Recensioner – Sida 12 – Stumfilmsbloggen

Av jord är den kommen: Der Golem

Der Golem från 1920 kan räknas som en precuel. Redan 1915 regisserade Paul Wegener (1874-1948) den första filmen i serien, där han själv spelar golemen (golemet?). I den filmen, som också heter Der Golem, råkar en modern, (nåja 1900-tals), antikhandlare återuppväcka en golem som legat gömd i en synagoga i Prag, med ödesdigra konsekvenser. Av den tidigaste filmen finns idag bara fragment bevarade.

Fragment från 1915 års lerigaste film

Överlag verkar Wegener har gillat tanken på en underhuggare i lera med övermänskliga krafter. I den idag helt försvunna Der Golem und Die Tänzerin, eller The Golem and The Dancing Girl från 1917, spelar han en skådespelare som utanför scenen klär ut sig till golem för att skämta.

1920-talets Der Golem, som har undertiteln Wie er in die Welt kam, alltså “hur han kom till världen”, berättar historien om hur golemen som ställer till problem i första filmen skapades av en vis rabbi på 1500-talet. Denne rabbi, vid namn Loew, levde verkligen i Prag under tiden som filmen utspelar sig, men byggde ingen vansinnig lerfigur.

Oväntat läskig ritual väcker leran till liv, från Der Golem 1920.

Efter att ha sett Der Golem är det bara att konstatera att medeltiden var bättre förr. I Wegeners medeltida Prag ser husen ut som monokroma sagoboksillustarationer, alla gubbar i ghettot har enorma skägg och den tvålfagre riddarens spetsiga hatt är längre än hans överkropp. Monty Pythons medeltidssketcher känns inte helt avlägsna. Och just eftersom John Cleese i näbbskor inte skulle sticka ut alltför mycket i stadsbilden fungerar inte filmen längre som den skräckfilm den var tänkt som. Der Golem kom året innan Nosferatu, i en tid när skräckfilmen på allvar började hitta sin form och tillhör kanske mest av allt den kategori filmer som är intressanta som historiska dokument.

I den synvinkeln har också filmens handling fått ett annat sammanhang för den moderna tittaren. Rabbinen i filmen använder sin golem för att skydda stadens judiska befolkning från att förvisas från sitt ghetto, där de fått vistas på nåder, undanträngda och omgärdade av murar. Filmen fokuserar inte direkt på de bakomliggande skälen till att den kristna majoriteten vill göra sig av med dem, Wegener verkar inte heller anse att tittarna behöver någon förklaring.

På andra sidan 40-talet är det svårt att inte läsa in ett otäckt förebådande i denna tidig film om antisemitism i Europa, trots de larviga huvudbonaderna. Förmodligen hade filmens ton varit mörkare om den kommit 30 år senare.

Ledsnast av de ledsna: He who gets slapped

Få saker är lika sorgliga som en gråtande clown. I Victor Sjöströms He Who Gets Slapped / Han som får örfilarna, från 1925 blandas tårarna med vitsminket, så att ingen tittare kan låta bli att vrida sig i sätet. (Kanske vrider sig tittaren med mimarskräck lite extra).

Historiens huvudperson är vetenskapsmannen Paul Beaumont som efter att ha blivit bedragen, av sin hustru och på sin upptäckt om människans ursprung, försörjer sig som clown. Under större delen av filmen kallas huvudpersonen bara för “he”. Filmens titel anspelar på hans cirkusnummer, som går ut på att iförd clowndräkt ta emot örfilar medan han rabblar vetenskapliga teorier.

Filmen var Sjöströms andra Hollywoodverk, utgiven under hans anglifierade namn Seastrom. Den är en av de tidigaste titlarna från det då nybildade bolaget Metro Goldwyn-Mayer, MGM, och den första som inleds med det numera klassiska rytande lejonet. Huvudrollen spelas av Lon Chaney, som fortsatte på temat olycklig clown tre år senare i filmen Laugh, Clown, Laugh där hans roll, pajasen Tito Beppi måste söka hjälp för sin okontrollerade gråt. Överlag verkar Chaney ha sökt sig till de mer tragiskt betonade rollerna, han spelar exempelvis fantomen i Fantomen på stora Operan från 1925. Själv ska Chaney ha kommenterat sitt val av roller med: “De roller jag spelar har en sensmoral. De visar personer som skulle ha kunnat vara annorlunda, om de fått andra chanser”.

