Bara festscenerna är ett gott skäl att se City lights, liksom boxningsklubben dit Chaplins roll hamnar i sin jakt på pengarna.

Trots att publiken vid filmens premiär hade vant sig vid skådespelare som talade och vars rollfigurer varierade från film till film (inte som Chaplins lille luffare) gjorde City Lights succé. Uppenbarligen kunde även 30-talspubliken röras av en uteliggare, en blomsterflicka och fallande blomkrukor. Fint av dem.

Blad ur Satans bok: Sympati för djävulen

För den som accepterar tanken på en gud som är både allsmäktig och god uppstår ett problem: Varför drabbas hyggliga personer av gräsligheter? Teodicéproblemet kan man också kalla det. Konstnärer i den kristna kultursfären har försökt att förklara hur världen kan vara ordnad så. En del av förklaringen brukar vara Satan, som är skyldig till världens djävligheter och människans inneboende ondska. Men eftersom Gud ju är allsmäktig måste han ha givit även de onda makterna mandat att göra det de gör bäst.

I den här paradoxen tar Blad ur Satans bok ( orginaltitel: Blade av Satanas Bog), från 1921, sitt avstamp. Regissören, en av Danmarks mest kända någonsin, Carl Theodor Dreyer (1889–1968) kom från ett djupt troende hem. Han växte, liksom kollegan Mauritz Stiller, upp i en adoptivfamilj. I Dreyers fall berodde det på att han fötts av en ogift kvinna och lämnats bort först till ett barnhem och därefter som tvååring till ett par. Hans egen barndom illustrerar att den som råkar illa ut inte behöver ha gjort något för att förtjäna det. Blad ur Satans bok förklarar hur djävulen lockar människor till den onda sidan, men, inte helt utan lite hjälp på traven.

Filmen inleds med att Satan fördrivs ur Himlen och förbannas av Gud. Staffet blir att han måste locka människorna till att begå onda handlingar, för varje själ han lockar till den mörka sidan förlängs hans straff med 100 år, för varje rättrådig själ som inte låter sig korrumperas blir straffet förkortat med 1000 år. Och människorna visar sig inte vara särskilt svårflörtade, från Jesu död till Finska inbördeskriget nästan 2000 år senare har djävulen gott om tid kvar att avtjäna sitt straff på.

Förmodligen är det inte Dreyers avsikt, men den enda roll som har något slags djup blir Satan själv, i Helge Nissens (1871–1926) dramatiska gestalt med sotade ögon och tjusiga frisyrer. Människorna omkring honom byts ut genom tidseopokerna, men typerna känns igen. De onda, fula och fega mot de goda, vackra och rättrådiga. Ingen kan bli förvånad över att Judas, som till skillnad från de övriga apostlarna inte ser ut som en mysfarbror eller en ung Prins Valiant, är den som kommer att sälja sin mästares liv till romarna. Skådespeleriet är dessutom så teatralt att även en stumfilmsentusiast får lust att hämta skämskudden.


Förräderi i vardande

Filmtekniskt är Blad ur Satans bok snygg, med påkostade historiska miljöer. Ett ovanligt grepp är att bilden ofta fokuserar på en enda del av duken, medan resten av bilden tonas ut i svart. På så sätt liknar själva filmen ett ögas blick, där det som vi tittar på direkt är det vi ser, medan omgivningen tonas bort. Dreyers användande av detta grepp känns dock som en pekpinne ( “Här, titta här”), ungefär lika subtil som hans indelning av människor i goda och onda. Tittaren är inte betrodd att undersöka det som finns i mörkret utanför det regissören vill visa.

Nuförti’n: Dracula dansar och ler

Dracula, Pages from a Virgin’s Diary från 2002 är en kombination av två fysiska konstformer som fått stifta bekantskap tack vare ljudfilmen: stumfilm och dans. Regissören Guy Maddin, känd för sina indie-skräckisar har i Dracula gjort en filmatisering av en föreställning som först uppfördes av Winnipegs kungliga ballet. Dansare från baletten medverkar också i filmen. Och eftersom en bloddrypande berättelse uttryckt i dans inte behöver talad dialog har Maddin inte lagt till detta i sin filmversion heller. Den dialog som ingår visas som textskyltar, precis enligt mallen.

Maddin, som för övrigt har döpt sina filmer med stil, till exempel kortfilmerna Sissy Boy Slap Party, Twilight of the Ice Nymphs eller långfilmen The Saddest Music In the World, är hemtam i den tidiga filmens uttryckssätt. Kombinerat med dansens koregografi blir skådespeleriet som i talfilm skulle kännas övetydligt och teatralt bara uttrycksfulllt. Dans och tidig films uttryck liknar varandra i det att skådespelarna /dansarna med sina kroppar tar ut en riktning som inte understryks av tal, när de lyssnar på något riktas hela kroppen mot ljudet, förälskade par svingar varandra i lyckliga piruetter och när det hotfulla närmar sig stelnar hela rörelsen.

Dracula liknar den tidiga filmen också i sitt mestadels monokroma färgschema, där natt, dag och sinnesstämmningar visas genom att hela filmrutan tonas i blått, sepia eller rosa. Några detaljer i filmen har färglagts, som syns i klippet nedan.


Dracula anländer, ackompanjerad av Mahler.

Till skillnad från den kanske mest klassiska Dracula-filmatiseringen Nosferatu fokuserar Dracula, Pages From A Virgin’s Diary inte på kärlekshistorien mellan Mina/ Ellen och Jonathan / Hutter utan på vänninan Lucy, Mina och Dracula själv. Vampyrgreven spelas av den otroligt stilige dansaren Zhang Weiqiang, av kineisiskt ursprung. Maddin har byggt in ett inte alltför subtilt Öst möter Väst-tema i sin film. I inledningen skildras britternas skräck för en invasion från ett främmande land, ett land som hotar att ta över, samtidigt som kistan där Dracula slummrar vaggas närmare över havet. Lite väl tydligt blir temat när Dracula blöder mynt och kastar sedlar omkring sig. Temat, liksom själva historien, känns ibland taffligt genomförd. Filmen var till att börja med tänkt enbart för teve och det märks.

Men, dansarna är skickliga och scenografin, där Draculas borg är fylld av oanständigt formade öppningar och köttigt vridna rum, galet tilltalande. När Maddin inte försöker göra filmen till något mer än en gotisk romans, om att dras till och förskräckas av ett och samma, att utbyta kroppsvätskor och svimma i sin älskades armar är den riktigt förtjusande.