The Lodger: Hitchcocks tidiga thriller

The Lodger - filmaffischAlfred Hitchcock (1899–1980) är mest känd som talfilmsregissör, med klassiker som Fåglarna och Psycho på sin meritlista. Men hans karriär började långt tidigare, under stumfilmseran. The Lodger, från 1927 är en av hans tidiga utflykter i thrillergenren. Här finns redan mycket av det som kännetecknar senare Hitchcock-rullar: en fascination för det mänskliga psyket och ett påhittigt användande av visuella trick för att sätta stämningen: Hotfulla skuggor tornar upp sig, bilder projiceras ovanpå varandra. Här etablerar Hitchcock också sin vana att göra cameos i sina egna filmer.

Titelns mystiske inneboende “lodger” dyker upp hos ett medelålders Londonpar och deras  dotter Daisy just som en serie märkliga mord skakar staden. Mördaren ser ut att sikta in sig på blondinder, vilket bådar illa för den ljuslockiga Daisy. För alla som kan sin Jack the Ripper-trivia (alltså, alla) för namnet The Lodger tankarna till Marie Adelaide Belloc Lowndes bok med samma namn,  som framför en hypotes om vem den ökände mördaren var. Filmen har dock en mycket vag koppling till Ripper-morden. Här är det inte fattiga prostituerade som huggs ner i 1800-talsgränder, filmen utspelar sig under den samtida eran och offren tillhör inte samhällets mest utstötta. Men, men, mord på kvinnor i Londonmiljö är det ju.

The Lodger mottogs med entusiasm, inte minst av kritikerna. Filmtidningen Bioscope (citerad i Rune Waldekranz – Filmens historia) skrev att “Hitchcock har en magnifik känsla för dramatiska valörer. Något hans fortsatta karriär skulle komma att intyga.

MusicMusicMusic sätter tonen för 1927 års It-girl

Som en del av Stockholm Jazz Festival kommer jazztrion MUSICMUSICMUSIC att spela sin nykomponerade musik till Cinematekets visning av “It” från 1927. “It” var filmen som gjorde den rödlockiga skönheten Clara Bow till stjärna, och spred uttrycket “it-girl” över världen.

Stumfilmsbloggen passade på att mejla över några frågor till Fabian och Josef Kallerdahl i bandet.

Hur tänker ni om att ackompanjera film, ska musiken följa eller kontrastera mot det som visas på duken?

I detta fallet föll det sig naturligt att följa filmens känslolägen och vändningar ganska mycket snarare än att jobba med kontraster. Men kanske inte vara med på varje förvånad min och tvärt kast, snarare fånga känslan i scenen och försöka göra skön jazzmusik som kan få lov att kännas sammanhängande.

Filmen är från 1927, inspireras ni av 20-talssound i ert komp?

Utgångspunkten har varit att skriva musik i vår (MMMs) anda och på nåt vis få det att funka i 20-talskontexten. Men jag märker att jag omedvetet har låtit mig inspireras av ett lite äldre sound i vissa passager. Det är nästan oundvikligt när man går in i filmen och helt plötsligt befinner sig i 20-talets USA – det händer nåt med musiken.

Men det kanske snarare är inspiration som känns hos mig och bandet än nåt som verkligen hörs i musiken. Nu efter 2 intensiva repdagar låter det hela väldigt mycket MMM… Bra eller dåligt? .. Jag tror och hoppas det är bra. / Fabian

MUSICMUSICMUSIC,  foto: per Nadén
MUSICMUSICMUSIC, foto: per Nadén

Har ni gjort något liknande förut?

Ja! Detta är faktiskt andra gången MUSICMUSICMUSIC spelar till en stumfilm. Förra året spelade vi till den danska filmen ”Dödsspring till hest fre cirkuskuplen”. Men det var ganska annorlunda. Då förberedde vi oss bara genom att titta på filmen och sedan improviserade vi fritt i stunden. Den här gången har Fabian komponerat en hel massa musik.

På vilket sätt skiljer det sig från en ”vanlig” spelning?

