Karin Ingmarsdotter: En kärlekshistoria i knätofs

Enligt Nationalecykelpedin var Dalarna det område i Sverige som längst behöll ålderdomliga seder och bruk. Ända in på 1900-talet bars folkdräkter, till annat än speciella tillfällen, där. (För övrigt är Dalarna ett av få områden där folkdräkterna, eller sockendräkterna, faktiskt har en lång historia, de flesta andra dräkter är nationalromantiska hopkok som inte ens har 100 år på nacken). Selma Lagerlöf, som skrev romanen Jerusalem och Victor Sjöström, som filmatiserade den i flera etapper, verkar båda ha funnit denna tyngd av traditioner spännande. I boken inser en av dalkullorna som flytttat österut att den muslimska lokalbefolkningens traditionella kläder har samma funktion som hembyggdens sockendräkter: att berätta var ägaren bor och vilken ställning han eller hon har i samhället. Förmodligen en sann iakttagelse.

I filmen Karin Ingmarsdotter från 1920, som Sjöström regisserade baserat på ett avsnitt ur första delen av Jerusalem, inleds berättelsen med en svepande blick över byn, där människorna som brukat jorden stannar till för att lyssna till klockrigningen, så som de gjort sen urminnes tider. Huvudpersonerna sover i snidade sängar med omhängen och äter sin mat ur kurbitsmålade kärl. Kvinnorna är klädda i förkläden och hätta, som Tora Teje (1893 -1970) titelns Karin Ingmarsdotter bär upp med stil. Männen bär väst, hatt och bedårande knäbyxor med tofsar. Helhetsintrycket blir en aning uniformt, och Stumfilmsbloggen kommer osökt att tänka på målnigen här nedan, där Gustav Vasa försöker övertyga dalkarlarna att stödja honom.

Enformigt mode på 1500-talet.

Kurbitsblommorna räckte dock inte för att göra samtida kritker glada, DN:s recensent uppskattade inte huvudrollsinnehaverskan och menade att: Här funnos så gott som inga nyanser i minspelet. Man fick från början intrycket av i grunden stelnad människosjäl och av den islossning, som dock skall komma, anade man mer av texten än av bilden. Hur mycket mer förmådde då icke Victor Sjöström som Stor-Ingmar och den helt unga pojken Bertil Malmstedt som Lill-Ingmar, ge trots små medel! De båda voro ypperliga bondtyper i sin fula, sävliga genompräktighet. (Tack till Svenska filminstitutets databas för citatet).

Och visst är det en ganska långsam och lågmäld historia som berättas, utan några större överraskningar. Historien bygger också på en av de mindre dramatiska sekvenserna i originalverket, (i en roman som innehåller kärlek, brutna löften, döda barn, skeppsbrott och religiös fanatism, så det är förstås relativt). Sedd med nutida ögon är den kanske lättare att njuta av, som en del av Victor Sjöströms utveckling som regissör och som en bild av 1800-talet från en tid som låg ganska nära. För den som lyckas få tag i ett exemplar av Karin Ingmarsdotter är ett tips att hålla lite koll på slutscenen, där en av huvudpersonerna gör oss medvetna om kamerans öga på ett sätt som känns synnerligen modernt. Metamedvetenhet fanns alltså redan på 1920-talet.

Ingmarsarvet: väckelse och specialeffekter

Gustaf Molanders (1888-1973), film Ingmarsarvet från 1925 innehåller två garanter för sevärdhet: Lars Hanson (1886-1965), i huvudrollen och Selma Lagerlöf som författare till originalverket. Filmen, som kom till efter att SF:s två stjärnregissörer Mauritz Stiller och Victor Sjöström begett sig till Hollywood, tog vid där Sjöström slutat. I två tidigare verk hade han filmatiserat de första delarna av romanserien Jerusalem: Karin Ingmarsdotter (1920) och Ingmarssönerna (1919) .

Ingmarsarvet berättar två historier, den ena om hur invånarna i en liten by dras in i en religiös sekt av predikanten Helgum (spelad av tyske Condrad Veidt som också spelade huvudrollen i The Man Who Laughs). Den om hur Ingmar Ingmarsson (Lars Hanson) som är ättling till byggdens familj av storbönder kämpar för att få tillbaka släktgården som inte längre tillhör honom.