Temat om moral och människans förmåga att vara grym mot den svagare är också något som Sjöström intresserar sig för som regissör. I The Scarlet Letter vänder sig mobben mot den utstötta, ogifta modern, i He Who Gets Slapped skrattar cirkusbesökarna gott åt den förkrossade Beaumont. Trots att filmen riktar sig till en bred publik innehåller den också drömlika klipp där världen fylls av clowner i toppiga mössor. Klipp som får betraktaren att känna sig lika vilsen som den lurade Beaumont.
Clownbetonat underhållninsgvåld. Klippet ses med fördel utan ljud, hittar det tyvärr bara med pålagd musik.

En titt på IMDB visar att fenomenet att släppa filmer med nästan samma titel som kända storfilmer fanns redan på 20-talet. Samma år som He Who Gets Slapped vann kritiker och publik släpptes de idag betydligt mindre kända He Who Gets Rapped, He Who Gets Smacked och He Who Gets Socked.

Erotikon: livat i de fina salongerna

Erotikon, från 1920, av Mauritz Stiller (1883-1928) är en synnerligen påklädd film, men med ett uttalat otrohetstema. Femme fatalen Irene Charpentier som är gift med den träige professor Leo Charpentier uppvaktas av både baron Felix och sin makes vän skulptören Preben Well. Professorn hyser i sin tur en inte helt obesvarad beundran för sin unga släkting Marthe, som hjälper professorsparet med hushållsarbetet. Med paralleler till skalbaggars parningsmönster och balettscener med intriganta haremsdamer som fond spelar dessa fem karaktärer ut sina känslor mot varandra, med mer eller mindre lyckade reslutat.

Irene Charpentier i karakteristisk pose.

20-talet, med sina kortklippta, rökande kvinnor och flirtande män i dubbelknäppta kavajer verkar ofta förvånansvärt modernt på film. Erotikon tar den nyfunna friheten i relationer till sin spets, (vid filmens premiär hade Ottar just börjat besvara svenskarnas frågor om sex och fortplanting i tidningen Arbetet, en lag från 1915 underlättade skilsmässa, till exempel) och får en modern tittare att känna sig en aning stel. Nuförtiden skulle en romantisk komedi om ett gift par som vänstrar så mycket de kan och där huvudpersonerna verkar lika ombytliga i sin kärlek som de polygama skalbaggarna, knappast produceras av Hollywood-maskineriet. Slående är också att nästan ingen i det kärlekskranka sällskapet, med undantag för den unga Marthe, spelad av Karin Molander(1889–1978), framstår som särskilt sympatisk. Filmens engelska slogan “A Daring Tale of Modern Love” passar fortfarande.

En annan punkt där dagens tittare blivit prydare är att det faktum att Marthe är professorns syskonbarn. Idag är det hög obehagsfaktor på kärleksrelationer mellan släktingar, men för den som läser 1800-talsromaner (Mansfield Park och Jane Eyre är två exempel) verkar kusinromanser varit mer regel än undantag. Här ska väl ifochförsig tilläggas att det på ganska många håll utanför Västvärlden fortfarande är vanligt.

Även om filmens karaktärer inte är vidare tilltalande är deras omgivningar det. Stillers filmer känntecknas av hans känsla för miljöer och i Erotikon pågår det pikanta spelet i eleganta våningar, i luften och på Kungliga Operan i Stockholm där balettdansöser och levande hästar intar scenen, som ändå blir en kuliss för huvudpersonernas flirtande i salongen. Irene Charpentier, gestaltad av den ärtiga Tora Teje (1893–1970) är värd att se bara för sin enorma garderob.

Samtida kritiker, som inte var särskilt sålda på handlingen uppskattade också filmens skönhet. Svenska dagbladet kallade det: en sann lisa att få se människor i hyggliga kläder och med normalt hår efter de evinnerliga bondefilmerna samt konstatera, att Amerika ingalunda har monopol på lyxfilmer i raffinerad uppsättning. Och lyxfilmer i raffinerad uppsättning är ju aldrig helt fel.

