Popkulturell evolution: Från The Scarlet Letter till Easy A

Easy A (2010) är ingen stumfilm. Det är en high school-rulle om Olive som får rykte om sig att vara skolans slampa efter låtsats ha haft samlag med ett gäng osäkra killar som vill kunna skryta om att de fått ligga. För att bära sitt nyvunna rykte med stolthet hämtar Olive inspiration från filmen The Scarlet Letter, (1926) som klassen just fått se. Hon syr, liksom huvdupersonen i The Scarlet Letter, fast ett eldrött “A” på sina kläder.


Modern tonåring hämtar inspiration från 1926 och 1850

A:et står för “adultress”, äktenskapsbryterska, och är en del av straffet som Hester Prynne, hjältinnan i The Scarlet Letter, utsätts för av sina purtianska grannar efter att hon fött ett utomäktenskapligt barn. Föga anar dessa rättrådiga kristna att barnets far är deras egen präst, en av få sympatiska karaktärer i byn och i filmen spelad av den mycket stilige svenske skådespelaren Lars Hanson (1886-1965). En fördel med stumfilm är att det inte märks att han läser sina repliker på svenska, men titta noga på läpparna så syns det kanske.

Filmen bygger på Nathaniel Hawthornes bok med samma namn från 1850, och har filmatiserats i flera omgångar: Bland annat i en version från 1995 med Demi Moore och Gary Oldman som det syndande paret och i koreansk tappning från år 2004 regisserad av Hyuk Byun.

The Scarlett letter, 1926, är regisserad av Sveriges mest internationellt kände regissör, med undantag för en viss herr Bergman, Victor Sjöström (1879 -1960), som efter att ha gjort sig känd på hemmaplan med bland annat filmatisering av Selma Lagerlöfs Körkarlen gjorde karriär som regissör för amerikanska Metro-Goldwyn Meyer under namnet Seastrom. (Ingmar Bergman var för övrigt en stor beundrare av Victor Sjöström, han spelar huvudrollen som den åldrade läkaren i Bergmans Smultronstället).

I The Scarlet Letter spelar superstjärnan Lillian Gish (1893 -1993) huvudrollen Hester Prynne. Hennes docksöta, rörande rolltolkning kontrasterar rätt brutalt, för nu pratar vi ändå 20-talsfilm om puritanska nybyggare, med hur kvinnor som brutit mot sexuella tabun oftast porträtteras.


Hester Prynne räddas ur mobbens grepp av sin hemlige älskare

I sina modernare versioner kan Hester Prynne ses som en sexuellt frigjord förförerska, men i Sjöströms tolkning är hon, snarare än en sexsymbol, en människa som faller offer för omständigheter, men som trots det lyckas att själv göra det som är rätt. Och ingen i publiken, oavsett hur puritansk ens kvinnosyn kan tänkas vara, kan hålla på moralens väktare, de andra byborna, när de kommer i flock för att straffa henne.

På samma sätt sympatiserar nog många av de moderna tittarna med Olive, som ensam måste stå emot skolans flock av välanpassade, populära och fullkomligt odrägliga ungdomar: gäng som tagit på sig att agera som den sexuella moralens väktare och straffa de som avviker.

Referenser till The Scarlett letter dyker upp på flera håll i amerikansk populärkultur. Ett exempel från allas vår favorit-90-talsserie, Twin Peaks, är att Audrey kallar sig för just Hester Prynne, när hon försöker bluffa sig in i bordellen One Eyed Jack’s.

Även nu, drygt 160 år efter att The Scarlet Letter kom ut, fortsätter biopublik och läsare att heja på outsidern som vågar stå emot den skenheliga mobben. Tur är väl det.

/Ada

Metropolis: i maskinens hjärta

Metropolis (1927) var den första filmen någonsin att skrivas upp på UNESCO:s Memory of the World List år 2001, drygt sjuttio år efter att filmen hade premiär 1927. Att filmen lyckats fortleva genom decennierna som en av filmhistoriens mästerverk beror i första hand inte på dess storslagna proportioner (den tog över två år att spela in med ett enormt antal statister och en budget på över 200 miljoner dollar) och inte heller på dess kommersiella framgång (som var måttlig och nästan försatte filmbolaget UFA i konkurs). Nej, den är snarare ihågkommen som den sista stora filmen i den tyska expressionistiska eran, och som det yttersta exemplet på denna film med sitt strama formspråk, pessimistiska världssyn och människor nästan fullkomligt underkastade sin miljö.

