Recensioner – Sida 13 – Stumfilmsbloggen

3 gånger: Knaskissen Krazy Kat

Serien Krazy Kat, om en kärlekskrank katt av obestämt kön som uppvaktar en råtta vid namn Ignatz, tecknades av George Herriman (1880 -1944) och publicerades i olika amerikanska dagstidningar mellan 1913 och 1944. Ignatz vanligaste respons på Krazy Kats närmanden var att kasta tegelstenar mot sin beundrare.

Tidigt under sin karriär blev Krazy Kat också film. 1916 kom de första filmatiseringarna. En av dem är Krazy Kat Goes A-Wooing, ungefär ”Krazy Kat på frirarstråt”, där Ignatz svar på uppmräksamheten är sedvanligt våldsam. Filmen producerades av Williams Randolph Hursts (mediejätten som låg till grund för den megalomane Citizen Kane i Orson Welles film med samma namn) bolag International Film Service. De tidiga filmerna ligger nära serien, där karaktärerna och estetiken är plockad rakt av.

Hård kärlek mellan arterna

En annan historia från samma bolag och period:

Kul på cirkus

Nästan tio år senare gjorde ett annat bolag, John R Bray Studio, nya filmer med Krazy Kat i huvudrollen, här var dock inte Ignatz och kärlekshistorien särsklit central, istället har nya karaktärer som inte fanns med i serien dykt upp. Här går det också att se hur den tecknade filmen fått mer av ett eget uttrycksätt, skilt från de stillastående serierutorna. Här skojar figurerna med den animerade filmens möjligheter, kika till exempel på när att Krazy Kat bygger ihop en gramofon.

Krazy Kat i senare tappning

Tecknade djur som slåss med tillhyggen fortsätter att vara ett vinnande koncept.

Kulesjov skojar till det: Mr West hälsar på i Sovjet

För några år sedan tryckte den statliga kinesiska tidningen China Daily en satirteckning på sin ledarsida. Den föreställde tibetaner i långa tunikor som leende dansar och spelar på cymbaler. Bredvid tibetanerna står en gubbe i kavaj med huvudet nedkört i sanden, så att han inte kan vare sig se eller höra den lyckliga minoritetsbefolkningen. Runt halsen har gubben i kavaj en skylt med texten: West.

Ungefär lika subtil i sin kritik av västelandets förmodade hållning är Neobychainye priklyucheniya mistera Vesta v strane bolshevikov, eller The Extraordinary Adventures of Mr West in the Land of the Bolsheviks från 1924. Filmen är regisserad av Lev Kulesjov (1899–1970), lärare på filmskolan i Moskva, en av världens första, och i rollerna ser vi flera av hans elever. Kulesjov undervisade för övrigt Sergei Eisenstein, som vidareutvecklade hans experiment med filmmontage och gjorde det till en av sina kännetecken.

Filmens Mr. West är en naiv amerikan som tillbringar en ganska stor del av filmen med att vifta med den amerikanska flaggan eller gapa förfärat. Han reser till dåvarande Sovjet, skyddad av en cowboy-livvakt och övertygad om att alla bolsjeviker är brutala skurkar. På plats i Moskva lurar en grupp fifflare honom att tro att de är en gammal adelsfamilj som blivit av med allt de äger under revolutionen. De tar honom på turer runt staden, pekar på ruiner och förklarar att det är allt som finns kvar av universiteten, Mr West förfasas och blir än mer övertygad om boljsevikernas ondska.

I detta galet ruffiga sällskap utspelas komediens mest lyckade humorscener. Fifflarna är skönt samvetslösa, utsätter varandra för slapstickvåld och sin gäst för närmanden från “grevinnan”, spelad av Aleksandra Khokhlova (1897–1985), som visar hela tandköttet när hon ler och kryper på tok för nära inpå den nervöse Mr West.

Mr. West får rättrådig guidning, till sist

Efter diverse förvecklingar hamnar dock till slut stackars Mr West i händerna ordningsmakten, de riktiga bolsjevikerna. Han inser sitt misstag, förstår hur lyckligt det sovjetiska folket är och telegraferar hem till sin fru för att be henne sätta upp Lenins porträtt på väggen. Ett gott slut, med andra ord. Men från och med skurkarnas försvinnande från handlingen tappar också filmen all sin avsiktliga humor. För dem som företräder den sovjetiska regimen kan man inte driva med. En del oavsiktilga roligheter, som att det lyckliga fria folket illusteras i en masscen av marschernade militärer, dyker dock upp. Bilden av Sovjet blir knappast mer nyanserad när möjligheten att få gå i militärparader används som ett bevis på folkets frihet.

