Liket lever: Nosferatu genom tiderna

Långt innan vampyrer i populärkulturen började se ut som kalsongmodeller syntes Max Schrecks (1879-1936) beniga figur som blodsugaren greve Orlok i en av de tidigaste kultskräckfilmerna: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens, från 1922. Regissören Friedrich Wilhelm ”F. W.” Murnau (1888 – 1931) hade valt Schreck bland annat för hans märkliga utseende, som behövde ganska lite hjälp på traven för att se kusligt odött ut. Att hans efternamn betyder “Skräck”, gör castingen ännu skojigare.

Max Schreck
Max Schreck
Nosferatu är alldeles uppenbart baserad på Bram Stokers roman Dracula, som Murnaus filmbolag dock inte hade rättigheterna till. För att komma undan detta problem har handlingen förlagts till Tyskland och namnet på karaktärerna bytts ut. (Detta hindrade dock inte Bram Stokers änka från att stämma bolaget, som försattes i konkurs).


Misstänkt sovplats hemma hos greve Orlok

Även om just skräckfilm är en genre som sällan åldras med värdighet, verkar Nosferatu ha behållit åtminstone en viss fascination från dagens publik. Skrämmande är den kanske inte, men välgjord och någonstans kan även en av videovåld förråad person förstå varför den skulle ha kännts riktigt läskig en gång i tiden. Murnau använde sig av olika typer av trickfilmning, så att exempelvis greve Orloks vagn, dragen av ett fyrspann svarta hästar, rör sig ryckigt och övernaurligt upp mot hans spökborg, som avtecknar sig mot den mörkblå natthimlen. (Filmrutorna till de scener som utspelas nattetid har färgats blå, de är inspelade dagtid).

Miljöerna, framförallt Orloks residens, bidrar till en känsla av instängdhet, där bilden ofta ramas in av portvalv, dörröppningar och långa gångar. Greven, med sitt makabra kroppspråk, blir obehagligare av att han, som en sann filmskurk, aldrig rusar fram och attackerar, utan långsamt och obevekligt närmar sig.

Obehagligt på riktigt blir det när Werner Herzog tar sig an Nosferatu. Hans version från 1979 är en hyllning till den tyska expressionismen, där Muranu var en av frontfigurerna. Även om Herzogs Nosferatu använder de olika rollernas rätta namn (upphovsrätten till Dracula hade gått ut) följer hans film sin föregångare tätt i spåren. Om någon skådis kan vara lika väl anpassad för Dracula-rollen som Schreck, så är det hans efterföljare Klaus Kinski, som inte heller han verkar behöva alltför många hjälpmedel för att lyfta fram sin inre vampyr. I Herzogs Nosferatu är den odöde greven närgången, hotfull och ack så hungrig, men fortfarande med ett litet spår av mänsklighet i sin kalla själ.

“Det finns något som är värre än döden, att aldrig kunna dö”, kvider Dracula och meningen blir ännu mäktigare på tyska, levererad med Klaus Kinskis förvånansvärt djupa och melodiska röst.


Trailer för Werner Herzogs Nosferatu

Mitt i de suggestiva mardrömsscenerna är Nosferatu också rolig, och Herzog-fan kommer att känna igen både grepp och skådespelare. Bruno Ganz som den unge Jonathan är lika stel som Gustav von Wagenheims Hutter och alla som har minsta gothfäbless kommer att falla för hans hustru Lucy, spelad av Isabelle Adjani.

Vampyrer som Edward Cullen i Twilight, eller Louis och Lestat i En vampyrs bekännelser attraherar väl tonårsbruden i oss alla. De är tidlösa, hårlösa ynglingar som genom sin odödlighet blir lika tragiska och ouppnåeliga som en trasig, men gullig, emopopsångare. I Nosferatu är vampyren ful, mer påtagligt ett vandrande lik. Kopplingen till oanständigheter, som inte går att bli av med när vampyrer är med i spelet, är råare och skitigare här. Tvärtemot den i det närmaste pryde Edward, som håller sina lustar i schack, lever greve Orlok ut sina drifter. Konsekvenserna av det är han till skillnad från sina mer socialt anpassade vampyrkollegor lever (eller, ja, kanske snarare dör) ensam i en slottsruin, avskydd av alla. Orlok är knappast attraktiv, hans behov är lika mörka som hans katakomber. Men också mer intressanta.

En sista film på temat Nosferatu är värd att kolla in: Shadow of the Vampire från år 2000, där John Malkovic spelar F W Murnau och där Max Shreck faktiskt är en vampyr. Många förvecklingar uppstår och regissören får slita för att inte få sitt filmteam uppätet. Stor komik.

3 gånger: Knaskissen Krazy Kat

Serien Krazy Kat, om en kärlekskrank katt av obestämt kön som uppvaktar en råtta vid namn Ignatz, tecknades av George Herriman (1880 -1944) och publicerades i olika amerikanska dagstidningar mellan 1913 och 1944. Ignatz vanligaste respons på Krazy Kats närmanden var att kasta tegelstenar mot sin beundrare.