Metropolis handlar om en värld styrd av maskiner. Ovan jord bor de som administrerar maskinerna och under jord de som håller maskinerna igång. I underjorden lever människorna som kuggar i den maskin de tjänar, medan de i staden Metropolis lever i uppsluppen dekadens och överflöd. Till den underjordiska världen söker sig den unge Freder, son till Metropolis enväldige härskare Joh Fredersen, för att, som hans älskade Maria ständigt upprepar: vara det hjärta som binder hand och huvud samman.

Tyvärr har filmen som berättelse, eller politisk skildring betraktat knappast åldrats med värdighet. Snarare är den löjeväckande och på sina ställen skrattretande.


(Spola fram till mitten av klippet och bedöm själv)

Fritz Lang själv avskydde filmen, och skyller bland annat på sitt ointresse i politiska frågor (“You cannot make a social-conscious picture in which you say that the intermediary between the hand and the brain is the heart. I mean, that’s a fairy tale” [citatet är förstås från Wikipedia]). Hans intresse låg istället hos maskinerna och det är också där filmens verkliga hjärta ligger.

De starkaste scenerna i filmen är de där miljöerna spelar huvudrollen: nere i maskinens hjärta där människorna rör sig i en koreografi som maskinen framtvingar, eller stadens stora salar där en människa förblir knappt synlig intill de stora portar som leder in till maskinens administration. Kopplingen mellan film och arkitektur, som var så typisk för tysk expressionism, kommer också till sin fulla rätt i Metropolis. Det var troligen den första film som iscensatte en vision om framtidens städer som sedan kom att prägla filmhistorien (ta stadsmiljöerna i Bladerunner (1982) som ett sentida exempel).

Varför skriver jag då detta om Metropolis? I januari hade Cinemateket i Stockholm en visning av en ny version av filmen från 2010, med över en timme nyfunnet material, och med nykomponerad musik framförd live av Matti Bye med band. Och jag måste få avsluta med att säga något om framförandet. Det är enormt klarsynt av Matti Bye att inte försöka framhäva berättelsen, som tidigare versioner av filmen gjort, utan istället helt fokusera på filmens verkliga huvudpersoner – staden och maskinerna. Med en arsenal av slagverk, mellotroner, syntar och elektroniska effekter (och naturligtvis en vanlig flygel), framkallar han en klangvärld helt i fas med maskinernas obetvingliga arbete, som bådar om en katastrof när maskinen väl stannar. Jag hoppas att just denna version kommer på DVD.

/Gunnar

Dagens filmis: Buster Keaton, slapstick med stenansikte

Joseph Francis “Buster” Keaton (1895 -1966) stod först på scen som barn, i sina föräldrars vaudeville-show. Som “The Little Boy Who Can’t Be Damaged” spelade han mot sin far, den alkoholiserade Frank Keaton, som straffade honom för hans spelade olydighet genom att kasta honom mot olika delar av sceneriet. Enormt roligt på tiden innan actionfilmen. Enligt egen utsago var det då som Buster lärde sig att falla oskadd och la sig till med sitt sorgset uttryckslösa “stenansikte”. Utan att vara alltför djuplodande kan man konstatera att aggressiva fyllon som slåss också är ett återkommande inslag i de filmer som Buster Keaton senare i livet regisserade.

Buster Keaton gör halsbrytande saker med en motorcykel i filmen Sherlock Junior

För egen del kom Buster Keaton under perioder i sitt liv vara gravt alkoholiserad, kanske en bidragande faktor till att hans första äktenskap tog slut, med bitter vårdnandstvist som följd, och att hans andra började.

Hur som helst: De 20- minuterskomedier (two-reelers) och entimmes långfilmer som Buster Keaton spelade i och regisserade har ofta utrustats med en rejäl portion av dåtidens fräsigaste specialeffekter: i Three Ages rider Buster runt på huvudet av en dipolodocus, i andra filmer faller hela sidan av ett hus över vår hjälte som klarar sig genom att stå just där fönsteröppningen faller, i sin kanske mest kända film: The General ,1926 (på svenska: Så går det till i krig) tillbringar Buster Keatons roll, sydstataren Johnny Gray, en stor del av filmen klättrandes över ett framångande tåg. Med sina akrobatkunskaper från vaudeville-tiden genomförde Buster Keaton alla sina stunttrick själv.

