Etikett: USA

Fantomen på stora operan: fasan bakom masken

Ett problem i alla kärlekshistorier är att den som är publik till historien måste bry sig om åtminstone någon del av det blivande paret. Fantomen på stora operan (The Phantom Of The Opera) som filmatiserades 1925 (och som därefter filmatiserats en väldig massa fler gånger) märker av det probelemt: Triangeln mellan operasångerskan Christine Daaé (spelad av Mary Philbin, 1903 -1993), hennes fästman Raoul (Norman Kerry 1894-19 56) och den vanställde fantomen Erik (Lon Chaney 1883 – 1930) blir en samling ganska trista och osympatiska individer. Christine, som den som läst boken kanske fått en något djupare förståelse för, blir i filmen mest söt och mjäkig. Fantomen är genomond (även om vi som tittare får en vink om att han haft en förfärlig bakgrund) och Raouls främsta karaktärsdrag är en vaxad mustasch.

Triangeldramat tappar också lyster av att ingen av de två helylleungdomarna Christine och Raoul känner någon lockelse till den mörka sidan. Hjältinnan ska bara räddas undan den otäcke fantomen av sin fästman. Den aning av sympati som kan anas från åtminstine författaren Gaston Lerouxs håll i originalverket (Erik dör till sist av brustet hjärta, sorgligt värre), har städats bort ur filmen.

Å andra sidan, även om triangeldramat inte fångar undertecknad är Fantomen på stora operan en spännande film. Dessutom är den snygg. På internet finns filmen tillgänglig, men i många fall så lågupplöst att bilden blir en suddig gegga. Lite bildgooglande ger filmens skarpa och genomtänkta foto större rättvisa. På stor duk och med levande musik måste den ha varit spektakulär. I synnerhet en scen: när Erik, Christine och Raoul rör sig bland utklädda och uppklädda festdeltagare på operans maskeradbal. (I en metatextuell blinkning till en annan av de skräckromantiska författarna kommer fantomen Erik klädd som Den röda döden, ur Edgar Allan Poes verk. En referens som för övrigt också dyker upp i Stephen Kings genomläskiga bok The Shining). Denna scen har kolorerats, så att dräkter och salens mäktiga miljö får lysa mellan de monokroma scenerna.


En del av scenen från maskeradbalen, samt en fin hyllning till Lon Chaney finns i den lilla Youtubeserien Monster Madness.

Lon Chaney, som med sitt kantiga ansikte och sorgsna spel ofta blev castad som en udda, utstött karaktär gestaltar övertygande fantomen. Han skötte själv sin sminkning till vanställd, även om hans utseende, liksom Max “Nosferatu” Schrecks inte behövde särskilt mycket hjälp på traven. När Christine rycker av fantomen masken visas ett döskalleaktigt ansikte med stirrande ögon. Demaskeringscenen ger förutom en möjlighet att uppskatta Chaneys hantverkssickliget en av filmens tyngsta repliker, riktad mot den förskräckta Christine: Feast your eyes, glut your soul on my accursed ugliness. Välformulerad är han i alla fall, den stackars fantomen.

Little Lord Fauntleroy: en sockersöt dragshow

Som Stumfilmsbloggen redan behandlat i posten om Pollyanna fick den 1,54 meter långa skådespelerskan Mary Pickford spela barnroller ända upp i 30-årsåldern. I historien om lord Fauntleroys öden spelar hon befriande nog inte bara den guldlockiga gossen, titelns lille lord, utan får också föreställa en vuxen kvinna: hans lika guldlockiga mor. Dubbelexponeringen som låter Pickfords två rollfigurer tala med eller krama om varandra och vid ett tillfälle pussas fungerar med få skarvar. Och, trots en hel del bligande med sotade ögon och förskräckta ta sig för bröstet-scener, är det befriande att se huvudrollsinnehavaren spela åtminstone en roll närmare sin egen ålder.

Filmen, som regisserades av Albert E. Green (1889–1960) och Mary Pickfords yngre bror Jack Pickford (1896 – 1933), som i likhet med sina båda systrar stått på scen sen barnsben, är baserad på Frances Hodgson Brunets roman med samma namn. Little Lord Fauntleroy publicerades först som tidningsföljetong åren 1885 till 1886 och gavs därefter ut i bokform. Boken och filmen berättar historien om den amerikanske pojken Cedric Errol, som lever ensam med sin mamma och en dag får ärva en engelsk lord-titel. Med sin nyfunna adlighet får Cedric flytta till den gamla världen och sin farfars gods. Farfadern är förbittrad över hur hans två nu avlidna söner brutit mot all ära och heder. Därför är han inte vidare välvilligt inställd till sin unge arvtagare och ännu mer skeptisk till sin hans mor. Farfar har dessutom försummat sina plikter som godsägare och underlåtit att hjälpa sina fattiga arrendatorer. Men… kanske kan den fullkomligt vedergulliga Cedric tina upp hans hjärta? Som publik kan vi ana hur det hela kommer att sluta.


