Kategori: Recensioner

Körkarlen: Dödens kusk bjuder på en åktur

Körkarlen, från år 1921, tar sin början vid en dödsbädd. Edit, “en stackars liten slumsyster”, har drabbats av tbc, fast eftersom detta är på den gamla onda tiden kallas sjukdomen lungsot. Nu vakar hennes mor och arbetskamrater i Frälsningsarmén vid sängen. Utanför råder en mörk vinternatt, årets sista dygn går mot sitt slut.

På en annan plats i staden, på kyrkogården, sitter oduglingen David Holm och super med sina kamrater. Han skrämmer upp dem med historien om Körkarlen, den sista själ som dör under året och sedan måste arbeta som Dödens kusk och hämta hem de som lämnar jordelivet fram till nästa nyårsnatt. Konstigt nog dog David Holms kamrat Georges just förra nyårsnatten. När klockan slår tolv har David själv hamnat i bråk och ligger döende. Samtidigt vill Edit träffa honom en sista gång, han är ju hennes dåliga samvete och räddningsprojekt från slitet i Frälsningsarmén. Allt är upplagt för dramatik.

Körkarlen regisserades av Victor Sjöström (1879 – 1960), den svenska stumfilmserans mest kände regissör. Manuset är baserat på romanen med samma namn av Selma Lagerlöf (1858-1940), som ju också var en gigant bland samma tids författare. Idag räknas den som en av stumfilmserans viktigaste verk. Med sitt allvar, sin dramatik och sina filmtekniska finesser är den ett lysande exempel på att stumfilmen var en egen konstform, inte bara ett förstadium till talfilmen. I och med sin ikoniska status känns Körkarlen svår att recensera (typ är choklad gott? Är kattungar det bästa med internet? Är Werner Herzog ett geni?) Svaret är naturligtvis ja. Och ja, Körkarlen är en fantastisk film, liksom boken. (Alla borde läsa Selma åtminstone en gång om året).

Lagerlöf skrev för övrigt Körkarlen efter uppmaning av Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos. Där en modern läsare och tittare kanske mest ser en mörk saga där dödens hantlangare blandar sig i människornas liv verkar dess samtida betraktare sett eländet, smittan och den sociala misären.

SVD:s recension av filmen illustrerar de samtida reakationerna bra: Det är svårt att inse, varför ej filmen lika väl som dramatiken skulle ha rätt till realistiskt återgivande av livets avigsidor, i synnerhet som det stumma dramat kanske ofta nog härvidlag har möjlighet att nå ännu högre konstnärliga uttryck än det talade. Vilken åsikt man än må hysa i denna punkt, kan man dock ej annat än stanna i djupaste beundran inför Körkarlens tavlor av mänskligt elände i olika former. Man letar förgäves efter överdrifter, banala teatereffekter, onödigt drastiska moment i spel, maskering och iscensättning; allt är äkta, storartat i sin helgjutenhet och framställt med en beundransvärd säkerhet i blick och grepp. Källa: Svenska Filminstitutets arkiv.

The Great White Silence: De mötte döden på isen

En av de personer i världshistorien som det varit synd om var polarutforskaren Robert Falcon Scott (1868-1912) (och hans expeditionsmedlemmar). Efter att under svåra strapatser nått Sydpolen möttes de av den norske konkurrenten Roald Amundsens kvarlämnade tält med Norges flagga hissad. (Amundsen var ganska snäll och lämnade även kvar lite proviant). Ett foto finns bevarat, där expeditionen med frotskadade ansikten dystert poserar framför norrmänens kvarlämnade saker.

När fotot tas, den 17 januari 1912 har expeditionens fem medlemmar inte ens två månader kvar i livet. Scotts sista dagboksanteckning är daterad den 29:e mars, troligtvis dog han strax efter att han skrivit den. Hade de illa medtagna männen haft bättre tur med vädret hade de kanske lyckats ta sig till sin depå, som låg knappt två mil ifrån deras sista läger. Möjligtvis hade de då klarat sig till dess att den räddningsexpedition som skickades ut från baslägret nådde fram. Istället fick deras kamrater, när de nådde expeditonens tält, bygga ett röse över deras sista viloplats.