Lars Hanson och den förtjusande Mona Mårtenson som paret Ingmar Ingmarsson och Gertrud Storm.

Som så ofta i Lagerlöfs historier tvingas Ingmar Ingmarsson till sist att välja mellan att göra det han önskar och det som är det rätta. Ett befriande drag i historien är att inget val kan sluta helt väl och ingen av karaktärerna är okomplicerad. Till och med den obehaglige predikanten har en bakgrund som gör honom förståelig. Han är dessutom utrustad med en sann övertygelse som gör honom svår att avvisa helt.

Ingmarsarvet visades nu i december på Cinemateket som en del av ett tema om Julius Jaenzon (1885 – 1961), filmfotografen vars hantverk lyser igenom hela filmen. I sina tidigare verk Herr Arnes pengar och Körkarlen har Jaenzons handlag med specialeffekter fått stort erkännande, och rättmätigt. Men Ingmarsarvets specialeffekter är ännu mer spektakulära. Filmens rutor är färgade, med ljusa toner under sommardagscener, medan nattscenerna går i mörkblått. När en fotogenlampa blåses ut går bilden från ljus till halvdunkel i samma andetag. I boken låter Selma Lagerlöf sina karaktärer jagas genom natten av en spökvagn eller den fruktansvärda bergshunden. Även filmen myllrar av väsen, som med dubbelexponeringens hjälp kan plåga Ingmars förkrossade fästmö och skrämma byns ungdomar till religiöst vanvett. De övernaturliga varelser som Jaenzon och Molander släpper loss över en stormig filmduk är – fortfarande – obehagliga på riktigt.

Men läskigast är förstås inte, i vare sig boken eller filmen, det som gömmer sig i skogarna om natten, utan det som människorna gör med och mot varandra. Också det fortfarande obehagligt på riktigt.

Little Lord Fauntleroy: en sockersöt dragshow

Som Stumfilmsbloggen redan behandlat i posten om Pollyanna fick den 1,54 meter långa skådespelerskan Mary Pickford spela barnroller ända upp i 30-årsåldern. I historien om lord Fauntleroys öden spelar hon befriande nog inte bara den guldlockiga gossen, titelns lille lord, utan får också föreställa en vuxen kvinna: hans lika guldlockiga mor. Dubbelexponeringen som låter Pickfords två rollfigurer tala med eller krama om varandra och vid ett tillfälle pussas fungerar med få skarvar. Och, trots en hel del bligande med sotade ögon och förskräckta ta sig för bröstet-scener, är det befriande att se huvudrollsinnehavaren spela åtminstone en roll närmare sin egen ålder.

Filmen, som regisserades av Albert E. Green (1889–1960) och Mary Pickfords yngre bror Jack Pickford (1896 – 1933), som i likhet med sina båda systrar stått på scen sen barnsben, är baserad på Frances Hodgson Brunets roman med samma namn. Little Lord Fauntleroy publicerades först som tidningsföljetong åren 1885 till 1886 och gavs därefter ut i bokform. Boken och filmen berättar historien om den amerikanske pojken Cedric Errol, som lever ensam med sin mamma och en dag får ärva en engelsk lord-titel. Med sin nyfunna adlighet får Cedric flytta till den gamla världen och sin farfars gods. Farfadern är förbittrad över hur hans två nu avlidna söner brutit mot all ära och heder. Därför är han inte vidare välvilligt inställd till sin unge arvtagare och ännu mer skeptisk till sin hans mor. Farfar har dessutom försummat sina plikter som godsägare och underlåtit att hjälpa sina fattiga arrendatorer. Men… kanske kan den fullkomligt vedergulliga Cedric tina upp hans hjärta? Som publik kan vi ana hur det hela kommer att sluta.


Första delen av den lille lordens äventyr, hela filmen finns på Youtube

Att historien är förutsägbar kan tittaren möjligtvis svälja, filmen är ett familjeäventyr och delar av den är riktigt charmerande. Miljöerna med myllrande gatuliv där berättelsen inleds med en jakt på gammalmodiga velocipeder och släktgodsets salar är i sig värda att se. Överlag är hantverket i filmen solitt, med textskyltar i sirliga typsnitt och förtjusande specialkomponerad filmmusik.