Första delen av den lille lordens äventyr, hela filmen finns på Youtube

Att historien är förutsägbar kan tittaren möjligtvis svälja, filmen är ett familjeäventyr och delar av den är riktigt charmerande. Miljöerna med myllrande gatuliv där berättelsen inleds med en jakt på gammalmodiga velocipeder och släktgodsets salar är i sig värda att se. Överlag är hantverket i filmen solitt, med textskyltar i sirliga typsnitt och förtjusande specialkomponerad filmmusik.

Enligt William K. Eversons bok American Silent Film var Little Lord Fauntleoy också den film som Mary Pickford själv gärna visade upp, efter att hon avslutat sin skådespelarkarriär. Då ansåg hon att det stora antal näpna flickroller hon spelat var föråldrade. Man kan ana att de rollerna inte direkt utmanade henne eller fick henne att utvecklas som skådespelare

Men föråldrad är väl numera även denna films huvudperson. Det är svårt att tänka sig att en sammetsklädd, spetskrageförsedd gosse med korkskruvslockar skulle få vara hjälte i någon av vår samtids berättelser. Även om vi numera anser oss ha luckrat upp många begrepp om manligt och kvinnligt ska barn i populärkulturen vara tuffa och självständiga, medan en 1800-talsädling faktiskt tilläts vara känslig och mjuk. Just Cedrics vänhet minskar Pickfords chans att övertyga som pojke, liksom att hennes, visserligen ganska obefintliga, byst skulle behövt lindas hårdare: rätt grundläggande för att kunna passera som manlig.

Pollyanna: Obotlig optimist i 20-talstappning

Namnet Pollyanna har på engelska fått innebörden att vara hopplöst naiv och överoptimistisk, med de fina böjningarna “pollyannism” och “pollyannaish”. Alltihop tar sin början i Eleanor H. Porters ungdomsbok från 1913, om den föräldralösa flickan Pollyanna. Ett barn vars föräldrar dött och som blivit skickat för att bo hos sin stränga moster skulle med all rätt vara deprimerat, men så lirar inte Pollyanna. Hon använder sig av ”The Glad Game”, en lek för att hitta det roliga i varje situation. På så sätt behöver hon inte ens vara särsklit ledsen över att hennes far, den fattige missionären dött ifrån henne. Åtminstone inte så det märks.

Historien om den lilla optimisten har filmatiserats flera gånger, bland annat i en technicolorversion med Disney som avsändare från år 1960. I Disneyversionen spelas Pollyanna av brittiska Hayley Mills, som då var i sina tidiga tonår, men i stumfilmen Pollyanna, från 1920, gestaltas hon av den då närmare 30- än 20-åriga Mary Pickford (1892–1979): En av den amerikanska stumfilmserans stora stjärnor som med sitt näpna yttre och gyllene lockar castades att spela flickroller en lång tid efter sin pubertet.


Hela Pollyanna, för den som behöver lära sig se tillvaron ljusare.

Kanske är det den vuxna kvinnan utklädd till barn som bidrar till att den tidiga Pollyanna-filmen skorrar en aning falskt. Undertecknad har alltid tyckt att teater där vuxna föreställer barn är djupt obehaglig. För att understryka just hur ung rollen är skuttar hon ständigt fram med spattigt kroppspråk och halvöppen mun, på ett sätt som få barn gör och som inte känns särskilt bedårande.

Att filmen är förutsägbar kan man som tittare kanske leva med (vi kan måhända ana att den stränga mostern kommer att ta sin föräldralösa släkting till sitt hjärta till sist?) och ingen förväntar sig överraskande moraliska frågeställningar i en film baserad på en käck flickbok. Men Pollyannas vara glad-lek verkar i Paul Powells (1881–1944) regi rätt krampaktig. Snarare än att verkligen göra henne gladare (vilket verkar vara filmens tanke) liknar det just en lek, och en inte särskilt rolig sådan. Därmed blir det svårt att svälja filmen som det sockerpiller den var tänkt som.

Som bild av hur idealbarnet skulle vara, och därmed också en bild av det samtida samhällets önskemål och drömmar såg ut, kan både filmen och boken om Pollyanna säkert vara intressanta. Den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreichs kritik av sitt hemlands fäbless för att bota alla typer av problem med positivt tänkande dyker upp bland associationerna och säkert kan man göra en kulturhistorisk analys av Pollyanna. Om man orkar se sig igenom nästan en timmes sockerklet alltså.