Scotts sista anteckning vittnar om att han visste hur saker skulle sluta, och att han inte längre skriver en privat dagbok, utan en vädjan att läsas av den som hittar honom: Every day we have been ready to start for our depot 11 miles away, but outside the door of the tent it remains a scene of whirling drift. I do not think we can hope for any better things now. We shall stick it out to the end, but we are getting weaker, of course, and the end cannot be far. It seems a pity but I do not think I can write more. R. Scott. For God’s sake look after our people. (Källa: Scott’s last Expedition, citerad på Wikipedia).


Trailer för The Great White Silence

Trots att polarexpeditoner av den typen som Scott ägnade sig åt kan kännas uråldriga idag finns faktiskt film bevarad från färden. Med på expeditonens fartyg Terra Nova fanns filmaren Herbert Ponting(1870- 1935) som dokumenterade stora delar av resan och levde som en av expeditionens medlemmar i baslägret där Scott förberedde sin sista etapp. Efter att ha återkommit till England satte Ponting samman sina filmsekvenser, målningar och stillbilder från resan till filmen: The Great White Silence, som hade premiär 12 år efter att han återvänt från den arktiska katastrofen. Senare klippte Ponting även ihop materialet till en ljudfilm: 90° South, med musik och kommentatorsspår.

The Great White Silence har nu restaurerats av det brittiska filminsitutet och givits ut i en fin DVD- och blu ray-utgåva med extramaterial och faktahäften om resan och filmen. Den 108 minuter långa polarskildringen har även fått ett nytt sound track: suggestiva instrumentala slingor signerade Simon Fischer Turner.

I sin restaurerade version lyser fotot. Naturscenerna: flytande isberg, pingvinkolonier och enorma glaciärer avtecknar sig i monokrom majestät mot himlen. Ponting kommer nära de antarktiska djuren, som inte tidigare varit i kontakt med människor och därför inte är skygga.

Själva historien blir dock en aning märklig. Ponting visste ju hur det hela slutade när han klippte ihop sitt material. Ändå är tonen till långt in i filmen en glättig skildring av hur expeditionens besättning lever i sitt vinterläger. (The Great White Silence kan för övrigt vara den enda film undertecknad sett som innehåller färre kvinnor än sjömansorgien Master and Commander från 2003). Innan Scott gav sig av på sin sista etapp demonstrerade han och hans medresenerärer hur de skulle dra slädarna (Amundsen var smart och körde med hundspann, och slapp därmed uttröttade bestättningsmän), hur de skulle sätta upp sitt tält och tillaga sin mat på en hopfällbar kokare. Allt ger ett intryck av att vara välorganiserat. Ändå går det ju som bekant illa, men det är tydligt att Ponting vill ärerädda sin landsman och inte peka på några brister i planeringen. Förmodligen skulle Scott själv, som verkar lagt stor vikt vid sin nationella stolthet, uppskattat den gesten.

Vilda orkidéer och Äktenskapsvirveln: Folk flirtade bisarrt på 1920-talet

En gång i undertecknads avlägsna ungdom fanns den utmärkta tidningen Darling, som skrev om kärnkraft, popband och tecknade serier. Darling hade också relationsfrågespalter, där en fråga fortfarande finns tydligt kvar i mitt minne: En man skrev in och frågade om han skulle ljuga och säga att han var oskuld för att kvinnor skulle bli intresserade av honom. Rådgivaren svarade att det nog inte skulle öka hans attraktionskraft (förmodligen sant), men la sen till det i undertecknads 16-åriga världsbild revolutionerande svaret: Man behöver inte ljuga och lura tjejer, eftersom de generellt inte är ointresserade av sex. Tänk om denna kloka skribent hade funnits till hands när manusen till Vilda orkidéer (Wild Orchids, från år 1929) och Äktenskapsvirvlen (The Marriage Circle, från år 1924) skrevs. Fast då hade det å andra sidan inte blivit några filmer.

Vilda orkidéer visades nyligen på Cinemateket i Stockholm och omnämndes i den utmärkta lapp med information om filmen som brukar delas ut på visningarna som ett högst medelmåttigt verk. Stumfilmsbloggen har inget att invända mot den beskrivningen. Största behållningarna är Greta Garbo, tyvärr i en rätt mesig roll, och miljöerna med böljande risfält och rader av elefanter. I filmen spelar Garbo rikemanshustrun Lillie Sterling, som är på resa i Java med sin äldre, virriga make. Redan på båten möter paret Sterling den javanesiske prins De Gace (som på klassiskt 20-talsfilmmanér gestaltas av en vit skådespelare, svenske Nils Asther (1897 -1981) med kajalspetsade ögonlock), som i den första scenen de möts, till fru Sterlings förskräckelse, piskar en av sina tjänare.