Tidigt under sin karriär blev Krazy Kat också film. 1916 kom de första filmatiseringarna. En av dem är Krazy Kat Goes A-Wooing, ungefär ”Krazy Kat på frirarstråt”, där Ignatz svar på uppmräksamheten är sedvanligt våldsam. Filmen producerades av Williams Randolph Hursts (mediejätten som låg till grund för den megalomane Citizen Kane i Orson Welles film med samma namn) bolag International Film Service. De tidiga filmerna ligger nära serien, där karaktärerna och estetiken är plockad rakt av.

Hård kärlek mellan arterna

En annan historia från samma bolag och period:

Kul på cirkus

Nästan tio år senare gjorde ett annat bolag, John R Bray Studio, nya filmer med Krazy Kat i huvudrollen, här var dock inte Ignatz och kärlekshistorien särsklit central, istället har nya karaktärer som inte fanns med i serien dykt upp. Här går det också att se hur den tecknade filmen fått mer av ett eget uttrycksätt, skilt från de stillastående serierutorna. Här skojar figurerna med den animerade filmens möjligheter, kika till exempel på när att Krazy Kat bygger ihop en gramofon.

Krazy Kat i senare tappning

Tecknade djur som slåss med tillhyggen fortsätter att vara ett vinnande koncept.

Skräck med Méliès: Andar, skelett och trickfilm

georges melierRegissören Georges Méliès (1861-1938), är kanske mest känd för filmen Le voyage dans la lune, eller A Trip To The Moon, från 1902. Den har fått hjälp att överleva in i modern tid tack vare flera popkulturella referenser, som Smashing Pumpkins remake av den i musikvideon till Tonight, Tonight och att den syns i filmatiseringen av Jorden runt på 80 dagar från 1956. Hans månfilm brukar räknas som den första science fiction-filmen. Men Méliès verkade i fler genrer, han åstadkom också omkring 500 filmer, så han hade ju möjlighet att bredda sig.

En av de filmtyper som Méliès kan räknas som upphovsman till är skräck, hans korta filmsnuttar med dansande djävlar och svävande spöken påminner om hans egen bakgrund som trollkarl och illusionist. Méliès hade kanske på grund av sitt tidigare yrke förstått hur effektiva visuella trick kan vara. Medan de flesta av hans samtida kollegor filmade verkliga händelser eller möjligtvis korta, rakt berättade historier exprimenterade Méliès med att förlägga handligen framåt eller bakåt i tiden, han byggde upp genomarbetade kulisser och insåg tidigt att filmberättelser inte behöver utspela sig i realtid, utan kan skildra ett händelseförlopp längre än de minuter filmen varar.

Méliès var också först med många av de trickfilmstekniker, som sedan blivit allmänt spridda, däribland: stop motion-effekter, slow motion, dubbelexponering och time lapse. Faktiskt är några av hans tidiga filmer i färg, handkolorerade av hans hustru Jeanne d’Alcy.

Exempel på Georges Méliès sinne för mäktiga scenerier syns i Le Monstre, från 1903. Filmen är en variation på det klassiska temat om den levande människan som vill återuppväcka sin döda kärlek. Det går, som Orpheus eller Harry Potter kunnat intyga, sällan vägen:


Makaber dans i Egypten

En tydligare koppling till hans förflutna som magiker syns i Summoning the Spirits, Évocation spirite från 1899. Notera hur filmens trollkarl (som ser ut att vara spelad av Méliès själv)visar att han inte gömt undan något innan han påkallar andarna.


Andevärlden hälsar på

Majoriteten av Méliès enorma produktion har gått förlorad, men så sent som 2005 upptäcktes en låda med filmer av honom, så kanske kan fler dyka upp. Det skulle vara roligt.

Kulesjov skojar till det: Mr West hälsar på i Sovjet

För några år sedan tryckte den statliga kinesiska tidningen China Daily en satirteckning på sin ledarsida. Den föreställde tibetaner i långa tunikor som leende dansar och spelar på cymbaler. Bredvid tibetanerna står en gubbe i kavaj med huvudet nedkört i sanden, så att han inte kan vare sig se eller höra den lyckliga minoritetsbefolkningen. Runt halsen har gubben i kavaj en skylt med texten: West.

Ungefär lika subtil i sin kritik av västelandets förmodade hållning är Neobychainye priklyucheniya mistera Vesta v strane bolshevikov, eller The Extraordinary Adventures of Mr West in the Land of the Bolsheviks från 1924. Filmen är regisserad av Lev Kulesjov (1899–1970), lärare på filmskolan i Moskva, en av världens första, och i rollerna ser vi flera av hans elever. Kulesjov undervisade för övrigt Sergei Eisenstein, som vidareutvecklade hans experiment med filmmontage och gjorde det till en av sina kännetecken.