Väldigt mycket. Musiken påverkas mycket av att filmen och filmens handling ju är i fokus. Man kan kosta på sig att spela mindre och skapa stämningar, något som kanske skulle gjort oss rastlösa på en vanlig konsert. Det är väldigt annorlunda för oss och vi håller fortfarande på att utforska hur man kan göra det på bästa sätt. En rolig utmaning! / Josef

 

Tid: tor 15/10 kl. 18:00

Plats: Filmhuset.

 

Moderna tider: Charlie Chaplin tar jobb vid löpande bandet

Filmaffisch för Chaplins Moderna Tider, bild på Chaplin själv Moderna tider (Modern Tmes) är en osannolik film: en (nästan) stumfilm från 1936, en bra bit efter talfilmens segertåg över bioduken. (Alla som kan sin musikaltrivia och har sett Singin’ in the Rain vet ju att The Jazz Singer, som visserligen inte var först med ljud, men kommersiellt framgångsrik, hade premiär år 1927). Den är regisserad av Charlie Chaplin (1889-1977) och kategoriseras i likhet med många av hans andra filmer som en komedi, ändå utspelar den sig under den stora depressionens massarbetslöshet.

Att människor i alla tider upplevt att de lever i den yttersta moderniteten är inte konstigt, vi är alltid längst ut på tidsaxeln (om en köper linjär tid, men…). Under 30-talet var det kanske ändå en känsla som var mer motiverad än tidigare. Ett nytt världskrig hägrade, samtidigt som industrin effektiviserades och världen tog ett steg till in i globaliseringens tidsålder.

Charlie Chaplins djupa engagemang för samhällsfrågor och social rättvisa präglar Moderna tider, där hjältarna är dels hans klassiska figur The Little Tramp, som nu fått jobb på löpande bandet i en jättefabrik och en hemlös ung kvinna. Båda drabbade av den nya tidens hårda villkor. Bara valet att låta The Little Tramp vara huvudperson blir en tillbakablick till en svunnen tid, innan den typen av filmhjälte med för stora skor och tragikomisk framtoning börjat bli omodern.

Till och med ätandet har effektiviserats i Moderna tider.

Om Stumfilmsbloggen skulle rikta någon typ av kritik mot Chaplin som regissör (varför en nu skulle göra det), så är det hans tendens till känslosmet. 1800-talets melodramer i typ Charles Dickens anda känns ofta närbesläktade med Chaplins universum där personporträtten är grunda men hjälten alltid får flickan och ekonomiskt oberoende på slutet. Filmerna är sevärda ändå, som tittare får man bara lägga förväntingar på självdistans åt sidan och låta sig beröras. Men Moderna tider har knappt kvar något av den Chaplinska sentimentaliteten – kanske får den inte plats bland kugghjulen i den nya tidens jättefabrik. Och utan att spoila slutet kan jag nämna att det inte heller är direkt muntert. (Ursprungligen skulle filmen sluta med att The Little Tramp fick ett sammanbrott, efter att ha förlorat allt och uptäckt att hans tjej gått i kloster, men det blev tydligen för sorgligt, ursprungsslutet finns inte bevarat som film).  Men just sorgsenheten och känsla av att tiden gått både Chaplin själv och hans rollfigur förbi höjer Moderna tider till välförtjänt klassiker-status.

Fascinerande fakta: Charlie Chaplins röst hörs i filmen, det är han själv som sjunger i sång- och dansscenen. Övriga röster i filmen kommer från maskinerna, via radion eller högtalare i fabriken, också ett talande (!) grepp.

La Cigarette och La souriante Madame Beudet: Död, humor och äktenskapets instängdhet

Den briljante egyptologen Pierre Guérande har ägnat större delen av sitt liv åt forskning, och först på äldre dagar ingått äktenskap med den betydligt yngre Denise. Det hela verkar vara frid och fröjd till dess att Guérande undersöker mumien efter en egyptisk prinsessa. Hon var i livet gift med en äldre man, som tog livet av sig sedan han upptäckt att prinsessan var otrogen. För att göra det hela mer obemärkt lät han förgifta en sesamkaka, blandande in den bland de övriga kakorna i sitt kungliga skafferi och väntade in sin egen dödsdom, utan att veta när den skulle komma..