Den andra filmen, Ernst Lubitschs Äktenskapsvirveln handlar om det lyckliga paret Charlotte och Franz Braun och det olyckliga paret Mizzi och Josef Stock. Fru Stock flirtar vilt med sin vännina Charlottes make, medan hennes make försöker bevisa att hon är otrogen så att han kan ta ut skilssmässa. Mycket komplicerat.

Gemensamt för dessa filmer är att de båda handlar om hur en karaktär försöker övertyga en annan om att utbyte av kroppsvätskor skulle vara en bra idé. Stumfilmsbloggen såg först Vilda orkidéer och fick en unken smak av förlegad kvinnosyn i munnen. För naturligtvis vill den exotiske prinsen erövra fru Sterling. Hans förförelsetaktik går mest ut på att hålla fast henne och lura undan henne från makens sällskap så att han ostört kan fortsätta sina närmanden. Filmen skulle rätt och slätt skildra ett övergrepp om inte regissören lät oss förstå att Garbos karaktär, egentligen, är rätt tänd på den tvångshånglande prinsen. Och just det är nästan ännu mer provocerande: Vilda orikdéer visar hur fru Sterling efter att ha sagt nej, försökt skjuta prinsen ifrån sig och vridit sig undan plötsligt börjar att entusiastiskt besvara hans kyssar. Alltså: Håller man bara i tillräckligt hårt och är tillräckligt påstridig så kommer ens offer att gilla läget.

Tyvärr fanns bara dansscenen tillgänglig med töntigt soundtrack. Det går att stänga av.

Den här typen av inledningar (Nej! nej…ja!) på kärleksscener är ju vanliga i filmer av långt nyare datum, se till exempel James Bonds judo-tackling av Pussy Galore (!) i Goldfinger från 1964. Alla dessa filmscener var nog ett bidragande skäl till att Stumfilmsbloggen i sin ungdom inte riktigt fattade att det inte var ett normalt eller okej beteende att ragga genom tjat och påstridighet.

Efter att ha varit upprörd i en vecka tog undertecknad sig an nästa film: Äktenskapsvirveln. Och plötsligt var rollerna omvända. Här är det en kvinna: Mizzi Stock, spelad av Marie Prevost (1898-1937) som står för tvångsraggandet. Gustav Braun undviker henne, trogen som han är sin fru, men Mizzi dyker upp i hans hem, på hans arbete, vid hans middagsbord. Vore det inte en komedi skulle hon vara en stalker. Och enligt samma: trägen vinner-logik som i Vilda orkidéer verkar även den påltilige Gustav till sist rätt lockad av sin förföljare. Dock slipper han bli fasthållen och tvångshånglad med. Kul för honom.

En lite uppfriskande sak med Äktenskapsvirveln är att Mizzi inte straffas, i alla fall inte värre än att hon kan gå vidare ut i livet med siktet inställt på aningslösa män. Det är annars en minst lika sliten klyscha, som levt kvar ända in i moderna skräckfilmer: den lössläppta tjejen kommer inte överleva till slutet.

Med båda filmerna i huvudet känns deras gemensamma sexualmoral som: tjata bara tillräckligt länge så får du din vilja fram. Och ska en vara lite hoppfull verkar den typen av raggning inte helt vanligt förekommande på film längre.

Fadren: Se Strindberg som på hans egen tid

”Jag hade glömt att ett kvinnligt helgon likafullt förblir kvinna, det vill säga fiende till mannen”. Så rasar herr Strindberg i sin bok Inferno från år 1897. Författaren har två kraschade äktenskap bakom sig, ägnar sin tid åt att utföra kemiska experiment på sitt hotellrum, övertygad om att han ska revolutionera hela den naturvetenskapliga världen och ser överallt tecken på att vara förföljd. Väderleken, höga ljud eller osmakligt placerade dass är alla del i konspirationen: ”Vanligen uttömmer ett oväder inom kort sin kraft och drager bort; men det här stannar kvar över min by i hela två timmar, vilket jag upptager som ett personligt angrepp, och varje blixt siktar på mig utan att träffa”.

