Stadens ljus: Skymning över stumfilmen

City Lights, (Stadens ljus) från 1931 kallas på Wikipedia för ett av Charlie Chaplins mest uppskattade verk. I boken American Silent Films, skriver William K Everson att filmens “magi verkar ha försvunnit och dess komediscener känns som en serie sketcher, idéer som inte genomförs till fullo”.

Delade meningar alltså. Men oavsett vad man kan tänkas tycka om filmen så skriver de flesta nog under på att City Lights är en typisk Chaplin-film. Chaplin, som i sann demonregissörsanda tog tre år på sig att avsluta filmen, sparkade och återanställde huvdurollsinnehaverskan Virginia Cherill (1908 -1996), spelade själv filmens hjälte i sin klassiska roll som The Little Tramp, den lille luffaren och lyckades ge ut den utan talad dialog, trots påtryckningar från filmbolaget. Som många andra Chaplinfilmer är historien fylld av slapstick-skämt, klassklyftor och en sockerklibbig kärlekshistoria. För den som gillar den typen av film är City Lights ett av Chaplins mästerverk, så mycket större för att den gick upp på bio två år efter ljudfilmens stora genombrott. För den som inte finner den kobente uteliggaren med mustaschen vidare bedårande är City lights mer svårsvald.


Luffaren möter blomsterflickan och inte ett öga är torrt.

Stumfilmsbloggen har dock plats i sitt hjärta för The Little Tramp och kan därmed svälja historien om hur han genom sin vansinnesfulla miljonärsvän försöker ordna pengar så att den blinda blomsteflickan han blivit förälskad i ska kunna få synen återställd. (Bara där hörs ju vilket fantastiskt upplägg storyn har). Att City Lights släpptes som stumfilm, om än med förinspelat ljudspår (det är faktiskt filmen där Chaplins röst hörs för första gången, han gör röstljudeffekter i inledningscenen) var troligtvis ett klokt val eftersom den bygger på visuella skämt och fysisk humor. Att skådespela med samma uttryckssätt som en mimare fungerar sämre när handlingen också förstärks med talad dialog.

Sagde miljonärsvän, spelad av Harry Myers (1882-1938), är också en filmens behållningar, med utmärkt förmåga att spela berusad. Tack vare hans egensinnge rollfigur blir vår hjälte insläppt på fest i de fina salongerna. Tillställningar där festblåsorna piggas upp av enorma partyhattar, gästerna dansar högshastighetsstyrdans och serpentinerna viner i luften. Bara festscenerna är ett gott skäl att se City lights, liksom boxningsklubben dit Chaplins roll hamnar i sin jakt på pengarna.

Trots att publiken vid filmens premiär hade vant sig vid skådespelare som talade och vars rollfigurer varierade från film till film (inte som Chaplins lille luffare) gjorde City Lights succé. Uppenbarligen kunde även 30-talspubliken röras av en uteliggare, en blomsterflicka och fallande blomkrukor. Fint av dem.

Foolish Wives: Fiffel och förförelse

När Erich Von Stroheims (1885–1957) film Foolish Wives hade premiär år 1922 blev den i media allmänt betraktad som en omoralisk, ful film och ett angrepp på den amerikanska kvinnan. Å andra sidan ledde uppmärksamheten kring filmen, en rejäl reklamkampanj och rykten om dess skandalösa innehåll till att publiksiffrorna sköt i höjden, så filmbolaget Universal var säkert nöjda ändå.

Så särskilt skandalös är den nu inte, och än mindre på tiden när den visades på bio, kraftigt nerklippt från de 21 rullar film som regissören själv hade velat ha den. Nuförtiden går det att se en restaurerad version av nästan hela filmens ursprungliga längd. Dock finns här tydliga referenser till sex, otrohet, lurendrejeri och allmänt omoraliskt leverne. Och då ska betänkas att huvudpersonernas vilda festande spelades upp samtidigt som USA låg torrlagt (nåja) under Förbudstiden.

Ett skäl till att den verkade svårsmält då kan vara att Foolish Wives är den typ av film där ingen av karatktärerna är särskilt tilltalande. (Och nuförti’n verkar det vara allmänt vedertaget att publik inte kan intressera sig för en film där de inte gillar huvdupersonen). Hur som helst, handlingen: Ett gäng ryska falskmyntare som slagit sig ner i Monte Carlo slår klorna i den naiva amerikanska fru Hughes i syfte att utnyttja hennes ställning i samhället och samtidigt lura till sig hennes pengar. För att lyckas med det tar sig sällskapets manlige medlem, den så kallade Greve Karamzin, spelad av von Stroheim själv, på sig förförelseblicken, monokeln och uniformen och charmar vettet ur amerikanskan.