Enligt William K. Eversons bok American Silent Film var Little Lord Fauntleoy också den film som Mary Pickford själv gärna visade upp, efter att hon avslutat sin skådespelarkarriär. Då ansåg hon att det stora antal näpna flickroller hon spelat var föråldrade. Man kan ana att de rollerna inte direkt utmanade henne eller fick henne att utvecklas som skådespelare

Men föråldrad är väl numera även denna films huvudperson. Det är svårt att tänka sig att en sammetsklädd, spetskrageförsedd gosse med korkskruvslockar skulle få vara hjälte i någon av vår samtids berättelser. Även om vi numera anser oss ha luckrat upp många begrepp om manligt och kvinnligt ska barn i populärkulturen vara tuffa och självständiga, medan en 1800-talsädling faktiskt tilläts vara känslig och mjuk. Just Cedrics vänhet minskar Pickfords chans att övertyga som pojke, liksom att hennes, visserligen ganska obefintliga, byst skulle behövt lindas hårdare: rätt grundläggande för att kunna passera som manlig.

Pollyanna: Obotlig optimist i 20-talstappning

Namnet Pollyanna har på engelska fått innebörden att vara hopplöst naiv och överoptimistisk, med de fina böjningarna “pollyannism” och “pollyannaish”. Alltihop tar sin början i Eleanor H. Porters ungdomsbok från 1913, om den föräldralösa flickan Pollyanna. Ett barn vars föräldrar dött och som blivit skickat för att bo hos sin stränga moster skulle med all rätt vara deprimerat, men så lirar inte Pollyanna. Hon använder sig av ”The Glad Game”, en lek för att hitta det roliga i varje situation. På så sätt behöver hon inte ens vara särsklit ledsen över att hennes far, den fattige missionären dött ifrån henne. Åtminstone inte så det märks.

Historien om den lilla optimisten har filmatiserats flera gånger, bland annat i en technicolorversion med Disney som avsändare från år 1960. I Disneyversionen spelas Pollyanna av brittiska Hayley Mills, som då var i sina tidiga tonår, men i stumfilmen Pollyanna, från 1920, gestaltas hon av den då närmare 30- än 20-åriga Mary Pickford (1892–1979): En av den amerikanska stumfilmserans stora stjärnor som med sitt näpna yttre och gyllene lockar castades att spela flickroller en lång tid efter sin pubertet.


Hela Pollyanna, för den som behöver lära sig se tillvaron ljusare.

Kanske är det den vuxna kvinnan utklädd till barn som bidrar till att den tidiga Pollyanna-filmen skorrar en aning falskt. Undertecknad har alltid tyckt att teater där vuxna föreställer barn är djupt obehaglig. För att understryka just hur ung rollen är skuttar hon ständigt fram med spattigt kroppspråk och halvöppen mun, på ett sätt som få barn gör och som inte känns särskilt bedårande.

Att filmen är förutsägbar kan man som tittare kanske leva med (vi kan måhända ana att den stränga mostern kommer att ta sin föräldralösa släkting till sitt hjärta till sist?) och ingen förväntar sig överraskande moraliska frågeställningar i en film baserad på en käck flickbok. Men Pollyannas vara glad-lek verkar i Paul Powells (1881–1944) regi rätt krampaktig. Snarare än att verkligen göra henne gladare (vilket verkar vara filmens tanke) liknar det just en lek, och en inte särskilt rolig sådan. Därmed blir det svårt att svälja filmen som det sockerpiller den var tänkt som.

Som bild av hur idealbarnet skulle vara, och därmed också en bild av det samtida samhällets önskemål och drömmar såg ut, kan både filmen och boken om Pollyanna säkert vara intressanta. Den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreichs kritik av sitt hemlands fäbless för att bota alla typer av problem med positivt tänkande dyker upp bland associationerna och säkert kan man göra en kulturhistorisk analys av Pollyanna. Om man orkar se sig igenom nästan en timmes sockerklet alltså.