Som Stumfilmsbloggen tidigare rapporterat arbetar Cinémathèque Française just nu med att restaurera filmen Sherlock Holmes från 1916, som länge antogs vara förlorad. Den är en av otaliga tidiga filmatiseringar av Arthur Conan Doyles klassiska romaner (hunken Douglas Fairbanks gjorde till exempel en insats som Holmes i filmen The Mystery of The Leaping Fish), men Sherlock Holmes är extra spännande för att dess huvudperson spelas av William Gillette (1853-1937), en skådespelare som gestaltade Holmes tusentals gånger på teaterscenen och kommit att prägla bilden av hur Mr. Holmes ska vara för otaliga kommande uttolkare.
Ta till exempel en titt på bilden nedan för att se hur Gill bidragit till den typiska Sherlock-looken:
Nu går det att ta en titt på ett restaurerat klipp ur filmen, via BBC News, här. Notera den tjusiga interiören och den mycket lurige Moriarty.
Filmen Salomé från 1923, är baserad på Oscars Wildes pjäs, som i sin tur bygger på den blodiga bibelhistorien om hur Salomé kräver att få Johannes Döparens huvud på ett fat. Förutom att vara baserad på gayikonen Wildes text ska den – enligt legenden – haft en ensemble helt bestående av homo- eller bisexuella skådespelare. Huruvida det stämmer är svårt att veta nuförti’n, men åtminstone filmens stjärna: vampen Alla Nazimova (1879-1945) var känd i Hollywood för att leva relativt öppet som bisexuell.
Dans ur Salomé, regi: Charles Bryant, Alla Nazimova
När Salomé ursprungligen hade premiär blev den en brakförlust, men har med tiden fått kultstatus som en av de allra tidaste konst- och queerfilmerna. Nyligen visades den i Stockholm som en del av serien Queer på Cinemateket, med livemusik av Matti Bye & This Forgotten Land.
Stumfilmsbloggen skickade sina två korrespondenter Husnörden och Robert för att kolla in den, det här är vad de tyckte:
Sammanfatta ditt intryck av filmen i en mening! Husnörden: ”Spektakulär och ganska fånig film som hade mått bra av en producent som dödat några älsklingar.”
Robert: ”Lite för seg, men det tog sig efter dansen”.
Vilken scen tyckte du var starkast? Varför?
Husnörden: ”När slaven som blivit tillsagd av Herodes att hämta Salomé, som stuckit från en fest, och inte lyckas få henne med sig tillbaka inser att han kommer att råka illa ut. Han väljer att ta livet av sig, det verkar som den enda utvägen. Den scenen, när kameran zoomar in på hans ansikte är den enda med trovärdigt skådespel”.
Robert: ”Dansscenen, som markerade ett väldigt tydligt tempobyte, och är höjdpunkten i filmen. Men även sekvensen där Salome avslöjar priset hon valt, och alla reaktioner det leder till, var rolig”.
Vad tyckte du om musiken?
Robert: ”Musiken var jättebra! Hurra! Mer Matti Bye till folket!”
Husnörden: ”Väldigt bra! Speciellt att det var så många effekter och elektroniska ljud så att man inte alltid hörde att det var live, jag var tvungen att titta för att se att de verkligen satt där. En annorlunda känsla jämfört med det vanliga pianokompet. Det var roligt att gå ner och titta på alla små elektroniska apparater som de spelat på, efter visningen”.
Något mer du vill tillägga om din upplevelse?
Husnörden: ”Jag undrar över vad syftet vad med det överdrivna skådespeleriet, det finns ju många samtida filmer med mer realistiskt skådespel. Nu skapade det en stor distans till mig som tittare”.
Fascinerande fakta: Filmens scenografi är baserad på Art Noveau-konstnären Aubrey Beardsleys illustrationer till Wildes pjäs, bland annat den ovan. Kolla in flera av hans verk, de är riktigt häftiga.
Metropolis, 1927, är en film som, enligt Stumfilmsbloggen, borde vara svår att överföra till teaterscenen. Men just det har regissören Malin Stenberg gjort. Metropolis, en pjäs baserad på Thea von Harbous (1888–1954) roman, (en vidarebearbetning av manuset till den ursprungliga filmen), har premiär på Stockholms Stadsteater lördag 7 februari, 2015.
