Stumfilmsbloggen

Den briljante egyptologen Pierre Guérande har ägnat större delen av sitt liv åt forskning, och först på äldre dagar ingått äktenskap med den betydligt yngre Denise. Det hela verkar vara frid och fröjd till dess att Guérande undersöker mumien efter en egyptisk prinsessa. Hon var i livet gift med en äldre man, som tog livet av sig sedan han upptäckt att prinsessan var otrogen. För att göra det hela mer obemärkt lät han förgifta en sesamkaka, blandande in den bland de övriga kakorna i sitt kungliga skafferi och väntade in sin egen dödsdom, utan att veta när den skulle komma..

En serie indicier leder Pierre Guérande till att börja misstänka sin egen hustru för att i likhet med mumien (när den levde) vänstra med unga herrar. Han bestämmer sig för att beröva sig livet på samma sätt som mumiens försmådde man, men i detta fall med en förgiftad cigarett. Det är upplägget för La Cigarette (1919), av Germaine Dulac, som nyligen visades på Cinemateket i Stokholm, ihop med en annan Dulac-Film: La souriante Madame Beudet (Den leende Madame Beudet, 1923). Båda innehåller teman om svartsjuka och destruktivitet, om än med olika angreppssätt.

I Madame Beudets fall är man och hustru inlåsta i en relation där hon lider, spelar Debussy på piaonot och längtar bort, medan han gormar, kräver uppmärksamhet och låser pianots lock för henne. Som sitt paradnummer i deras äktenskapliga maktkamp brukar Monsieur Beudet lyfta sin revolver mot tinningen och hota med att trycka av. Detta biter dock föga på hans hustru, som vet att magasinet är tomt. Men en kväll bestämmer hon sig för att hjälpa honom på traven och ladda vapnet.

När Stumfilmsbloggen kollar in dessa båda kärleksdramer – den första en ganska tokig förvecklingshistoria (den gamle vetenskapsmannens unga hustru är aldrig otrogen utan smiter bara iväg på ytterst kyska tebjudningar med sina vänninor) och den senare en helvetesvandring genom en relation där båda gör den andre illa, men ingen kan släppa taget – tänker underteckand att kärleken må vara evig, men hur den praktiseras har förändrats en hel del sen 1920-talet. För det är svårt för en modern tittare att inte ställa sig, kasta sina popcorn mot filmduken och skrika: “Men skilj er då, era sabla mesproppar!” mot paren på vita duken. När en sedan funderar ett varv till och tänker på att franska kvinnor vid den här tiden var underställda sin makes förmyndarskap, och behövde hans tillstånd för att till exempel arbeta inser man att det inte var så enkelt. Dulacs verk skildrar en situation som då var något som betydligt fler kunde känna igen sig i och hade ett behov av att se bearbetat genom filmens blick. I vår tid är kärleken som boja inte ett lika vanligt grepp i konsten och inte heller i vardagslivet för oss som har turen att kunna skilja oss, arbeta och ha tillgång till förskolor.

Om en inte är intresserad av att se La Cigarette eller La souriante Madame Beudet som relationshandledningar kan en istället njuta av snyggt foto och ett gott filmiskt hantverk. La souriante Madame Beudet bjuder på några riktigt coola specialeffekter, och miljöerna i La Cigarette är mycket tjusiga. Och helt fria från destruktiva relationer där alla iblandande skulle må bättre av att bara dra är vi ju inte än.