Ibland vill man bara fredagsmysa och se något lättsamt med småchipsen. Då passar det perfekt med en av Buster Keatons tidiga kortfilmer, de två filmrullar långa two-reelers, som han regisserade, byggde scenerier till och spelade huvudrollen i. Och en av de filmer som kan komplettera popcornskålen med spännande action och många visuella skoj är The Boat (på svenska Söndagsseglaren) från 1921.
Stillbild från The Boat från 1921, Sibyl Seely och Buster Keaton. CC.
I filmen får vi följa Buster med familj som först under diverse vedermödor sjösätter sin hembyggda båt, och sedan på tokiga sätt hamnar i sjönöd. Historien går i ett snabbt tempo och familjefadern Buster och de två barnen möter olyckorna med samma sorgset uppgivna ansiktsuttryck. Utan att säga för mycket om slutet kan Stumfilmsbloggen konstatera att The Boat fått en god portion av Keatons mörka berättarstil, så pass att riktigt små knoddar skulle kunna bli rädda.
Stumfilmserans tre stora amerikanska komiker: Buster Keaton, Charlie Chaplin och Harold Lloyd, hade alla varsin persona med karakteristiska attribut. Keatons sorgsna stenansikte, prytt av en stråhatt, Chaplins lille luffare i plommonstop, mustasch och för stora skor, samt Lloyds hämmade yngling i tjockskalmade glasögon.
I filmen Girl Shy (1924) med den snitsiga svenska titeln Akta er för flickor har Lloyds tafatte rollfigur arbete som skräddarlärling i en småstad, men drömmer om att göra karriär som författare med sin debutbok – en guide i hur olika kvinnotyper ska snärjas. Medan verklighetens Harold håller på att förgås av genans när han måste laga en reva i en nylonstrumpa, fortfarande placerad på den ärtiga ägarinnans ben, är hans alter ego i guideboken en hårdför man som kvinnorna aaaavgudar. Tipsen i guideboken, som spelas upp som små fantasiscener, dryper av misogyni. I ett av fallen kastar huvudpersonen flappern som ska charmas i väggen, med resultatet att hon slänger sig i hans armar när hon kommit på fötter. (Paus för reflektion om paralleller till nutida guider i raggning).
Efter att ha avslutat sin raggningsguide reser den unge Lloyd till storsta’n för att kränga sitt manus till ett förlag. På tågresan dit lyckas han rädda en knähund, vars matte visar sig vara en charmerande överklasstjej (Jobyna Ralston 1899-1967) i bedårande lockar. En tågromans med inköp av kexpaket och undangömmande av hund följer. Istället för att följa sina egna råd från raggningsboken lever Harold ut en fumlig vänlighet, som visar sig fungera alldeles utmärkt som start för romans, även om trassel i form av en lömsk rival och hånfull förläggare väntar.
Klipp ur Girl Shy, Lloyd som skräddarlärling.
Filmer från 1920-talet speglar en tid där misshandel i hemmet inte betraktades som ett samhälleligt problem, och kanske är det i det ljuset en kan försöka se de mer problematiska scenerna. Filmen blir också mer nyanserad genom att raggningen för det första är fiktion även i filmens värld, och för det andra genom att Harold får sin raggningsbok utskrattad på förlaget. Men visst, när en ser verk från den gamla onda tiden innebär det att en får svälja en del oaptitliga scener. (Och då har vi inte ens kommit in på frågan om hur svarta och asiater porträtteras i tidiga Hollywoodfilmer).
Med det sagt kan Girl Shy vara en trevlig bekantskap: Harold Lloyd och Jobyna Ralston gör en rörande insats som de unga tu och även om de flesta nog kan ana hur det ska gå blev i alla fall undertecknad fångad av historien. Håll dessutom utkik efter sköldpaddan.
Moderna tider (Modern Tmes)är en osannolik film: en (nästan) stumfilm från 1936, en bra bit efter talfilmens segertåg över bioduken. (Alla som kan sin musikaltrivia och har sett Singin’ in the Rain vet ju att The Jazz Singer, som visserligen inte var först med ljud, men kommersiellt framgångsrik, hade premiär år 1927). Den är regisserad av Charlie Chaplin (1889-1977) och kategoriseras i likhet med många av hans andra filmer som en komedi, ändå utspelar den sig under den stora depressionens massarbetslöshet.