Grot och de andra arbetarna, foto: Petra Hellberg.
Ett av skälen till att filmen verkar svår att göra pjäs av är dess storslagna bildspråk. Filmen Metropolis regissör, Fritz Lang (1890–1976), samarbetade med filmfotografen Eugen Schüfftan (1893 -1977) som byggde upp jättestaden som gett namn åt filmen i miniatyrformat. Modellerna av skyskrapor och hussiluetter som dramatiskt sträcker sig mot den silverfärgade filmhimlen gör att staden i sig känns som en av filmens huvudpersoner. Genom sin kultstatus som tidig science fiction har Metropolis också bidragit till senare coola framtidsstäder på film. (Paus för att leta upp Blade Runner – den bra versionen – på det världsomspännande internet och kolla in en av Metropolis arvtagare).
Som pjäs är Metropolis mycket mindre storslagen. Fritz Lang hade ettusen statister, Stadesteaterns version har 15 skådespelare. På den relativt lilla scenen, med minimal dekor blir också stadsbilden mindre central. Arbetarna i fabrikerna som håller igång Metropolis industri är här klädda i lack-rockar och hättor av gummi(?)-remmar med en vagt kinky känsla. När de rytmiskt mimar fram sitt arbetspass, ackompanjerade av elektronica blir det hela i stället nära – och publiken befinner sig, liksom arbetarna, mitt ibland maskinernas slammer. Just den bankande rytmen återkommer föreställningen igenom, som ett eko av stadens pulserande hjärta.
Sekreteraren Josaphat och dennes arbetsgivare: Joh Fredersen, spelade av Eva Melander och Robert Fux, foto: Petra Hallberg.
Det teateruppsättningen tappat i storslagenhet tar den delvis igen genom att skruva upp knasometern på karaktärerna. Framförallt Metropolis överhuvud, affärsgeniet Joh Fredersen, har i Robert Fuxs gestaltning gått från kyligt beräknande byråkrat till megaloman serietidnings-skurk. Flera andra roller, som i filmen framstår som platta klyschor har fått något mer av en personlighet på teaterscenen. Albin Flinkas version av överklassonen Freder har aningen mer liv än originalet, (då spelad av Gustav Frölich, 1902-1987). Kristofer Kamiyasu som arbetsledaren Grot lyckas med att på secnen göra filmens “väktare av maskinens hjärta” till en riktig människa.
Och tjoföljt vad det går undan. I synnerhet under andra akten när staden är på väg att falla och människorna i den ger efter för desperationen (eller i Joh Fredersens fall fullständigt galenpanne-läge). Men även på scenen lider Metropolis av många av filmens svagheter. Arbetarnas andliga ledare Maria framstår i båda fallen mest som en mesig söndagskole-fröken och upproret hon leder resulterar aldrig i någon annan utveckling än möjligen en aningens gnutta sympati för de underlydande från deras även i fortsättningen orubbade herre, kärlekshistorien mellan Maria och Freder är fortfarande lika blek. Manuset var filmens svaga punkt (och värt att tänka på är att Metropolis floppade när den gick upp på bio 1927, det är först senare den fått sin kultstatus) och fortsätter att vara det även sen det omarbetetas för teatern.
Hela Fritz Langs Metropolis.
Fascinerande fakta: Hitler och Goebbels gillade filmen, och ska enligt legenden ha erbjudit Fritz Lang en tjänst som propaganda-filmmakare. Lang, som var av judisk börd lämnade Tyskland för USA, men hans fru – Metropolis manusförfattare Thea von Harbou – blev kvar, gick med i nazistpartiet och arbetade med att göra propgandafilmer för dem. Hon internerades efter krigets slut.
Få saker åldras lika illa som skräckfilmer. Även om det vi är rädda för i grunden förblir detsamma (det okända, mörkret, lidandet och att förlora de vi älskar, till exempel) så förändras skepnaden monstret under sängen har. Idag är det svårt att förstå hur Nosferatu (som visserligen fortfarande är en intressant film) kunde förskräcka någon. Dr. Caligari (Das Cabinet Des Dr Caligari) från 1920 är en av dessa filmer som med åren tappat sin förmåga att skrämmas, men däremot behållit en hel del annat.