I lifvets vår: Giganternas kamp

I lifvets vår från 1912, är regisserad av franske Paul Garbagni och ansågs till och med år 2007 ha gått förlorad, ett öde som drabbat många andra stumfilmer. Silvernitrat, som de gamla filmrullarna innehåller är vansinningt brandfarligt och många filmer har försvunnit eller förstörts. Men negativen till I lifvets vår återfanns av Cinémathèque Française och har nu restaurerats, kopierats och visats på Filmhuset i Stockholm, med ackompanjemang av Matti Bye.

Som om det i sig inte vore häftigt nog är detta den enda film där Sveriges tre mest kända regisörer från stumfilmseran medverkar som skådespelare: Victor Sjöström spelar den stiliga och genomhygglige studenten Cyril Alm. Georg Af Klercker spelar det rundnätta kommersrådet Von Seydling och Mauritz Stiller ikläder sig rollen av den lismande löjtnant Von Plæin.

I lifvets vår kretsar kring flickan Gerda, som efter att hennes ogifta mor dött hamnar i händerna på en samvetslös liga som tvingar henne att tigga på Stockholms gator. Hennes far, den rike von Seydling, vet inte vad som hänt henne, men som tur är räddas hon av den unge Cyril Alm. När Gerda vuxit upp börjar känslor spira mellan henne och hennes räddare, men komplikationer i form av den lurige kvinnotjusaren von Plæin trasslar till det hela. Den vuxna Gerda spelas för övrigt av Georg Af Klerckers fru, Selma.

Med på visningen var Stumfilmsbloggens vän Annika, som är släkt, med Georg Af Klercker. Hon får utvärdera denna Af Klercker-fyllda matiné.

Vad är ditt första intryck nu när du sett filmen?

–Jamen, helt fantastisk! Man borde verkligen få dåna lite oftare i vardagen. Och ha gentlemän som tar emot en när man svimmar.

Vad tycker du om Georg, är han lik din släkt?

– Hakan är kanske lik, inte mig så mycket, men andra.

Filmen i stort då?

– Det här är första stumfilmen som jag sett sen vi såg The General på gymnasiet. Den här var lite mer igenkänning, lite mer Hollywoodkänsla.

Vad tyckte du om Alm?

– Jo, men han var ju the good guy, en hjälte. Stiller däremot, han var en riktigt hal typ.

Du är ju själv fotograf, vad tycker du ur ett professionellt perspektiv?

– Det är förvånande hur pass bra det är, om man tänker på vilken teknik de hade tillgång till. Det är svårt nog att få bilden skarp med digitalkameror. Det är otroligt att det här är framkallade filmrutor.

– Vilket ackompanjemang sen! Jag satt ju och viskade innan och undrade hur han skulle klara det utan noter, hur ska han veta när det blir spännande? Men han kollade samtidigt som han spelade, sjukt imponerande. Det enda som var dåligt var att det var sjukt kallt i salongen. Två getingar på det.

Stumfilmsbloggen tackar för intervjun och tipsar om att man kan lyssna på en Sveriges radio-dokumentär om I lifvets vår här.

/Ada

Song of the Fishermen (1934) – Stumfilmens avskedssång

Den kinesiska filmen Song of the Fishermen (Yu guang qu 渔光曲 1934) är något så ovanligt som en stumfilm som gett upphov till en slagdänga.

Song of the Fishermen (regisserad av Cai Chusheng, 1906-1968,) är varken renodlad stumfilm eller fulländad ljudfilm. Kina var mycket tidigt ute med filmproduktion. Redan året efter att bröderna Lumiére presenterat sin revolutionerande uppfinning för filmprojektion i Paris så fanns en maskin att skåda i Shanghai. Under 1920-talet kunde filmer ha premiär i Shanghai före New York, och det byggdes många storslagna biografer (varav vissa ännu finns kvar). Men Song of the Fishermen filmades långt efter att ljudfilmen gjort sin entré på världsscenen 1929. Kinas första ljudfilm kom redan 1930 och hette Sing-Song Red Peony, med en ung Hu Die i huvudrollen, som senare skulle bli en av 1930-talets främsta stjärnor vid sidan av Ruan Lingyu och Zhou Xuan. Men året därpå anfölls Shanghai av Japanerna, och det försvarskrig som sedan skulle pågå ända till andra världskrigets slut satte igång. Shanghais filmmaskineri fortsatte att arbeta, men med samma gamla medel. Inga fler ljudfilmer producerades under 1930-talets första hälft, inte förrän Song of the Fishermen.

