Etikett: slapstick

Slapstick: örfilspinnen och dess historia

Ett begrepp som är tätt sammanlänkat med stumfilm är slapstick. Två av de stumfilmsstjärnor som är mest kända idag: Charlie Chaplin och Buster Keaton hade rötter inom akrobatik och ägnade sig till och från åt den typen av komik. Utöver den fysiska komedin finns förstås gott om romantiska, dokumentära eller politiska stumfilmer, där ingen så mycket som halkar på ett bananskal.

Enligt Nationalencyklopedin är slapstick: “burlesk filmfars med våldsamma upptåg i högt tempo”. Filmformen utvecklades i USA under 1900-talets början. En av de som nämns som genrens tidiga utövare är Ben Turpin (1869-1940), regissör och senare skådespelare som bland annat medverkade i Helan och Halvan-filmer. (Ben Turpin regisserade för övrigt mellan 1914 och 1916 en hel rad filmer om Sweedie, den svenska husan, spelad av den manlige skådisen Wallace Beery. Serien består av tio minuters mästerverk med titlar som Sweedie Learns to Swim, Sweedie and the Sultans’s Present och The Fickleness of Sweedie).

I klippet nedan från Ben Turpins Mr.Flip från 1909 finns en hel rad exempel på burleskt våld, utövat med bland annat rakverktyg och sprejflaskor. Uppenbarligen gick filmvåld hem hos publiken redan då.


Mr. Flip i en våldsam situation

Slapstick behöver förstås inte vara så renodlat som i exemplet från Mr. Flip. I många fall är akrobatkonsterna och de noga koreograferade slagsmålen inte filmens huvudpoäng, utan är bara ett av historiens inslag.

harlequin + slapstickSjälva begreppet ”slapstick” blir märkligt på svenska: “örfilspinne”, men faktiskt är det en beteckning som stämmer rätt väl. Uttrycket syftar ursprungligen på karaktären Harlekins käpp i klassisk commedia de’ll arte-teater. Den bestod av två pinnar som slogs ihop för att förstärka ljudet av ett slag som utdelats på scen. Alla som har sett en wrestlingmatch där brottarna stampar i marken samtidigt som de låtsatsslår sin nemesis förstår principen. I överförd bemärkelse har pinnarna fått ge namn åt en hel genre.

Wikipedias beskrivning av Harlekin skulle förresten kunna gälla för vissa tidiga stumfilmsroller också: ”Även om [Harlekin] porträtterades som dum och girig var han mycket vig och utförde de akrobatkonster som publiken förväntade sig. Rollen skulle aldrig genomföra en handling rakt av, om den gick att förbättra genom att hjula eller slå volter”.

Att slapstickhumorn hittade vägen till den tidiga stumfilmen beror säkert på att den är visuell och passar bra på film, men kanske också på att när film började visas som underhållning var det ofta som en del av program med flera olika uppträdanden. Och bland dessa uppträdanden skulle scener där en örfilspinne som ljudförstärkare behövdes förmodligen vara ganska många, filmerna fortsatte i samma anda.

Idag känns de tidiga slapstickfilmerna mysigt tilltalande. Filmvåld där smockan alldeles uppenbart är spelad känns lika tryggt gammeldags som ylleunderställ och Linggymnastik.

/Ada

Dagens filmis: Buster Keaton, slapstick med stenansikte

Joseph Francis “Buster” Keaton (1895 -1966) stod först på scen som barn, i sina föräldrars vaudeville-show. Som “The Little Boy Who Can’t Be Damaged” spelade han mot sin far, den alkoholiserade Frank Keaton, som straffade honom för hans spelade olydighet genom att kasta honom mot olika delar av sceneriet. Enormt roligt på tiden innan actionfilmen. Enligt egen utsago var det då som Buster lärde sig att falla oskadd och la sig till med sitt sorgset uttryckslösa “stenansikte”. Utan att vara alltför djuplodande kan man konstatera att aggressiva fyllon som slåss också är ett återkommande inslag i de filmer som Buster Keaton senare i livet regisserade.

Buster Keaton gör halsbrytande saker med en motorcykel i filmen Sherlock Junior

För egen del kom Buster Keaton under perioder i sitt liv vara gravt alkoholiserad, kanske en bidragande faktor till att hans första äktenskap tog slut, med bitter vårdnandstvist som följd, och att hans andra började.

Hur som helst: De 20- minuterskomedier (two-reelers) och entimmes långfilmer som Buster Keaton spelade i och regisserade har ofta utrustats med en rejäl portion av dåtidens fräsigaste specialeffekter: i Three Ages rider Buster runt på huvudet av en dipolodocus, i andra filmer faller hela sidan av ett hus över vår hjälte som klarar sig genom att stå just där fönsteröppningen faller, i sin kanske mest kända film: The General ,1926 (på svenska: Så går det till i krig) tillbringar Buster Keatons roll, sydstataren Johnny Gray, en stor del av filmen klättrandes över ett framångande tåg. Med sina akrobatkunskaper från vaudeville-tiden genomförde Buster Keaton alla sina stunttrick själv.

Ändå är det inte galna stuntsen som stannar kvar längst. Buster Keaton tenderar att spela rollen av underdog, den ärlige, men fattige som måste konkurrera med odrägliga sprättar om flickan han uppvaktar, soldaten på den förlorande sidan, eller den aspirerande yrkesmannen som hela tiden råkar ut för missöden. Den klassiska slapstick-humorn, som många förknippar med just honom och kollegan Charlie Chaplin, får en allvarlig ton av hans stillsamma, nästan orörliga mimik. Sen hjälper det kanske att han, för att citera en av stumfilmsbloggens vänner “ju är sjukt snygg”. Så schas i väg och förälska er i Buster Keatons sorgsna blick!

Fascinerande fakta: Buster Keatons lillebror hette Harry, uppkallad efter familjens goda vän Harry Houdini, som också spelade i vaudevilleshowen.

Bra inkörsport: Sherlock Junior, 1924 (på svenska: Fart, flickor och faror) , biografmaskinist med deckardrömmar rentvår sig från sin blivande svärfars anklagelser genom utomkroppsliga upplevelser och guideboken “How to be a Detective”.

/Ada