När skrattet fastnar: The Man Who Laughs

En av de första scenerna i The Man Who Laughs, från 1928, visar ett övergivet barn som stapplar genom en storm, förbi en galgbacke, mot en förfrusen kvinnas kropp. Barnets ansikte är dolt av ett tygstycke, men vi, tittarna, vet att tyget döljer ett stelt leende. Ur den döda kvinnans grepp lyfter pojken ett levande spädbarn. Tillsammans kämpar de två sig vidare i natten, mot räddningen som de ännu inte anar.

The Man Who Laughs kretsar kring dessa två barn och deras räddare. Sedan pojken: Gwynplaine och flickan: Dea, vuxit upp spirar kärlek emellan dem. Dea är blind och blir därför inte avskräckt av hans grin. Leendet som vanställer Gwynplaines ansikte är en hämndaktion, ditkarvat av kungens hejdukar som straff för att hans far, en adelsman, vågade gå emot honom. Det vet varken Gwynplaine eller hans närmaste, som försöjer sig som kringresande teatersällskap. Andra vet dock att clownen med tillnamnet The Man Who Laughs i själva verket är en adelsmans arvinge och ränker smids i tysthet.

Filmen är baserad på en roman av Victor Hugo från 1869. Filmatiseringen gjordes i en period när flera gotiska skräckhistorier hittat vägen till vita duken. Regissören, Paul Leni (1885-1929), och Conrad Veidt (1893-1949) som spelar Gwynplaine, båda av tyskt usprung, hade arbetat tillsammans på Das Wachsfigurenkabinett, (på engelska Wax Works) från 1924, en skräckberättelse där vaxfigurer gestaltade blodiga skeenden. Veidt syntes då i rollen som Ivan den förskräcklige. Även Mary Philbin (1903 -1993), som spelar Dea, hade skräckerfarenhet: tre år tidigare hade hon medverkat i en filmatisering av den kanske mest kända gotiska sagan: Fantomen på Stora Operan, där hon spelade sångerskan Christin Daae.

I de skräckromantiska romaner som filmatiserades under stumfilmseran: Fantomen på Stora Operan, Dracula (Nosferatu) och Frankensteins monster går det att känna sympati med de vanställda monstren som tvingats gömma sig från världen, men i slutändan är de representanter för de mörka makterna. I The Man Who Laughs är vanställdheten inte synonym med ondska. Gwynplaine är huvudpersonen som älskar och älskas av Dea, inte fantomen som svartsjukt vill lägga beslag på Christin, oavsett vad hon eller hennes fästman tycker om saken. Att skönhet inte nödvängtvis går hand i hand med godhet känns fortfarande som ett ovanligt grepp i spelfilm. Ett nutida exempel är att ärkeskurken Jokerns utseende i Batman är baserat på Gwynplaines.

I The Man Who Laughs är den vanställde själv historiens centrum och vi som betraktar lider med honom. I en hjärtskärande scen rinner tårarna nedför Gwynplaines ansikte, samtidigt som hans mun ler med dubbla tandrader.

Gwynplaine och hans Dea. Leendet skapades med hjälp av tandproteser som Conrad Veidt bar utanpå sina egna tänder och som var försedda med krokar för att tvinga upp hans mungipor. Proteserna hindrade honom från att tala, vilket förmodligen bidrog till att filmen gjordes som stumfilm i stället för talfilm, trots att den är så pass sen.

Utöver att The Man Who Laughs är en vacker och sympatisk film är den sevärd också på grund av hunden Homo (i det här fallet i betydelsen “människa”), som spelar en avgörande roll för hur historien slutar.

Liket lever: Nosferatu genom tiderna

Långt innan vampyrer i populärkulturen började se ut som kalsongmodeller syntes Max Schrecks (1879-1936) beniga figur som blodsugaren greve Orlok i en av de tidigaste kultskräckfilmerna: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens, från 1922. Regissören Friedrich Wilhelm ”F. W.” Murnau (1888 – 1931) hade valt Schreck bland annat för hans märkliga utseende, som behövde ganska lite hjälp på traven för att se kusligt odött ut. Att hans efternamn betyder “Skräck”, gör castingen ännu skojigare.