Fifflare i stiliga kläder. Första delen av en 130 minutersversion av Foolish Wives, alla delarna går att se på Youtube.

Erich von Stroheim hade varit assisten åt D.W. Griffith under arbetet med Intolerance, 1916, och Griffiths influenser kan kanske anas i de storslagna scenerna. Filmen i hela sin imponerande längd är färgad, så att nattscenerna går i mörkblått, utomhusscener i ljust gult och när eldsflammor slår upp mot publiken färgas bilden brandgul. En fantastisk naturscen visar ett svallande monokromt hav sett uppifrån ett stup. I en annan scen har kameran monterats under en vagn och visar hur hästhovar galopperar fram över gatorna. Där liksom i de myllrande stads- och casinoscenerna är Foolish Wives alltid spännande att titta på.

Förutom det vackra fotot är filmen också försedd med en rafflande intrig, med alla de ingredienser som krävs för en klassisk deckargåta. Foolish Wives blandar skämt med allvar, stroppig överklass med hysteriska betjänter. Filmens mellantexer, som i sig är små poem, sammanfattar stämningen rätt bra: Monte Carlo! Brine of the Mediterannean – Breeze from the Alpine snow – Roulette – Trente et Quarante – Ecarte – Mondaine – Cocotta – Kings and Crooks . Amoura! Amoura! – And suicides – And waves, waves, waves.

I Kinos DVD-version är filmen 143, synnerligen vackert fotade minuter lång. Fast som Stumfilmsbloggens husnörd säger: Man förstår varför de klippte ner den.

3 gånger: två-rulles-Buster

Two-reelers, två rullar långa filmer på omkring 24 minuter, började bli vanliga under filmens tonårstid. På 1910-talet hade filmmediet mognat så pass mycket att publiken gärna såg och betalade för längre, sammanhängande historier. Det var i detta behändinga format som Buster Keaton (1895-1966) år 1917 påbörjade sin komedikarriär.

Keatons första film, The Butcher Boy, regisserades av Roscoe “Fatty” Arbuckle (1887-1933) som liksom Keaton själv och komikerkollegan Charlie Chaplin hade ett förflutet som barnartist. (Keaton själv började uppträda i sin familjs vaudevillenummer som treåring). Butcher Boy fungerar mest som ett antal löst sammanhållna sketcher och släktskapet till buskisteater är hyfsat uppenbart: folk drattar på ändan, råkar i slagsmål och crossdressar. Men det behöver ju inte innebära något negativt. Framförallt Fatty Arbuckles gestaltning av skolflicka är värd att se. Buster själv känns igen på sin karakteristiska stråhatt och akrobatiska skills, men har ingen framträdande roll.


Buster Keatons första roll i vad som kom att bli ett flerårigt samarbete och kamratskap. Fatty Arbuckles karriär avtog dock efter att han år 1921 anklagades för mord på skådespelerskan Virginia Rappe, han fälldes aldrig.

Fyra år och en hel massa kortkomedier senare hade The Playhouse premiär. Under den tiden hade Keaton gått från bifgur, till huvudrollsinnehavare, till regissör. The Playhouse var regisserad av Keaton själv i samarbete med skådespelaren och regissören Eddie Cline (1892-1961) och skulle, till skillnad från The Butcher Boy, inte lika gärna ha gått att framföra som teaterbuskis. (däremot driver den med den burleska teatertradition som Keaton växte upp i) Här bygger berättandet på filmmediet, att tittaren uppfattar kulisser som väggar, tills dess att motsatsen bevisats. Uppenbart är också att Buster klär bättre i drag än kollegan Fatty.


The Playhouse. En ”zuoave” är ett gammalmodigt namn på de franska soldaterna i Afrika under koloniernas dagar. Eftersom de fanns på bild på cigarettpaket köper Buster först cigaretter när han blir ombedd att ordna några.

År 1923 kom, bland andra, The Love Nest. Samma år regisserade Buster Keaton sin första långfilm, Three Ages. The Love Nest innehåller en rejäl portion av Keatons mörka humor. Han låter sin roll ta emot den ena gräsligheten efter den andra med samma sorgset uppgivna attityd. Buster Keatons smeknamn The Great Stone Face får en tydlig motivering i denna sista kortkomedi.


Hårt sjöliv. Listan på besättningsmän har lånat namn från samtida skådisar.

Även om det främst är Keatons långfilmer, däribland The General, 1926, och Seven Chances, 1925, som är kända idag finns många av de kortare filmerna bevarade, en hel del finns tillgänliga på nätet eller på DVD. För den som behöver övertygas om Busters storhet kan de säkert fungera som inkörsport, (hett tips).

