Etikett: buster keaton

Stumfilmsbloggen läser: Keep your Eye on the Kid, om Busters bardom

Den liknar en av stumfilmserans konstnärers verk, med dämpat färgglada illustrationer och jämna tushade konturer: bilderboken Keep Your Eye On the Kid – The Early Years of Buster Keaton. Författaren och illustratören Catherine Brighton ser ut att ha kikat på Little Nemo-tecknaren och filmpionjären Winsor McCays känsligt formade fantasivärldar. (Som man kan få smakprov av till exempel här) Lite googlande visar att flera recensenter tänker på Maurice “Till vildingarnas land“ Sendak och hans drömska I nattköket, när de ser Brihgtons bilder. Vilket ju också är en trevlig jämförelse.


Keep Your Eye On the Kid är utgiven av Roaring Brook Press.

Brighton har tidigare tecknat flera biografier i bilderboksformat, historier som, liksom Keatons liv, bitvis är så mörka att de känns barnförbjudna. En av hennes tidigare böcker berättar om den stora eldsvådan i London år 1666 och sidorna fylls av flyende, skrikande stadsbor. I sin version av stumfilmstjärnans barndom har författaren däremot valt att visa Busters historia i ett ganska ljust sken.

Keatons tidiga liv som barnskådespelare i ett kringresande vaudeville-sällskap med Harry Houdini som vän är väl idag ungefär fyra generationer bort. (Han föddes 1895 och stod på scen från treårsåldern). Med så lång tid förfluten blir känslan av saga starkare. Att hans främsta insats bestod i att bli kastad över scenen och landa oskadd ser inte ut som barnmisshandel, boken visar en svävande liten pojk som fångats i ögonblicket. Och att lämna pappa Keatons alkoholmissbruk ute ur berättelsen är ett annat sätt att anpassa boken för sin publik.

Brightons miljöer är realistiskt tecknade, med detaljer som affischer för kommande föreställningar uppklistrade över bakgrundens väggar. Ilustrationerna påminner en aning om foton, passande nog för en bok om den tidiga filmen. Orden till bilderna är så kortfattade att de skulle fungera som mellantexter i en stumfilm.


Stuntscenen från Steamboat Bill Jr dyker upp i boken också.

Keep Your Eye On the Kid slutar när Busters karriär står på sin kulmen. Vi läsare får se hans spektakulära stuntscen med fallande hus och oberörd min, vi får följa med honom till logen och se pappa Keatons stolthet. Det är charmigt, spännande och kan förhoppningsvis utbilda det uppväxande släktet i 1920-talets filmkonst.

Att resten av historien skulle innehålla Busters egen väg in i alkoholism, en anklagelse för ett brutalt mord mot hans vän Roscoe “Fatty” Arbuckle (som också figurerar i boken) och åratal utan kontakt med sina barn kan måhända vänta till en annan bok.

Three Ages: Buster möter kärleken

Det enda som är konstant genom tiderna är kärleken. En romersk yngling plågas av samma kval som en grottmänniska när det gäller att vinna sin tilltänktas hjärta och hand. Det är i alla fall förutsättningen för filmen Three Ages, 1923. Under den dryga timme som historien utspelar sig ska det dock visa sig att de olika epokerna erbjuder olika förutsättningar för de unga tu.

Three Ages var Buster Keatons debut som långfilmsregissör, tillsammans med Edward F Cline, som han tidigare samarbetat med för kortfilmer som One Week, The Haunted House och Prisoner 13. Till skillnad från många av hans senare filmer är Three Ages, eller Tro, hopp och kärlek som den heter på svenska, en hyfsat rakt berättad historia med få förvecklingar. Wallace Beery (1885–1949) ( Hollywood-hunken som påbörjade sin karriär med att spela den svenska husan Sweedie i drag) och Buster konkurrerar om den vackra Margaret Leahys (1902 -1967) kärlek. I princip är det samma triangeldrama som spelas upp under, stenålder, romarrike och modern tid. Buster är liten och får spö av den biffige Beery, men visar sig trots sin förströdda uppsyn vara den som lyckas överlista honom, både på Colosseum, i urtidsdjungeln och bland 1920-talets skyskrapor.