Ändå är det inte galna stuntsen som stannar kvar längst. Buster Keaton tenderar att spela rollen av underdog, den ärlige, men fattige som måste konkurrera med odrägliga sprättar om flickan han uppvaktar, soldaten på den förlorande sidan, eller den aspirerande yrkesmannen som hela tiden råkar ut för missöden. Den klassiska slapstick-humorn, som många förknippar med just honom och kollegan Charlie Chaplin, får en allvarlig ton av hans stillsamma, nästan orörliga mimik. Sen hjälper det kanske att han, för att citera en av stumfilmsbloggens vänner “ju är sjukt snygg”. Så schas i väg och förälska er i Buster Keatons sorgsna blick!

Fascinerande fakta: Buster Keatons lillebror hette Harry, uppkallad efter familjens goda vän Harry Houdini, som också spelade i vaudevilleshowen.

Bra inkörsport: Sherlock Junior, 1924 (på svenska: Fart, flickor och faror) , biografmaskinist med deckardrömmar rentvår sig från sin blivande svärfars anklagelser genom utomkroppsliga upplevelser och guideboken “How to be a Detective”.

/Ada

The Kid: Gråtmilt och ack så vackert

Chaplins pojke /The Kid, från 1921, är en hjärteknipande historia på det klassiska temat: Förvirrad man lyckas mot alla odds och trots sin olämplighet som förälder ta hand om charmigt barn. Ett tema som återkommer i filmer som Tre män och en baby, (från 1987, för övrigt regisserad av Leonard Nimoy, mer känd som Mr. Spock i Star Trek), där det visserligen är tre förvirrade män som handskas med en kvarlämnad bebis och i något dystrare I am Sam (2001).

Liksom i många av filmerna på det här temat lyckas den ofrivillige pappan, trots sin fumlighet, lära sig laga mat, byta blöjor och bygger även en finurlig hängvagga, komplett med kaffepanna som nappflaska (okej, just det förekommer kanske inte så ofta). Avsaknaden av en mamma leder till ett skitigt, odisciplinerat famiiljeliv där far och son försörjer sig på att sälja fönsterglas åt husägare som lämpligt nog fått sina rutor krossade just när Chaplin dyker upp. På det hela taget verkar mamman i familjefilmens värld ofta stå för att äta nyttigt, ha rena kläder och lägga sig i tid, hon står helt enkelt i vägen för allt som är roligt. Självklart vill inte heller Samhället – i likhet med modersgestalterna – tillåta den vilda pappa-barn familjen. Snart hukar myndigheterna utanför och idyllen hotas.

Små nyanser är inte The Kids grej. När polisen sparkar in dörren till vindskyffet för att hålla fast en förtvivlad pappa Chaplin, föra bort lillkillen och sedan dumpa sagda lillgrabb på ett inhägnat lastbilsflak med den texten “County Orphanage” på sidan, hörs snörvel bland publiken. Det är svårt att inte fälla en tår, eller två, när den rådjursögde Jackie Cogan, (1914 -1984) barnskådisen som spelar pojken och som vid det laget redan spelat mot Chaplin i kortfilmen A Day’s Pleasure, sträcker sig över lastbilsflakets stängsel  och – ljudlöst  – ropar efter hjälp.

Men The Kid är oftast rolig. Extra skojigt var att se den som en del av Cinematekets barnfilmsserie, ackompanjerad av Matti Bye med ensemble. Med salongen full av barn är det tydligt att stumfilm inte behöver vara svårtillgängligt för de yngre. Tvärtom skrattar den unga publiken rått åt de brutalare skämten, som när Chaplin i filmens början på diverse sätt försöker göra sig av med bebisen han råkat få ansvaret för. Skämt som nuförtiden, när tidningarnas löpsdelar visat oss lite för många fall av verkliga barn som någon, ganska ofta en styvfar, gjort sitt bästa för att göra sig av med får de vuxna i publiken att stelna till i sina biosäten.

Filmens slogan “A comedy with a smile… and perhaps a tear” är en underdrift. “More than a few laughs, tears and some squirming” hade passat.

/Ada