Broken Blossoms: Rännstenens ros

Broken Blossoms, 1919, är en sentimental film, med förutsägbar handling och tvångsmatnings-sensmoral. Men den har åtminstone två försonande drag: Lillian Gish (1893 -1993) och en fantastisk scenografi.

Filmen var ett försök av regissören D. W. Griffith (1875-1948) att rentvå sig från de anklagelser om rasism som hans tidigare verk, Birth of a Nation, där Ku Klux Klan spelade en avgörande roll, hade skapat. Och vilket sätt är bättre att profilera sig som icke-rasist än att regissera en film om kärlek över etniska gränser? Fast det är klart, att den unge kinesen Cheng Huan (filmen igenom endast omnämnd som The Yellow Man, den Gule Mannen) verkligen skulle kunna ha ett kärleksförhållande med den vita flickan Lucy, spelad av Lilian Gish, var förstås otänkbart på den gamla onda tiden. Istället blir det faktum att han inte någonsin agerar ut sin åtrå utan istället kysser hennes tröjärm och tillber henne på avstånd ett bevis på hans goda karaktär. Ur dagens synvinkel sett kan Lucy snarare anses olämplig som sexobjekt för att hon går till sängs kramandes en babydocka.


Hemma hos Lucy och hennes far. Det speciella sättet att skapa leendet på ska Lillian Gish själv improviserat fram, Griffith gillade gesten så mycket att hon fick använda den filmen igenom.

Filmens två huvudpersoner möts efter att Lucys far, pugilisten Battling Burrows, misshandlat henne. Lucy flyr sina tragiska hemförhållanden och faller avsimmad genom dörren till Cheng Huans lilla butik. Där sköter han om henne, köper leksaker och blommor åt henne och dyrkar henne på håll.

Griffith försöker onekligen skapa en sympatisk karaktär åt Cheng. Vi förstår att han en gång kommit till England för att upplysa de våldsamma västerlännigarna om Buddhas fredsbudskap, (I filmen illustreras detta med den gyllene regel som återfinns i de flesta av världsreligonerna: Det som är dig förhatligt, skall du icke göra mot din nästa). Trots att han lever i det ruffiga Limehouse hindrar han sina spelkumpaner från att slåss och är den ende som visar stackars Lucy lite välvilja. Filmen kom också i en tid när synen på Asien i allmänhet och Kina i synnerhet inte var vidare ljus: Boken The Yellow Peril, Gula Faran, om Kinas växande ekonomiska makt hade släppts nio år tidigare och var ett tecken i tiden. När det gamla kejsardömet föll och Kina öppnade sig mot omvärlden fruktade många i väst denna nya stormakt.

Trots det är Cheng en stereotyp, spelad av en vit skådespelare, något som för tankarna till vitas hånfulla iscensättande av svarta i “minstrel shows” och i tidiga filmer. Ett märkligt val eftersom andra kineser i filmen spelas av asiatiska statister. Cheng är onekligen godhjärtad, men också ständigt hukande, klädd i traditionella kinesiska kläder och beroende av opium. Även om Griffith försöker bryta mot den samtida bilden av kinesen som lömsk och opåltlig gör han inget försök att bryta mot den västerländska bilden av den östasiatiske mannen som mindre maskulin. Cheng blir förtvivlad över de råbarkade amerikanska sjömännnen han träffar i sitt hemland, handgemäng chockar honom. Till och med hans kärlek blir i någon mån stereotypt kvinnlig, så långt ifrån virilt “manligt” begär man kan komma.

Okej, de goda sidorna: Lillian Gish, som alltid känslig och rörande i sitt spel, lyckas här som 20-åring övertygande spela ett ungt misshandlat barn. Trots filmens känlsomässiga smetighet är det svårt att inte känna för hennes rörande lilla rollperson.

Den andra är miljöerna. Chengs butik med sidenlyktor, blomvaser och kinesiskt siden som vätter ut mot det ruffiga Limehouse. Här får vi tittare följa med till pubar, opiumhålor och boxningsklubbar och bekanta oss med deras luggslitna gäster. Eländet i denna London-slum, liksom de hyfsat endimensionella karaktärerna påminner en aning om Charles Dickens, som om han levat när filmen uppfunnits säkert hade kunnat uppskatta Broken Blossoms.

Filmen är baserad på en berättande dikt, The Chink and The Child, som ingår i Thomas Burkes diktsamling Limehouse Nights från 1917. Dess inledning tycks be om ursäkt för en del av dess plattityder, så med denna inlending i minnet kanske filmen lättare går ner: In our bald speech it must, unhappily, lose its essential fragrance, that quality that will lift an affair of squalor into the loftier spheres of passion and imagination, beauty and sorrow. It will sound unconvincing, a little . . . you know . . . the kind of thing that is best forgotten. Perhaps . . .