Även om Leahy onekligen är stilig var hon ingen skådespelerska. Hennes främsta merit var att ha vunnit en skönhetstävling och manuset ger henne inte heller många möjligheter att utveckla sin roll. Eftersom hon knappt gör eller säger något är det aningens svårt att förstå varför filmens två rivaler är så sugna på att duellera om henne. Den mesiga tjejen är ett av skälen till att Three Ages emellanåt känns lite tunn.


En något mindre fjantig grottkvinna dyker upp när Buster försöker göra Leahy svartsjuk.
Men filmen har mycket på sitt pluskonto också. Keatons akrobatiska förmåga får utlopp i bland annat ett misslyckat stunt som han bestämde sig för att bygga vidare på. I filmen ska Buster hoppa mellan två hustak och missar landningen, ett fall som fick honom att spendera tre dagar på sjukhus. När han var kurerad utvecklade Keaton den fallerade scenen genom att lägga till ett klipp där han kraschar genom fönsterkåpor och markiser. Här finns också ett mycket fint lejon, en vild kapplöpning i rommartid och kanske filmhistoriens charmigaste stop motion-modell av en dinosaurie.

Vidare skulle Buster Keaton inte vara sig själv om inte komedin innehöll ett drag av allvar. Efter att filmen skuttat fram i 110 knyck genom århundradena slutar historien i en inte vidare festlig scen. Den moderna (1920-tals) kärleken verkar ha vattnats ur en del på sin resa från djugneln till villaförorten.

3 gånger: två-rulles-Buster

Two-reelers, två rullar långa filmer på omkring 24 minuter, började bli vanliga under filmens tonårstid. På 1910-talet hade filmmediet mognat så pass mycket att publiken gärna såg och betalade för längre, sammanhängande historier. Det var i detta behändinga format som Buster Keaton (1895-1966) år 1917 påbörjade sin komedikarriär.

Keatons första film, The Butcher Boy, regisserades av Roscoe “Fatty” Arbuckle (1887-1933) som liksom Keaton själv och komikerkollegan Charlie Chaplin hade ett förflutet som barnartist. (Keaton själv började uppträda i sin familjs vaudevillenummer som treåring). Butcher Boy fungerar mest som ett antal löst sammanhållna sketcher och släktskapet till buskisteater är hyfsat uppenbart: folk drattar på ändan, råkar i slagsmål och crossdressar. Men det behöver ju inte innebära något negativt. Framförallt Fatty Arbuckles gestaltning av skolflicka är värd att se. Buster själv känns igen på sin karakteristiska stråhatt och akrobatiska skills, men har ingen framträdande roll.


Buster Keatons första roll i vad som kom att bli ett flerårigt samarbete och kamratskap. Fatty Arbuckles karriär avtog dock efter att han år 1921 anklagades för mord på skådespelerskan Virginia Rappe, han fälldes aldrig.

Fyra år och en hel massa kortkomedier senare hade The Playhouse premiär. Under den tiden hade Keaton gått från bifgur, till huvudrollsinnehavare, till regissör. The Playhouse var regisserad av Keaton själv i samarbete med skådespelaren och regissören Eddie Cline (1892-1961) och skulle, till skillnad från The Butcher Boy, inte lika gärna ha gått att framföra som teaterbuskis. (däremot driver den med den burleska teatertradition som Keaton växte upp i) Här bygger berättandet på filmmediet, att tittaren uppfattar kulisser som väggar, tills dess att motsatsen bevisats. Uppenbart är också att Buster klär bättre i drag än kollegan Fatty.


The Playhouse. En ”zuoave” är ett gammalmodigt namn på de franska soldaterna i Afrika under koloniernas dagar. Eftersom de fanns på bild på cigarettpaket köper Buster först cigaretter när han blir ombedd att ordna några.