Dr. Caligari, som lånat sitt namn åt titeln, är en obehaglig figur, som via sin underlydande: en synsk sömngångare vid namn Cesare begår mord. Han är också föreståndare för ett mentalsjukhus. Att filmens skurk verkar just inom inom psykets behandling går hand i hand med tiden när den kom. Runt 1910-talet hade Freuds idéer om psykoanalys börjat ta fäste på allvar, och samma år som filmen hade premiär bildades The Institute of Psychoanalysis i England, ett av flera institutioner inom det ämnet. Tanken på att kunna förstå, manipulera och styra människors psyke var högaktuell och skrämmande. Nutida filmer där forskning går snett handlar om det som är aktuellt för vår tid, artificell intelligens (den eviga Terminator-serien, till exempel) eller genmanipulering (typ Planet of the Apes).
Så, just en psykiatriker är inte vår tids läskighet, men Dr Caligari har andra behållningar. Det är en galet snygg film, med vansinnig surrealistisk scenografi. Filmarkitekten Walter Reimann som arbetade med Dr. Caligari hade en bakgrund som expressionistisk målare – och det märks. Stumfilmsbloggen associerar till både Kafkas värld av märkliga byråkrater (se scenen där doktorn besöker stadsrådet ) och till Tim Burtons skruvade mardrömsvärldar. Huskulisserna lutar över branta gator med skarpa skuggor. Kolorerade filmrutor används för att skilja på dag och natt, utomhus och inomhus. Håll framförallt ögonen öppna efter en snygg scen där ljuset tänds i ett rum och filmen går från blåtonad till ljus sepia. Mycket snyggt. Mellantexternas skruvade typsnitt på gröntonad bakgrund ser också ut att vara speciellt framtagna för att passa in i filmens vridna scenografi.
För övrigt spelas Cesare av en av filmhistoriens stora: Conrad Veidt (1843 -1943), som åtta år senare spelade den tragiska huvudpersonen i ett annat mörkt stumfilmsepos: The Man Who Laughs från 1928.
En dag anländer en samling vaudeville-artister till den lilla orten Bluffton i Muskegone, Michigan. För unge Muskegone-bon Henry, trött på det sömninga landsortslivet, innebär deras besök en glimt av teaterliv och spänning. Flera av artisterna är barn, och Henry blir vän med några av dem. En av pojkarna han spelar baseball med på ängen är ett mörkklätt och tytslåtet busfrö som går under namnet Buster. Här förstår den uppmärksamme läsaren förstås att gossen är stumfilmstjärnan Buster Keaton som barn.
Henry och Busters vänskap under somrarna i Michigan är stommen i illustratören och författaren Matt Phelans serieroman Bluffton, utgiven på Candlewick Press. Huvudpersonen Henry är fiktiv, men att Buster Keatons familj tillbringade flera somrar i Bluffton – tillsammans med andra vaudeville-artister – stämmer. Serien tar upp några av sketcherna som Buster och hans föräldrar “The Three Keatons” uppträdde med, (att han var känd som The little boy who can’t be damaged säger det mesta om de ganska våldsamma uppträdandena), och flera mer eller mindre sanningsenliga anektdoter som Keaton själv berättat om sitt liv som barn.
Joseph och Myra Keaton på sommarvistelse i Bluffton
Som filmstjärna var ett av Keatons främsta kännetecken hans orörliga, en aning sorgsna uppsyn: ett stenansikte som publiken själva kan tolka in känslor i. Lite samma sak gäller för skildringar av Busters barndom. I bilderboken Keep your Eye on the Kid målas vaudeville-åren i mjuka, magiska bilder. I Bluffton anas ett något mörkare stråk, som pappa Keatons alkoholmissbruk och det rätt hårda livet som kringresande barnstjärna. Men berättelsen går aldrig djupare in i den delen utan kretsar mer kring Henry och hans utveckling, med Buster som kontrast och förebild. Det blir på det hela taget en söt uppväxtskildring, som dock förlorar en del på att både historia och teckningar är en aning konturlösa.
