Stumfilmsbloggen – Sida 5 – allt om stumfilm

Cinemateket inleder med restaurerad Häxan

En av den skandinaviska stumfilmserans kultklassiker är först ut när Cinemakeket i Stockholm inleder vårens säsong. 10 januari visas Benjamin Christensens (1879–1959) Häxan, som restaurerats med ursprunglig kolorering för att vara så lik premiärversionen som möjligt. Visningen ackompanjeras av de altid lika hörvärda musikerna i Matti Bye ensemble.

Även om det är för sina skräckscener, där bland annat regissören själv uppträder som Djävulen, som Häxan blivit känd är den inte en renodlad skräckfilm. Christensen gav filmen undertiteln “ett kulturhistoriskt föredrag” – och filmen efterliknar i mångt och mycket just ett föredrag, med målet att förstå hur häxprocesserna kunde ske.

Så här skrev Stumfilmsbloggen om filmen i en längre recension: ” Även om specialeffekterna är spektakulära, och den mörka, färgade scenbilden intressant, är ett av de starkaste intrycken från Häxan Christensens försök att förstå häxjakten. Han antar den moderna människans förklaringar, om vetenskap och psykiska sjukdomar. Men numera är 1920-talet inte längre den moderna tiden. För en nutida tittare skaver förklaringen om att de som en gång ansåg sig besatta av djävulen själv, egentligen skulle höra hemma i diagnosen hysterika. Kanske handlar skavandet om att besatthet och hysteri finns kvar under andra namn även i vår moderna kultur. Och ännu är är den inget som helt går att bota. Häxan pekar i sin undervisande ton på hur alla tiders sanningar ändrar utseende i det historiska perspektivet”.

Golem tar plats på museum

I höst har Stumfilmsbloggen besökt FW Murnaus och Marlene Dietrichs hemland: Tyskland! I Berlin finns inte bara ett gäng charmerande små kvartersbiografer utan även en hel drös spännande museum. På att av dem: Judisches Museum, visas just nu utställningen GOLEM.

Här finns bland annat skisser för hur golemen i Paul Wegeners klassiska film, Der Golem, från 1920, som med sin tolkning av den gamla golem-myten blåste nytt liv i bilden av lerjätten.

De skisserna ser ut så här:

Der Golem följdes av den numera försvunna Der Golem und die Tänzerin, ungefär ”Golemen och dansösen”, som också regisserades av Wegener. Idag är filmen försvunnen, men affischen finns att beskåda på utställningen.

Och som en bonus. Här är en läskig golemstaty från samma utställning:

Japansk höst på Cinemateket: Visning med benshi

Lystring stockholmare! Under hösten har Cinemateket i Stockholm gjort en satsning på att visa några av de riktiga pärlorna ur den japanska stumfilmsskatten. Sista chansen är 22 november, när benshin Ichiro Kataoka framträder ihop med Matti Byes ensemble och Gunnar Linder på japansk flöjt. Filmerna som visas då är Woman of Tokyo, An Unforgettable Grudge och Terje Vigen.

Stumfilmsbloggen mejlade Johan Nordström, filosofie doktor i filmvetenskap och lektor vid Tsuru University för att få veta mer.

Vad är egentligen en benshi, vad har traditionen för bakgrund?
– En benshi, eller “katsuben” som de även kallas, är en kommentator som ”förklarar” filmens innehåll för publiken. Detta sker genom att benshin spelar/ger röst åt karaktärernas repliker, såväl textade som otextade. Vidare agerar även benshin som förklarare av filmens handling när hen anser det vara på sin plats. Vidare betydde benshins närvaro att filmerna inte på samma sätt som i väst behövde förlita sig på textning för att skapa narrativ klarhet.

– Traditionen knyter an till såväl japanska Laterna Magica-föreställningar som till japanska verbala berättartraditioner.

Vad utmärker den japanska stumfilmstradionen jämfört med andra länder?
– Den japanska stumfilmstraditionen utgör en unik berättartradition, med rötter i bland annat den japanska teatern, samtidigt som den även är kraftigt influerad av internationella filmkulterer, då särskilt Italien, Frankrike, Tyskland och Amerika. Detta ledde till en visuellt och narrativt oerhört rik filmkultur, som var distinkt japansk, men samtidigt kraftigt influerad av väst.

Vilka regissörer borde en spana in som grundkurs i den tidiga japanska filmen?
– Med tanke på vad som finns tillgängligt i väst så skulle jag rekommendera den nyfikna att börja med att ta en titt på filmer regisserade av Yasujiro Ozu, Mizoguchi Kenji, Naruse Mikio samt Shimizu Hiroshi. Utöver dessa så finns det även en rad klassiker släppta av företaget Digital Meme i deras serie Talking Silents. Extra kul med dessa DVDer är att de även har ett benshi ljudspår.

Har du någon favorit bland filmerna som ingår i serien på Cinemateket?
– De är alla filmer av exceptionellt hög kvalité, men jag är personligen väldigt förtjust i Street without end/Kagirinaki hodo.

Något mer intressant att tillägga?
– Hoppas ni gillade programmet och önska gärna mer japansk film till cinemateket!

Tarzan of The Apes: Klassisk historia bland trädtopparna

Sex år efter att Edgar Rice Burroughs (1875 -1950) första roman om djungelpojken Tarzan publicerats hade filmen Tarzan of the Apes premiär. Den är regisserad av Scott Sidney (1872 – 1928) med Elmo Lincoln och Enid Markey i rollerna som Tarzan och Jane.

Filmen följer den övergivne Tarzan från barndomen bland aporna till dess att han blivit vuxen för första gången möter sin Jane – en vid det här laget välkänd historia.

