Stumfilmsbloggen – Sida 9 – allt om stumfilm

Bluffton: följ en fantasi om Buster Keatons sommarlov

En dag anländer en samling vaudeville-artister till den lilla orten Bluffton i Muskegone, Michigan. För unge Muskegone-bon Henry, trött på det sömninga landsortslivet, innebär deras besök en glimt av teaterliv och spänning. Flera av artisterna är barn, och Henry blir vän med några av dem. En av pojkarna han spelar baseball med på ängen är ett mörkklätt och tytslåtet busfrö som går under namnet Buster. Här förstår den uppmärksamme läsaren förstås att gossen är stumfilmstjärnan Buster Keaton som barn.

Henry och Busters vänskap under somrarna i Michigan är stommen i illustratören och författaren Matt Phelans serieroman Bluffton, utgiven på Candlewick Press. Huvudpersonen Henry är fiktiv, men att Buster Keatons familj tillbringade flera somrar i Bluffton – tillsammans med andra vaudeville-artister – stämmer. Serien tar upp några av sketcherna som Buster och hans föräldrar “The Three Keatons” uppträdde med, (att han var känd som The little boy who can’t be damaged säger det mesta om de ganska våldsamma uppträdandena), och flera mer eller mindre sanningsenliga anektdoter som Keaton själv berättat om sitt liv som barn.

Joseph och Myra Keaton på sommarvistelse i Bluffton

Som filmstjärna var ett av Keatons främsta kännetecken hans orörliga, en aning sorgsna uppsyn: ett stenansikte som publiken själva kan tolka in känslor i. Lite samma sak gäller för skildringar av Busters barndom. I bilderboken Keep your Eye on the Kid målas vaudeville-åren i mjuka, magiska bilder. I Bluffton anas ett något mörkare stråk, som pappa Keatons alkoholmissbruk och det rätt hårda livet som kringresande barnstjärna. Men berättelsen går aldrig djupare in i den delen utan kretsar mer kring Henry och hans utveckling, med Buster som kontrast och förebild. Det blir på det hela taget en söt uppväxtskildring, som dock förlorar en del på att både historia och teckningar är en aning konturlösa.

Hydra’s dream lyfter En kvinnas martyrium till vår tid

Danmarks kanske störste filmregissörs kanske mest kända film är En kvinnas martyrium (“La passion de Jeanne d’Arc”) från 1928: En märklig och rörande berättelse som länge troddes vara försvunnen. Bara grovt censurerade kopior hade bevarats till eftervärlden, tills en fullständig version återfanns på ett mentalsjukhus i Oslo på 1980-talet.

Klipp ur En kvinnas martyrium, med annan musik.

Genom en kamera som i sin ihållande närbild tvingar tittaren inpå sin huvudperson berättar Carl Theodor Dreyer historien om Jeanne d’Arcs sista tid i livet. Filmen är renskalad, med avskalade miljöer och skådespelare som är helt osminkade – den karakteristiska stumfilmslooken med förstärkta ögon och läppar är långt ifrån Dreyers skarpa bilder. Varje vårta på domstolens ansikten, varje plågad blick från Jeanne visas upp så ingående och fokuserat att det som publik är svårt att värja sig. Maria Falconettis känsliga tolkning av den tonåriga fången blev hennes enda filmroll och räknas som ett av stumfilmserans viktigaste skådespelarinsatser.

En kvinnas martyrium visades som sista film i Cinematekets serie Sounds of Silence, där klassiska stumfilmer matchats med band som komponerat ny musik åt dem. Hydra’s Dream, med Matti Bye och Anna von Hausswolff stod för musiken till Dreyers verk – ett verk som ekar av stress och andetag, rassel av metall, dunsar och jämmer. Då och då under konserten sneglade undertecknad mot musikerna och tänkte: “Hur gör de det där ljudet?”. Men större delen av tiden gjorde kombinationen av musiken och filmen att inga tankar på hur fick plats.

Post by Hydras Dream.

Stumfilmsbloggen har sagt det (nåja, skrivit det) förut, men påpekar än en gång: Stumfilmseran var inte tyst. Filmerna var tänkta att framföras till musik, låtarna och bilderna utgjorde en helhet, som, när en bara ser den ena halvan, tappar mycket av sitt uttryck. Den här visningen, liksom de andra i serien, ger tidiga filmer en chans att nå oss moderna tittare på det sätt de var tänkta, inte som historiska dokument.

Stumfilmsbloggen hoppas på någon typ av fortsättning, fler borde få chansen att uppleva Sounds of Silence.