För den som ser Strindbergs pjäs Fadren – som visserligen är 10 år äldre – med Inferno i minnet är det svårt att inte dra paralleller mellan pjäsförfattaren själv och huvudpersonen Ryttmästaren, som manipuleras till galenskap och slaganfall av sitt hushåll fullt av konspirerande kvinnor. Hans hustru, amma och svärmor går alla ihop för att få honom omyndigförklarad och kunna få makt över hans dotter. Ryttmästaren framstår som lite väl lätt att manipulera, han har i likhet med sin skapare inga problem att tro på det som är negativt för honom: I detta fall att han inte är sitt barns far.


Regissören Anna Hofmann-Uddgren som skådespelare, här i Den förgyllda lergöken, 1900. Foto med utgången upphovsrätt via Wikimedia CC.

Filmen om den paranoide ryttmästaren och hans intriganta hushåll hade premiär under Strindbergs sista levnadsår, år 1912. Enligt Rune Waldekranz i Filmens historia fick den store författaren se en privat visning av Fadren och var nöjd med resultatet. Skådespelarna i filmen kom också från Strindbergs egen teater, så han hade ju redan bidragit till castingen.

För regin av denna första filmatisering stod Anna Hofmann-Uddgren (1868 -1947), Sveriges första kvinnliga filmregissör, vars make, Gustaf Uddgren var en av August Strindbergs närmaste vänner. Författaren gav paret Uddgren tillåtelse att “kinematografera så mycket ni vill av min dramatik”, Innan Fadren släpptes hade Anna Hofmann-Uddgren redan anpassat Fröken Julie till vita duken – tyvärr finns idag endast Fadren bevarad.

Att just Fadren är den enda som återstår är extra synd med tanke på att Hofmann-Uddgren själv inte verkat särskilt nöjd med den. I en intervju i DN, återgiven i Filmens historia, säger hon: “Fadren däremot vart inte alls vad den kunde ha blivit, endast därför att teatersujetterna ansågo sig för ‘höga’ för att lyssna till vad filmregissören anhöll att de skulle göra”.

Hennes komentar visar att hon mycket väl förstod Fadrens svagheter. Filmatiseringen har ett tydligt fall av filmad teater-känsla, den mesta handlingen utspelar sig i ett och samma rum där skådespelarna kliver ut och in som på en scen. Det är inte dåligt, men väldigt, tja, teatralt.

Filmen är vacker i sekelskiftemiljö, uppbyggd utomhus vilket syns på skådespelarnas andedräkter. På sitt pluskonto innehåller den även en rafflande färd med häst och vagn. Den scenen är lite extra fin för att August Falck som spelar Ryttmästaren faktiskt verkar kunna köra och inte piskar pållen med tömmarna som nutida skådespelare alltför ofta gör när de i någon kostymfilm måste agera kusk.

Kanske Fadrens främsta förtjänst är just dess ålder, det är den enda Strinbergfilmatiseringen som både vi nutida tittare och August själv kan ta del av. Och det är ganska så fantastiskt i sig.

Resan till månen: filmen som reste dit ingen rest förut

Stumfilmsbloggens hedrade kollega Henrik driver den utmärkta bloggen: Rymdfilm. Idag slår vi våra kloka tangentbord ihop och skriver en gemensam post om en av de allra tidigaste science fiction-filmerna: Georges Méliès Resan till månen, Le Voyage dans la Lune, från år 1902.


Hela det tidiga rymdäventyret, med ny musik av Air

Stumfilmsbloggen:
Regissören Méliès, som kom från en familj av välbärgade skofabrikörer och själv arbetade i fabriken en period, hade också ett brinnande intresse för teckning och trolleri. (Runt sekelskiftet var nog magishower något av den fräsigate underhållning folk kunde se). Méliès själv arbetade även som illusionist, på sin egen teater, något som satt avtryck i hans filmer. I Resan till månen är det scenografin och effekterna, minst lika mycket som själva historien – och mer än rollfigurerna som fångar tittaren. Berättelsen framförs också som på en teaterscen, med kameran på behörigt avstånd.