När en ser film från den gamla onda tiden får en, som Stumfilmsbloggen ofta reflekterat över, bevittna en hel del inslag som numera känns ohärliga. FIlmer är barn av sin tid och sitt samhälle. Att filmer från det segregerade 1920-talets USA ger uttryck för en rasistisk världsbild är kanske ingen överraskning. Sidneys Tarzan-filmatisering dras – bland annat – med problemet angående hur de få svarta rollerna skildras. De flesta syns som namnlösa, bastkjolsklädda statisister i djungeln.

Själva filmen är en ganska rak berättelse, utan några överraskningar för den som är det minsta bekant med Tarzan-historien. Ett plus är de fina naturklippen på djur från jordens alla hörn. Tolkningen av den lokala faunan har varit frikostig. Både de riktiga chimpanserna och de skådespelare i apdräkt som spelar mot Tarzan är också festliga att se. I övrigt är det svårt att uppleva Tarzan of The Apes som något annat än ett tidsdokument.

Fascinerande fakta: En annan skådespelare, svenskättlingen Stellan Windrow (anglifiering av det tjusiga namnet Vindruva), påbörjade inspelningar i rollen som Tarzan, men avbröt jobbet för att ta värvning i första världskriget. Eftersom Windrow var mer atletisk än sin ersättare Sidney har scenerna där han svingar sig mellan träden behållits även i den färdiga filmen.

Och… under 2016 har ju en annan svensk skådis, Alexander Skarsgård, gjort en barbröstad insats som Burroughs djungelpojke. Cirkeln är sluten.

Stumfilmsbloggen associerar till en nutida Tarzanättling. Humorgänget Klungans Mikal som drömmer om att bli uppfostrad av djur. Hans monolog om sin längtan tillbaka till Naturen och ett ädlare, enklare liv hos djuren fångar Burroughs tanke – och dess omöjlighet. Se och lär:

Bio Rio visar Metropolis med levande musik

På lördag, 4 juni, klockan 19 visar den fina biografen Rio, i Stockholm, Fritz Langs storslagna epos.

Stumfilmsbloggen drog ett mejl med frågor till Christopher Nelson, filmare, DJ och konstnär som håller i arrangemanget.

Hur uppstod idén till arrangemanget? Varför blev det just Metropolis?

Jag har alltid varit lite smått besatt av den här filmen, så länge jag kan minnas. Det enormt starka bildspråket, den fantastiska scenografin. Alla dom tilltufsade gatubarnen som Lang och hans team samlade in i hundratals på Berlins bakgator inför inspelningarna. Dom barnen hittar man inte i statistkatalogen precis…

Sen finns det alla märkliga turer kring den färdiga filmen som spreds världen över och klipptes om i alla möjliga och omöjliga versioner sen dess tillblivelse 1928. På något sätt har filmen uppviglat till det egna skapandet. Klåfingriga människor världen över har tänkt ”den är för lång och krånglig”, ”jag kan göra den fulländade versionen av denna film!” och sen har dom allt som oftast gått vilse i processen. Likt i en labyrint där man inte hittar vare sig ut eller tillbaka till ursprungsplatsen. (Det var ju delvis därför det inte gick att hitta en fullständig version av filmen för en helt nyligen. Och då med delar av materialet förstört och knappt uthärdligt att se på. Det är också därför vi kör den äldre versionen, där många scener fattas, men finns beskrivna med text istället.) Men, lusten till det egna skapandet, som har haft denna näst intill hypnotiska dragningskraft på så många klåfingriga människor världen över, smittade även oss i The Metrophonic Orchestra. Vi har inte gett oss in i klippningslabyrinten (än), men vi har väl skapat musik och en ljudbild som jag tror påverkar sättet man ser filmen på. Vår musik är allt annat än traditionell stumfilmsmusik. Vi försöker ta till vara på de suggestiva och ockulta elementen i filmen. Staden själv är filmens huvudperson, som en egen organism, där dess enskilda organ slåss om om inflytande. Lang själv sägs ha varit mest intresserad av relationen mellan just staden (organismen) och det ockulta (vetenskapen), det är i det spänningsfältet där magin uppstår, där det slår gnistor. Det är här vi har lagt vårt musikaliska fokus. Vi har också en läggning för det teatrala, där vår kostym och scenografi växer ut som en förlängning av filmens värld, ut i biosalongen.

Har ni haft liknande visningar förut, hur har intresset varit?

Under påskhelgen gjorde vi två utsålda och mycket uppskattade föreställningar på biograf Spegeln i Malmö. Det var helt fantastiskt! Den sista kvällen kombinerades med en retrofuturistisk fest där flertalet i publiken också hade klätt ut/upp sig i de mest fantasifulla klädkreationer man kan tänka sig, retro-science fiction där kreativiteten blomstrade i full prakt. Många har ett speciellt kärleksförhållande till denna film och har väntat länge på just ett sånt här evenemang känns det som..

Det är en oslagbar känsla att spela för en koncentrerad biopublik. Det blir en sån närvaro i luften att man försetts i en slags trance, jag tror det är just den känslan som är drivfjädern för mig. Att försättas i ett annat medvetandetillstånd.

Kommer vi få chans att se fler stumfilmskonserter ned er i framtiden?

Konstellationen av musiker har varierat lite beroende på vad vi har haft för projekt för stunden. Innan har vi till exempel gjort Dadaistiska filmkollage, där musikerna varit mer av typen improvisationsmusiker a la Fylkingen. Det är också det som känns spännande med projektet, att det kan föra en var som helst i framtiden. Det finns många filmer jag skull vilja göra musik till. Men jag tror Metropolis kommer leva vidare ett tag till. Några biografer har börjat höra av sig och förhandlingar pågår om föreställningar till hösten.