Filmens Mr. West är en naiv amerikan som tillbringar en ganska stor del av filmen med att vifta med den amerikanska flaggan eller gapa förfärat. Han reser till dåvarande Sovjet, skyddad av en cowboy-livvakt och övertygad om att alla bolsjeviker är brutala skurkar. På plats i Moskva lurar en grupp fifflare honom att tro att de är en gammal adelsfamilj som blivit av med allt de äger under revolutionen. De tar honom på turer runt staden, pekar på ruiner och förklarar att det är allt som finns kvar av universiteten, Mr West förfasas och blir än mer övertygad om boljsevikernas ondska.

I detta galet ruffiga sällskap utspelas komediens mest lyckade humorscener. Fifflarna är skönt samvetslösa, utsätter varandra för slapstickvåld och sin gäst för närmanden från “grevinnan”, spelad av Aleksandra Khokhlova (1897–1985), som visar hela tandköttet när hon ler och kryper på tok för nära inpå den nervöse Mr West.


Mr. West får rättrådig guidning, till sist

Efter diverse förvecklingar hamnar dock till slut stackars Mr West i händerna ordningsmakten, de riktiga bolsjevikerna. Han inser sitt misstag, förstår hur lyckligt det sovjetiska folket är och telegraferar hem till sin fru för att be henne sätta upp Lenins porträtt på väggen. Ett gott slut, med andra ord. Men från och med skurkarnas försvinnande från handlingen tappar också filmen all sin avsiktliga humor. För dem som företräder den sovjetiska regimen kan man inte driva med. En del oavsiktilga roligheter, som att det lyckliga fria folket illusteras i en masscen av marschernade militärer, dyker dock upp. Bilden av Sovjet blir knappast mer nyanserad när möjligheten att få gå i militärparader används som ett bevis på folkets frihet.

I lifvets vår: Giganternas kamp

I lifvets vår från 1912, är regisserad av franske Paul Garbagni och ansågs till och med år 2007 ha gått förlorad, ett öde som drabbat många andra stumfilmer. Silvernitrat, som de gamla filmrullarna innehåller är vansinningt brandfarligt och många filmer har försvunnit eller förstörts. Men negativen till I lifvets vår återfanns av Cinémathèque Française och har nu restaurerats, kopierats och visats på Filmhuset i Stockholm, med ackompanjemang av Matti Bye.

Som om det i sig inte vore häftigt nog är detta den enda film där Sveriges tre mest kända regisörer från stumfilmseran medverkar som skådespelare: Victor Sjöström spelar den stiliga och genomhygglige studenten Cyril Alm. Georg Af Klercker spelar det rundnätta kommersrådet Von Seydling och Mauritz Stiller ikläder sig rollen av den lismande löjtnant Von Plæin.

I lifvets vår kretsar kring flickan Gerda, som efter att hennes ogifta mor dött hamnar i händerna på en samvetslös liga som tvingar henne att tigga på Stockholms gator. Hennes far, den rike von Seydling, vet inte vad som hänt henne, men som tur är räddas hon av den unge Cyril Alm. När Gerda vuxit upp börjar känslor spira mellan henne och hennes räddare, men komplikationer i form av den lurige kvinnotjusaren von Plæin trasslar till det hela. Den vuxna Gerda spelas för övrigt av Georg Af Klerckers fru, Selma.

Med på visningen var Stumfilmsbloggens vän Annika, som är släkt, med Georg Af Klercker. Hon får utvärdera denna Af Klercker-fyllda matiné.

georg af klercjer
Georg

Vad är ditt första intryck nu när du sett filmen?

–Jamen, helt fantastisk! Man borde verkligen få dåna lite oftare i vardagen. Och ha gentlemän som tar emot en när man svimmar.

Vad tycker du om Georg, är han lik din släkt?

– Hakan är kanske lik, inte mig så mycket, men andra.

Filmen i stort då?

– Det här är första stumfilmen som jag sett sen vi såg The General på gymnasiet. Den här var lite mer igenkänning, lite mer Hollywoodkänsla.

Vad tyckte du om Alm?

– Jo, men han var ju the good guy, en hjälte. Stiller däremot, han var en riktigt hal typ.

Du är ju själv fotograf, vad tycker du ur ett professionellt perspektiv?

– Det är förvånande hur pass bra det är, om man tänker på vilken teknik de hade tillgång till. Det är svårt nog att få bilden skarp med digitalkameror. Det är otroligt att det här är framkallade filmrutor.

Annika
Annika

– Vilket ackompanjemang sen! Jag satt ju och viskade innan och undrade hur han skulle klara det utan noter, hur ska han veta när det blir spännande? Men han kollade samtidigt som han spelade, sjukt imponerande. Det enda som var dåligt var att det var sjukt kallt i salongen. Två getingar på det.

Stumfilmsbloggen tackar för intervjun och tipsar om att man kan lyssna på en Sveriges radio-dokumentär om I lifvets vår här.

/Ada