Att människor i alla tider upplevt att de lever i den yttersta moderniteten är inte konstigt, vi är alltid längst ut på tidsaxeln (om en köper linjär tid, men…). Under 30-talet var det kanske ändå en känsla som var mer motiverad än tidigare. Ett nytt världskrig hägrade, samtidigt som industrin effektiviserades och världen tog ett steg till in i globaliseringens tidsålder.
Charlie Chaplins djupa engagemang för samhällsfrågor och social rättvisa präglar Moderna tider, där hjältarna är dels hans klassiska figur The Little Tramp, som nu fått jobb på löpande bandet i en jättefabrik och en hemlös ung kvinna. Båda drabbade av den nya tidens hårda villkor. Bara valet att låta The Little Tramp vara huvudperson blir en tillbakablick till en svunnen tid, innan den typen av filmhjälte med för stora skor och tragikomisk framtoning börjat bli omodern.
Till och med ätandet har effektiviserats i Moderna tider.
Om Stumfilmsbloggen skulle rikta någon typ av kritik mot Chaplin som regissör (varför en nu skulle göra det), så är det hans tendens till känslosmet. 1800-talets melodramer i typ Charles Dickens anda känns ofta närbesläktade med Chaplins universum där personporträtten är grunda men hjälten alltid får flickan och ekonomiskt oberoende på slutet. Filmerna är sevärda ändå, som tittare får man bara lägga förväntingar på självdistans åt sidan och låta sig beröras. Men Moderna tider har knappt kvar något av den Chaplinska sentimentaliteten – kanske får den inte plats bland kugghjulen i den nya tidens jättefabrik. Och utan att spoila slutet kan jag nämna att det inte heller är direkt muntert. (Ursprungligen skulle filmen sluta med att The Little Tramp fick ett sammanbrott, efter att ha förlorat allt och uptäckt att hans tjej gått i kloster, men det blev tydligen för sorgligt, ursprungsslutet finns inte bevarat som film). Men just sorgsenheten och känsla av att tiden gått både Chaplin själv och hans rollfigur förbi höjer Moderna tider till välförtjänt klassiker-status.
Fascinerande fakta: Charlie Chaplins röst hörs i filmen, det är han själv som sjunger i sång- och dansscenen. Övriga röster i filmen kommer från maskinerna, via radion eller högtalare i fabriken, också ett talande (!) grepp.
OK, Stumfilmslbloggen är partisk och gillar Buster Keaton så mycket att det nästan inte är möjligt. Med det sagt: Sherlock Jr. – eller Fart, flickor och faror som den kreativt nog är översatt till på svenska, är en förtjusande film. Den gick upp på biograferna 1924, med Keaton som huvdurollsinnehavare och regissör, hans tredje långfilm efter en serie “two reelers”- korta historier på cirka 20 minuter.
Titelns Sherlock Jr är den ena av Busters två roller. (Med tanke på att orginal-Sherlock Holmes jagade skurkar i slutet av 1800-talet så är 1924 förstås ett årtal där han lämpligen skulle kunna efterträdas av en ny förmåga, i övrigt har filmen inget med Conan Doyles böcker att göra). Denne unge mästerdetektiv dyker upp för att reda ut situationen när Busters andra roll: den hygglige biografmaskinisten, blivit oskyldigt anklagad för att ha stulit sin flickväns pappas klocka. Fast, eh ja, det mesta av handlingen utspelar sig i en dröm. Eller kanske på en biograf. Se filmen så förstår ni.
Detektivarbete med förhinder.
Första anledningen till att alla borde gilla Sherlock Jr. är – som ofta i Busters filmer – de visuella skämten. Genom sin avsaknad av talad dialog förstärks bilderna, som när Buster, med sin nätta längd på 1,65 meter, skuggar sin långbente motspelare Ward Crane (1890-1928) genom att följa honom hack i häl och härma alla hans rörelser.