Hilde Nash
Hilde Nash ackompanjerade båda visingarna på Cinemateket.

En serie indicier leder Pierre Guérande till att börja misstänka sin egen hustru för att i likhet med mumien (när den levde) vänstra med unga herrar. Han bestämmer sig för att beröva sig livet på samma sätt som mumiens försmådde man, men i detta fall med en förgiftad cigarett. Det är upplägget för La Cigarette (1919), av Germaine Dulac, som nyligen visades på Cinemateket i Stokholm, ihop med en annan Dulac-Film: La souriante Madame Beudet (Den leende Madame Beudet, 1923). Båda innehåller teman om svartsjuka och destruktivitet, om än med olika angreppssätt.

I Madame Beudets fall är man och hustru inlåsta i en relation där hon lider, spelar Debussy på piaonot och längtar bort, medan han gormar, kräver uppmärksamhet och låser pianots lock för henne. Som sitt paradnummer i deras äktenskapliga maktkamp brukar Monsieur Beudet lyfta sin revolver mot tinningen och hota med att trycka av. Detta biter dock föga på hans hustru, som vet att magasinet är tomt. Men en kväll bestämmer hon sig för att hjälpa honom på traven och ladda vapnet.

La Souriante Madame Beudet

När Stumfilmsbloggen kollar in dessa båda kärleksdramer – den första en ganska tokig förvecklingshistoria (den gamle vetenskapsmannens unga hustru är aldrig otrogen utan smiter bara iväg på ytterst kyska tebjudningar med sina vänninor) och den senare en helvetesvandring genom en relation där båda gör den andre illa, men ingen kan släppa taget – tänker underteckand att kärleken må vara evig, men hur den praktiseras har förändrats en hel del sen 1920-talet. För det är svårt för en modern tittare att inte ställa sig, kasta sina popcorn mot filmduken och skrika: “Men skilj er då, era sabla mesproppar!” mot paren på vita duken. När en sedan funderar ett varv till och tänker på att franska kvinnor vid den här tiden var underställda sin makes förmyndarskap, och behövde hans tillstånd för att till exempel arbeta inser man att det inte var så enkelt. Dulacs verk skildrar en situation som då var något som betydligt fler kunde känna igen sig i och hade ett behov av att se bearbetat genom filmens blick. I vår tid är kärleken som boja inte ett lika vanligt grepp i konsten och inte heller i vardagslivet för oss som har turen att kunna skilja oss, arbeta och ha tillgång till förskolor.

Om en inte är intresserad av att se La Cigarette eller La souriante Madame Beudet som relationshandledningar kan en istället njuta av snyggt foto och ett gott filmiskt hantverk. La souriante Madame Beudet bjuder på några riktigt coola specialeffekter, och miljöerna i La Cigarette är mycket tjusiga. Och helt fria från destruktiva relationer där alla iblandande skulle må bättre av att bara dra är vi ju inte än.

Tips för stockholmare: regi-legenden Germaine Dulac på Cinemateket

Germaine Dulac
Germaine Dulac

Stumfilmsbloggen vill gärna dela med sig av kommande nöjen på Cinemateket, som anordnar tre visningar av franska regissören Germaine Dulacs (1882 -1942) verk .

Lördag 11 april visas  L’invitation au voyage + La coquille et le clergyman, klockan 14:00

Söndag 12 april visas La cigarette + La souriante Madame Beudet, klockan 16:30

De båda ovanstående visningarna ackompanjeras av  specialinbjudna pianisten Hilde Nash.

Söndag 19 april visas Princesse Mandane, klockan 16:15, till ackompanjemang Stumfilmsbloggens favorit Matti Bye.

Så här introducerar Rune Walderanz Dulac i sitt mastodontverk Filmens historia: “Kontakten med [ impressionistiske regissören Louis] Delluc väckte hennes intresse för avantgaristisk film. Från att ha varit en företrädare för den kommersiella filmen blev Dulac så smånigom den abstrakta filmens teoretiker och förkämpe”.

Kom, kom, det här blir festligt!