Filmen, som hämtar inspiration från en annan science fiction-pionjär: författaren Jules Vernes verk, berättar om en samling astronomer som efter en vild debatt bestämmer sig för att bygga en rymdfarkost och resa till månen. Eftersom hela expeditionen består av män har Méliès, liksom många av sina efterkommande kollegor, petat in kvinnor i minimala dräkter i osannolika roller. Här som assistenter vid raketuppskjutningen. Farkosten lyckas faktiskt ta sin besättning till månen, där de stöter på krigiska utomjordingar som dock visar sig vara rätt lätta att slå ihjäl.

För den som tycker att storyn är tunn kan det vara värt att tänka på filmens utgivningsår, 1902. Resan till månen kom till när filmmediet var nyfött. Att visa filmer för en betalande publik började bli någorlunda vanligt i skiftet mellan 1800 och 1900-talet och då ofta som en del av shower med vanliga teatersketcher, dans och annan underhållning. Sju år innan rymdäventyrets premiär betalade amerikansk publik för att se en några minuter lång film av en kroppsbyggare i olika poser. Att filmer hade en sammanhängade historia, istället för att bara visa en scen eller en serie sketcher, var fortfarande en ny relativt ny företelse, där Méliès låg i framkant.

Kanske kan en modern tittare bortse från historien och betrakta Resan till månen som ett konstverk. Scenerna i rymden, på månens yta eller i astronomernas palats är genomtänkta, kluriga och uppenbarligen skapade av någon som hade vana av att handskas med teaterscenografi. Den nyrestaurerade versionen visar hur filmen var tänkt att visas, när varenda ruta var handkolorerad. Att få se det efter mer än 100 år är nästan lika magiskt som det måste varit att för första gången uppleva rörliga bilder.

Rymdfilm:
Så här 110 år efter premiären kan även en luttrad science fictionfantast skratta till förtjust över alla finurligheter som Méliès bjuder på under de fjorton minuter som hans rymdepos klockar in på. Le Voyage är nämligen inte bara världens första rymdfilm utan också ett veritabelt storverk på specialeffektsfronten. Méliès använder hela arsenalen av rök och speglar från teatervärlden och kombinerar det med snabba klipp och fusk med perspektiven som får de selenitiska krigarna att explodera då man slår dem i huvudet med sitt paraply, och rymdraketen att falla fritt från månen ned under vattnet med en av professorerna hängandes i ett rep på släp. I filmens allra mest berömda scen ser vi månens skiva tonas över i ett ansikte som plötstligt får en rymdraket i ögat. Det är helt enkelt många money shots på kort tid. Denna äldsta sorts stumfilm påminner förstås mycket om pantominteater, och varietékänslan är stundtals påtaglig. Men de många optiska villorna och tricken som endast möjliggörs av den då supermoderna filmkonstens hjälp, gör Le Voyage dans la Lune till en helt banbrytande film och en milstolpe i science fictionhistorien.

Dessutom är den enormt rolig, på ett absurt sätt. Den ena scenen är galnare än den andra. Gänget av ”astronomer” i yviga lösskägg och struthattar med stjärnor måste gå till filmhistorien som tidernas mest överspelande statistgrupp. Armarna flaxar och kropparna vaggar som om de var ett gäng höns som försökte lyfta från marken i en stark orkan. I scenen där raketen ska skjutas iväg som en kanonkula (en idé från Verne) strömmar dessa stolliga professorer in i raketen och vinkas av av ett gäng med lättklädda damer. Sekunden senare landar farkosten på månen och gubbarna strömmar ut, vilt gestikulerande. De viftar med paraplyer och hattar, bugandes och bockandes. Snart blir det natt och alla tar fram varsitt täcke från ingenstans och lägger sig ned och somnar sött. Dagen efter möter de filmhistoriens första rymdvarelser, vars knasiga men våldsamma beteende och stamkrigarlook mer är inspirerad av tidens kolonialistiska syn på ”vilden” än av förebilderna HG Wells och Jules Vernes. Både Wells och Verne skriver förhållandevis modern science fiction som strävar efter att säga något om sin tid. Méliès har inga sådana pretentioner utan vill underhålla och förbluffa. Det lyckas han med! Hans film slutar med en stor strid mellan våra galna professorer och de vilda seleniterna, med mycket rök och blixtar. Utan att avslöja allt för mycket så kan jag säga att det som så ofta i litteratur från det framtidsinriktade tidiga nittonhundratalet blir vetenskapen som går segrande ur striden.