The haunted house: Buster briljerar

Det bästa sättet att introducera en tveksam vän till tidig film är enligt Stumfilmsbloggen att visa en “two-reeler”, alltså en kortfilm på två filmrullars längd. Se till att hitta något hyggligt lättsamt (slapstick är väl det närmaste en universell humor vi kan komma – det är ju objektivt roligt med folk som ramlar), med till exempel Charlie Chaplin, Harold Lloyd eller Buster Keaton. I ett sådant sammanhang skulle The Haunted House (1921) fungera utmärkt.

Den här drygt 20 minuter långa komedien har Buster Keaton i huvudrollen som banktjänstemannen som råkar ramla in i skrukarnas näste – ett hus där de gömmer sig och spelar upp spökerier för att skrämma bort ovälkomna besökare.

The Haunted House är på många sätt ett typexempel av Keatons tidiga produktion, den är regisserad av Eddie Cline (1891-1961), ett samarbete som resulterade i en lång rad tidiga komedier. Cline hade liksom Keaton en bakgrund inom vaudeville-scenuppträdanden och förstår att uppskatta sin stjärnas akrobatiska förmåga. Ett annat Keatonskt kännetecken är de tekniska lösningarna, där golvet roterar och trappor plötsligt rätas ut, i flera av sina filmer konstruerade han själv mekanismerna bakom tricken.

Stumfilmsbloggen vågar nästan garantera att The Haunted House kan bli en utmärkt första bekantskap med Keaton och med eran.

Extra: Sherlock Holmes är återfunnen

Något som glädjer Stumfilmsbloggen enormt är när en film som ansetts förlorad dyker upp igen. Nu har det hänt, och extra roligt blir det av att filmen i fråga är Sherlock Holmes, från 1916 med William Gillette (1853 – 1937) i huvudrollen. Gillette fick tillstånd från Sir Arthur Conan Doyle själv att bearbeta hans verk för teaterscenen, och spelade sen rollen som mästerdetektiven drygt 1300 gånger, både som teater och film.

Mini-dokumentär om Gillette

Gillettes rolltolkningar är urfadern till den långa raden av film-Scherlocks som följt sen dess. Holmes-kännaren Russel Merrit, säger, citerad på den fantastiskt fina sajten ihearofsherlock.com: “At last we get to see for ourselves the actor who kept the first generation of Sherlockians spellbound. We can also see where the future Holmeses— Rathbone, Brett, Cumberbatch, and the rest—come from. As far as Holmes is concerned, there;’s not an actor dead or alive who hasn’t consciously or intuitively played off Gillette.”

Filmen Sherlock Holmes håller nu på att restaureras av Cinémathèque Française. Med liten tur visas den snart, men den som är sugen på att fä en glimt redan nu kan kika på bilder här.

Mannen med filmkameran möter Bob Hund

Äntligen. Stumfilmsbloggen har lyckats komma iväg på Sounds of Silence, Cinematekets samarbete där olika svenska band skriver ny musik till klassiska stumfilmer. Undertecknad såg Mannen med filmkameran, (av: Dziga Vertov, år 1929) och hörde Bob Hund till det.

Mannen med filmkameran brukar klassas som en dokumentär, även om den egentligen inte handlar om ett specifikt ämne. Istället är det en film om just film, som inleds med att en biopublik bänkar sig, och där titelns man med kamera är det närmsta vi kommer någon slags huvudperson. Mannen med filmkamerans lins rör sig runt Moskva, och framkallar ett porträtt av staden, så som den såg ut på de hästdragna kärrornas och tidiga spårvagnarnas tid.

Vertovs film visar en sovjetisk stad där industrialiseringen är på frammarsch. Klipp rullas upp på vevande drivarmar och hjul, löpande band, ett automatiserat spinneri. Samtidigt är människorna närvarande, vi tittare får se en förlossning, en begravning, magra arbetare med svultna hästar som ryckigt tar sig fram i mörka tunnlar. De levande både bryter av mot maskinerna och verkar på samma gång vara en del av ett större maskineri.

Utdrag ur filmen, dock utan Bob Hunds musik.

För att vara ärlig: Stumfilmsbloggen väntade sig att Mannen med filmkameran skulle vara en rätt krävande film att se. Men nej, träsmaken uteblev. Mycket tack vare Bob Hunds fantastiska musik. (Avbrott för tyckande: Klassisk stumfilm SKA upplevas med levande orkester, den gjordes aldrig för att visas hemma hos någon på en liten skärm). Musiken är precis som filmen hetsig, repetativ, och utan någon tydlg historia. Sångaren Thomas Öberg upprepar texten “människa, kamera” precis som filmens klipp på industrier upprepas filmen igenom. Helheten får en att känns sig som en kugge i filmens och låtarnas maskineri.

Det enda som skulle kunna göra Stumfilmsbloggens upplevelse ännu mer komplett vore om Bob Hund släppte sitt egenskrivna soundtrack. Det skulle vara fantastiskt.