Safety Last: En okänd komikers kända scen

Safety Last,från 1923, är filmen som genererat en av stumfilmserans kanske mest kända bilder: en man som håller sig fast i visarna på en urtavla, placerad på en skyskrapas vägg. Nedanför den dinglande kostymklädda herren anas en bilväg med leksakstora bilar, typiskt svindelframkallande. Mannen i kostymen heter Harold Lloyd (1893–1971), på 1920-talet en av de mest välkända amerikanska filmkomikerna, men idag betydligt mindre berömd än sina kollegor Buster Keaton och Charlie Chaplin och mindre känd än bilden med klockan.

Filmen, som lånat sitt namn från uttrycket “Safety first!”, alltså ungefär “Tänk på säkerheten” var Lloyds tredje fullängdsfilm, liksom sina komikerkollegor hade han först producerat ett antal 20-minuters bagateller: “two reelers”.

Vad gäller handligen är Safety Last en kärlekshistoria efter ett för sin tid ganska vanligt recept: Ungt par vill sätta bo. För att få ihop startkapital måste den unge mannen bege sig in till storstaden och söka arbete. Väl där måste han ge sken av att tjäna mer än han verkligen gör för att hans tilltänkta inte ska tröttna på att vänta. Hon å sin sida blir orolig för att hennes fästman ska glömma henne när han nu kommit upp sig i tillvaron. Hon bestämmer sig för att söka upp honom och tokigheter uppstår när han måste uppehålla skenet.


Klockscenen, jobbig för alla med minsta höjdskräckstendens.

Själva storyn känns bekant och ingen av de unga tu framstår som tillräckligt intressant eller sympatisk för att deras öde ska vara värt att engagera sig i. Men det är heller inte poängen med filmen. Scenen som den med rätta blivit känd för, en höjdskräcksframkallande skyskrapeklättring undan lagens långa arm är spektakulär. På senare år har vissa ifrågasatt om det verkligen är Lloyd själv som genomfört alla stunttrick vi får se, men oavsett vem som klättrar är förflyttningen längs den lodräta väggen värd all jolmig kärlekskomedi vi först får se. Dessutom förstår Lloyd kamerans möjligheter till skoj, filmen tar sin början i något som ser ut att vara en dödsdömds sista farväl, men snart visar det sig att kameraögat lurat oss. Då går en del slisk att stå ut med.

Three Ages: Buster möter kärleken

Det enda som är konstant genom tiderna är kärleken. En romersk yngling plågas av samma kval som en grottmänniska när det gäller att vinna sin tilltänktas hjärta och hand. Det är i alla fall förutsättningen för filmen Three Ages, 1923. Under den dryga timme som historien utspelar sig ska det dock visa sig att de olika epokerna erbjuder olika förutsättningar för de unga tu.

Three Ages var Buster Keatons debut som långfilmsregissör, tillsammans med Edward F Cline, som han tidigare samarbetat med för kortfilmer som One Week, The Haunted House och Prisoner 13. Till skillnad från många av hans senare filmer är Three Ages, eller Tro, hopp och kärlek som den heter på svenska, en hyfsat rakt berättad historia med få förvecklingar. Wallace Beery (1885–1949) ( Hollywood-hunken som påbörjade sin karriär med att spela den svenska husan Sweedie i drag) och Buster konkurrerar om den vackra Margaret Leahys (1902 -1967) kärlek. I princip är det samma triangeldrama som spelas upp under, stenålder, romarrike och modern tid. Buster är liten och får spö av den biffige Beery, men visar sig trots sin förströdda uppsyn vara den som lyckas överlista honom, både på Colosseum, i urtidsdjungeln och bland 1920-talets skyskrapor.

Även om Leahy onekligen är stilig var hon ingen skådespelerska. Hennes främsta merit var att ha vunnit en skönhetstävling och manuset ger henne inte heller många möjligheter att utveckla sin roll. Eftersom hon knappt gör eller säger något är det aningens svårt att förstå varför filmens två rivaler är så sugna på att duellera om henne. Den mesiga tjejen är ett av skälen till att Three Ages emellanåt känns lite tunn.


En något mindre fjantig grottkvinna dyker upp när Buster försöker göra Leahy svartsjuk.
Men filmen har mycket på sitt pluskonto också. Keatons akrobatiska förmåga får utlopp i bland annat ett misslyckat stunt som han bestämde sig för att bygga vidare på. I filmen ska Buster hoppa mellan två hustak och missar landningen, ett fall som fick honom att spendera tre dagar på sjukhus. När han var kurerad utvecklade Keaton den fallerade scenen genom att lägga till ett klipp där han kraschar genom fönsterkåpor och markiser. Här finns också ett mycket fint lejon, en vild kapplöpning i rommartid och kanske filmhistoriens charmigaste stop motion-modell av en dinosaurie.

Vidare skulle Buster Keaton inte vara sig själv om inte komedin innehöll ett drag av allvar. Efter att filmen skuttat fram i 110 knyck genom århundradena slutar historien i en inte vidare festlig scen. Den moderna (1920-tals) kärleken verkar ha vattnats ur en del på sin resa från djugneln till villaförorten.