Filmen handlar om tvillingparet Xiao Mao och Xiao Hou, som föds in i en fattig fiskarfamilj, där fadern tidigt dör till sjöss och modern tvingas försörja familjen som amma åt den rike redaren Hes son. När modern förlorar jobbet efter en olycka och sedermera blir blind, tvingas Xiao Mao och Xiao Hou söka sig till Shanghai för att försörja sig och sin mor. När de slutligen lyckas tjäna ihop lite pengar och kommer hem till byn, finner de att deras hem står i lågor och deras mor brunnit inne. Den unge He som just återvänt från studier utomlands vill hjälpa syskonparet och tar dem till sitt hem, men de drivs iväg av dennes far. Familjen He har i sin tur kommit på onåd och den unge Hes far begår självmord inför ruinens brant. Xiao Mao och Xiao Hou får arbete på den unge Hes skepp, men Xiao Hou är redan för vek och han faller ihop på däck.

All dialog i filmen är stum, men när Xiao Mao sjunger för sin bror som ligger döende i hennes armar, då faller ljudspåret in och vi får höra den sorgliga Song of the Fishermen.

(Källa: http://v.youku.com/v_show/id_XMTU4NTE1Mzgw.html)

Sången komponerades av Ren Guang, med text av författarinnan An E, som båda skapade sig namn genom filmen. Det blev en slagdänga som spreds som en löpeld till alla samhällets skikt. (Övrig musik i filmen komponerades för övrigt av en ung Nie Er, som följande år skulle komponera sången De frivilligas marsch, vilken idag är Kinas nationalsång.)

Filmen blev en enorm succé, och den gick oavbrutet på bio i nära tre månader efter sin premiär. Den vann också Kinas första internationella filmpris på filmfestivalen i Moskva samma år. Men det var inte bara den gripande sången som ledde till filmens framgångar. Under det tidiga 1930-talet blev det kinesiska kulturlivet allt mer politiskt, och i takt med att konstnärer och författare engagerade sig för kommunisterna så blev även filmen mer socialt medveten. Song of the Fishermen ställde sig mitt i detta genom att skildra vedermödorna hos samhällets allra fattigaste, men visar också hur de unga, både rika och fattiga, kan komma varandra närmre inför gemensamma vedermödor, precis som Xiao Mao, Xiao Hou, och den unge He.

Song of the Fishermen var inte Kinas första ljudfilm, men kan ses som Kinas sista stumfilm. Den är dessutom ett lysande representant för film från Kinas turbulenta 1930-tal.

(Passa på att se hela filmen här)

The sinking of the Lusitania: tecknad tragedi

När passagerarfartyget Lusitania, som var på väg från New York till Liverpool, England, med omkring 2000 passagerare ombord sänktes av en tysk torped år 1915, tog USA ett steg närmare att delta i första världkriget. Bland de 1198 människor som dog när Lusitania sjönk var nästan 200 amerikaner och bland dem fanns flera kända namn. När nyheten om tragedin nådde allmänheten fanns troligtvis ett annat skeppsbrott färskt i minnet hos både britter och amerikaner: Titanic hade förlist tre år tidigare och tagit 1517 personers liv.

Kanske bidrog det, liksom bestörtning över att den tyska militären attackerat ett civilt fartyg till att just Lusitanias öde skulle få en så framträdande roll i det politiska spelet. År 1915 avslutade Tyskland sin krigföring via ubåt. När de upptog den igen 1917, gav sig USA in i kriget.

Antitysk poster från British Empire Union, torpederingen av Lusitania syns i nederdelen.

En annan faktor bakom att händelsen levt kvar och fått vikt i historieskrivningen är en filmatisering: The Sinking of The Lusitania, från 1918. Mannen bakom filmen var den amerikanske serietecknaren Winsor McCay (1869?-1934) , känd för berättelserna om pojken Nemos äventyr i drömriket, men också för sina animerade filmer, däribland Gertie the Dinosaur. The Sinking of The Lusitania, som kom till fyra år efter filmen om den glada dinosaurien har en mer genomarbetad miljö. Till skillnad från den svartvita miljön i Gertie är den senare filmen kolorerad i en rad gråa nyanser. Havsvågorna och rökslingorna som vecklar ut sig är både vackra och hotfulla. När katastrofen väl är ett faktum blir bilden betydligt mer dramatisk, den som sett James Camerons Titanic kan känna igen sig i sjunkandet.

Hela The Sinking of The Lusitania. Intressant att veta: Den sista överlvande från förlisningen, Audrey Lawson-Johnston som var tre månader gammal då, dog i januari 2011. Hon och hennes bror räddades tack vare sin barnflicka som fick dem med sig på en livbåt.

/Ada