År 1923 kom, bland andra, The Love Nest. Samma år regisserade Buster Keaton sin första långfilm, Three Ages. The Love Nest innehåller en rejäl portion av Keatons mörka humor. Han låter sin roll ta emot den ena gräsligheten efter den andra med samma sorgset uppgivna attityd. Buster Keatons smeknamn The Great Stone Face får en tydlig motivering i denna sista kortkomedi.


Hårt sjöliv. Listan på besättningsmän har lånat namn från samtida skådisar.

Även om det främst är Keatons långfilmer, däribland The General, 1926, och Seven Chances, 1925, som är kända idag finns många av de kortare filmerna bevarade, en hel del finns tillgänliga på nätet eller på DVD. För den som behöver övertygas om Busters storhet kan de säkert fungera som inkörsport, (hett tips).

3 gånger: stumma skräcködlor

Alla barn och många vuxna skulle vilja ha en egen dinosaurie. Den som hade en velociraptor i koppel skulle inte direkt behöva oroa sig för lösa kamphundar. Den som var barn 1914, och bosatt i USA, hade chansen att se dinosaurier på film. Då visades serietecknaren Winsor McCays (1869?-1934) animerade film Gertie the Dinosaur på kringresande vaudeville-shower för första gången. Filmen, som är en av de tidigaste tecknade filmera, ritades ruta för ruta av McCay, eftersom detta var innan tekniken att måla tecknade serier på genomskinlig film så att bakgrunden kunde återanvändas till flera rutor var påkommen. Med ganska stor sannolikhet är Gertie den första dinosaurien som synts på film, hon räknas också som den tidigaste tecknade karaktären, alltså en animerad roll med egen personlighet.

När Gertie the Dinosaur visades upp stod Winsor McCay framför duken, klädd som cirkusdomptör med piska och gav henne order. Pumpan som han kastar till henne visades först upp utanför duken, samma trick gäller på slutet när McCay försvann bakom duken för att sen dyka upp i filmen.


Stumfilmsbloggens husnörd berättar att det är helt korrekt att Gertie sväljer en sten, apatosaurier gjorde det, liksom vissa av nutidens fåglar (typ undulater) för att lättare smälta växterna de åt. Gertie är troligtvis en apatosaurie, vilket är samma sak som en brontosaurie, fast med rätt beteckning. (Tack husnörd)

Fler dinosaurier dyker upp i The Lost World, 1925, baserad på Sherlock Holmes skapare, sir Arthur Conan Doyles roman från 1912. I berättelsen visar det sig att dinosaurierna inte är helt utrotade, på en ogästvänlig plats i Amazonas lever fortfarande urtidsödlorna, såväl som andra utdöda djur och en klan grottmänniskor fortfarande kvar. En expedition ger sig dit och äventyr uppstår. Värt att veta är att Wallace Beery (1885-1949), som här spelar upptäcksresanden professor Challenger, och som senare gick vidare till att spela diverse hunkiga Holllywood-roller cirka tio år tidigare gjort sig ett namn som Sweedie, den svenska husan, en roll han spelade i drag i en rad slaptstickkommedier.


Dinosaurieslagsmål i The Lost World

I The Lost World används modeller och stop-motionteknik för att få till de episka slagsmålscenrerna mellan långhalsen och tyrannousaurus rex, en teknik som använts fram till idag.

Dinosaurierna har inte huvudrollen i Three Ages från 1923, men här finns ändå en av de finaste långhalsödlor, (kanske en diploducus?) som visats på film. Spännande koppling till The Lost World finns i att skurken i Three Ages spelas av Wallace Beery, som senare gjorde proffesorsrollen i The Lost World. Hjälten spelas av Buster Keaton, som i tre olika tidsåldrar måste kämpa med honom om sin älskades hand. Kolla in Three Ages här.

Även om det nu är snart 100 år sedan Gertie roade publiken var kanske inte ens 1910-talets barn de första att drömma om en egen dinosaurie. Redan 1854, kunde Londonborna stifta bekantskap med urtidsödlor i form av statyer som byggts vid Crystal Palace. De dinosaurierna är så fina att de får vara med på bild också.

/Ada