Nosferatu är alldeles uppenbart baserad på Bram Stokers roman Dracula, som Murnaus filmbolag dock inte hade rättigheterna till. För att komma undan detta problem har handlingen förlagts till Tyskland och namnet på karaktärerna bytts ut. (Detta hindrade dock inte Bram Stokers änka från att stämma bolaget, som försattes i konkurs).

Misstänkt sovplats hemma hos greve Orlok

Även om just skräckfilm är en genre som sällan åldras med värdighet, verkar Nosferatu ha behållit åtminstone en viss fascination från dagens publik. Skrämmande är den kanske inte, men välgjord och någonstans kan även en av videovåld förråad person förstå varför den skulle ha kännts riktigt läskig en gång i tiden. Murnau använde sig av olika typer av trickfilmning, så att exempelvis greve Orloks vagn, dragen av ett fyrspann svarta hästar, rör sig ryckigt och övernaurligt upp mot hans spökborg, som avtecknar sig mot den mörkblå natthimlen. (Filmrutorna till de scener som utspelas nattetid har färgats blå, de är inspelade dagtid).

Miljöerna, framförallt Orloks residens, bidrar till en känsla av instängdhet, där bilden ofta ramas in av portvalv, dörröppningar och långa gångar. Greven, med sitt makabra kroppspråk, blir obehagligare av att han, som en sann filmskurk, aldrig rusar fram och attackerar, utan långsamt och obevekligt närmar sig.

Obehagligt på riktigt blir det när Werner Herzog tar sig an Nosferatu. Hans version från 1979 är en hyllning till den tyska expressionismen, där Muranu var en av frontfigurerna. Även om Herzogs Nosferatu använder de olika rollernas rätta namn (upphovsrätten till Dracula hade gått ut) följer hans film sin föregångare tätt i spåren. Om någon skådis kan vara lika väl anpassad för Dracula-rollen som Schreck, så är det hans efterföljare Klaus Kinski, som inte heller han verkar behöva alltför många hjälpmedel för att lyfta fram sin inre vampyr. I Herzogs Nosferatu är den odöde greven närgången, hotfull och ack så hungrig, men fortfarande med ett litet spår av mänsklighet i sin kalla själ.

“Det finns något som är värre än döden, att aldrig kunna dö”, kvider Dracula och meningen blir ännu mäktigare på tyska, levererad med Klaus Kinskis förvånansvärt djupa och melodiska röst.

Trailer för Werner Herzogs Nosferatu

Mitt i de suggestiva mardrömsscenerna är Nosferatu också rolig, och Herzog-fan kommer att känna igen både grepp och skådespelare. Bruno Ganz som den unge Jonathan är lika stel som Gustav von Wagenheims Hutter och alla som har minsta gothfäbless kommer att falla för hans hustru Lucy, spelad av Isabelle Adjani.

Vampyrer som Edward Cullen i Twilight, eller Louis och Lestat i En vampyrs bekännelser attraherar väl tonårsbruden i oss alla. De är tidlösa, hårlösa ynglingar som genom sin odödlighet blir lika tragiska och ouppnåeliga som en trasig, men gullig, emopopsångare. I Nosferatu är vampyren ful, mer påtagligt ett vandrande lik. Kopplingen till oanständigheter, som inte går att bli av med när vampyrer är med i spelet, är råare och skitigare här. Tvärtemot den i det närmaste pryde Edward, som håller sina lustar i schack, lever greve Orlok ut sina drifter. Konsekvenserna av det är han till skillnad från sina mer socialt anpassade vampyrkollegor lever (eller, ja, kanske snarare dör) ensam i en slottsruin, avskydd av alla. Orlok är knappast attraktiv, hans behov är lika mörka som hans katakomber. Men också mer intressanta.

En sista film på temat Nosferatu är värd att kolla in: Shadow of the Vampire från år 2000, där John Malkovic spelar F W Murnau och där Max Shreck faktiskt är en vampyr. Många förvecklingar uppstår och regissören får slita för att inte få sitt filmteam uppätet. Stor komik.