Skämten innehåller också blinkningar till oss som tittar, små påminnelser om att det är just det magiska mediet film vi ägnar oss åt. Därmed kan Busters roll ramla in genom en bioduk och ta plats i filmen som projiceras på den. Vi ser på en film som visas i en film, där vår hjälte just hamnat i ett klipp så att gatan som visats i ena sekunden plötsligt övergår i stup.
Andra skälet till att falla för denna detektivhistoria är Busters stunttrick. Med rötterna i akrobatik och vaudeville-tradition genomförde han själv alla stunts (det visste alla förstås redan, men ändå, ta några sekunder till att fundera på hur ballt det är). Filmen innehåller historiens kanske bästa biljakt på förarlös motorcykel, håll framförallt utkik efter sekvensen på bron.
Tredje och sista anledningen att förälska sig i filmen är att Busters flickvän faktiskt får klura ut ett och annat på egen hand och är aningen smartare än hon först verkar. Mycket befriande.
Kort sagt, det finns ingen ursäkt att inte snarast googla upp Sherlock Jr. Ni vet att ni vill.
Fascinerande fakta: Under inspelningen av Sherlock Jr. bröt Keaton nacken, (scenen när han får ett vattenstråle över sig under pågående tågklättring). Han förstod dock inte hur skadad han var, eftersom hans starka nackmuskler kompenserade för brottet.
Safety Last,från 1923, är filmen som genererat en av stumfilmserans kanske mest kända bilder: en man som håller sig fast i visarna på en urtavla, placerad på en skyskrapas vägg. Nedanför den dinglande kostymklädda herren anas en bilväg med leksakstora bilar, typiskt svindelframkallande. Mannen i kostymen heter Harold Lloyd (1893–1971), på 1920-talet en av de mest välkända amerikanska filmkomikerna, men idag betydligt mindre berömd än sina kollegor Buster Keaton och Charlie Chaplin och mindre känd än bilden med klockan.
Filmen, som lånat sitt namn från uttrycket “Safety first!”, alltså ungefär “Tänk på säkerheten” var Lloyds tredje fullängdsfilm, liksom sina komikerkollegor hade han först producerat ett antal 20-minuters bagateller: “two reelers”.
Vad gäller handligen är Safety Last en kärlekshistoria efter ett för sin tid ganska vanligt recept: Ungt par vill sätta bo. För att få ihop startkapital måste den unge mannen bege sig in till storstaden och söka arbete. Väl där måste han ge sken av att tjäna mer än han verkligen gör för att hans tilltänkta inte ska tröttna på att vänta. Hon å sin sida blir orolig för att hennes fästman ska glömma henne när han nu kommit upp sig i tillvaron. Hon bestämmer sig för att söka upp honom och tokigheter uppstår när han måste uppehålla skenet.
Klockscenen, jobbig för alla med minsta höjdskräckstendens.
Själva storyn känns bekant och ingen av de unga tu framstår som tillräckligt intressant eller sympatisk för att deras öde ska vara värt att engagera sig i. Men det är heller inte poängen med filmen. Scenen som den med rätta blivit känd för, en höjdskräcksframkallande skyskrapeklättring undan lagens långa arm är spektakulär. På senare år har vissa ifrågasatt om det verkligen är Lloyd själv som genomfört alla stunttrick vi får se, men oavsett vem som klättrar är förflyttningen längs den lodräta väggen värd all jolmig kärlekskomedi vi först får se. Dessutom förstår Lloyd kamerans möjligheter till skoj, filmen tar sin början i något som ser ut att vara en dödsdömds sista farväl, men snart visar det sig att kameraögat lurat oss. Då går en del slisk att stå ut med.
Stumfilmserans tre stora amerikanska komiker: Buster Keaton, Charlie Chaplin och Harold Lloyd, hade alla varsin persona med karakteristiska attribut. Keatons sorgsna stenansikte, prytt av en stråhatt, Chaplins lille luffare i plommonstop, mustasch och för stora skor, samt Lloyds hämmade yngling i tjockskalmade glasögon.