Kategori: Recensioner

Sherlock Jr: Bästa vägen till Buster

OK, Stumfilmslbloggen är partisk och gillar Buster Keaton så mycket att det nästan inte är möjligt. Med det sagt: Sherlock Jr. – eller Fart, flickor och faror som den kreativt nog är översatt till på svenska, är en förtjusande film. Den gick upp på biograferna 1924, med Keaton som huvdurollsinnehavare och regissör, hans tredje långfilm efter en serie “two reelers”- korta historier på cirka 20 minuter.

Titelns Sherlock Jr är den ena av Busters två roller. (Med tanke på att orginal-Sherlock Holmes jagade skurkar i slutet av 1800-talet så är 1924 förstås ett årtal där han lämpligen skulle kunna efterträdas av en ny förmåga, i övrigt har filmen inget med Conan Doyles böcker att göra). Denne unge mästerdetektiv dyker upp för att reda ut situationen när Busters andra roll: den hygglige biografmaskinisten, blivit oskyldigt anklagad för att ha stulit sin flickväns pappas klocka. Fast, eh ja, det mesta av handlingen utspelar sig i en dröm. Eller kanske på en biograf. Se filmen så förstår ni.


Detektivarbete med förhinder.

Första anledningen till att alla borde gilla Sherlock Jr. är – som ofta i Busters filmer – de visuella skämten. Genom sin avsaknad av talad dialog förstärks bilderna, som när Buster, med sin nätta längd på 1,65 meter, skuggar sin långbente motspelare Ward Crane (1890-1928) genom att följa honom hack i häl och härma alla hans rörelser.

Skämten innehåller också blinkningar till oss som tittar, små påminnelser om att det är just det magiska mediet film vi ägnar oss åt. Därmed kan Busters roll ramla in genom en bioduk och ta plats i filmen som projiceras på den. Vi ser på en film som visas i en film, där vår hjälte just hamnat i ett klipp så att gatan som visats i ena sekunden plötsligt övergår i stup.

Andra skälet till att falla för denna detektivhistoria är Busters stunttrick. Med rötterna i akrobatik och vaudeville-tradition genomförde han själv alla stunts (det visste alla förstås redan, men ändå, ta några sekunder till att fundera på hur ballt det är). Filmen innehåller historiens kanske bästa biljakt på förarlös motorcykel, håll framförallt utkik efter sekvensen på bron.

Tredje och sista anledningen att förälska sig i filmen är att Busters flickvän faktiskt får klura ut ett och annat på egen hand och är aningen smartare än hon först verkar. Mycket befriande.

Kort sagt, det finns ingen ursäkt att inte snarast googla upp Sherlock Jr. Ni vet att ni vill.

Fascinerande fakta: Under inspelningen av Sherlock Jr. bröt Keaton nacken, (scenen när han får ett vattenstråle över sig under pågående tågklättring). Han förstod dock inte hur skadad han var, eftersom hans starka nackmuskler kompenserade för brottet.

Faust: Gösta Ekman möter demoner

Få är tillfällena då Stumfilmsbloggen saknat en hemmabio mer än vid Faust-tittandet. Filmens absolut största behållning är det mäktiga bildspråket, där ljus och skugga kontrasterar mot varandra på ett renässasporträttsaktigt sätt. Dubbelexponering låter djävulen sväva över stadsvyer och breda hela sin mörka kappa över himlen, en scen som ger den inre gothen ståpäls.

Lite fakta: Faust kom 1926 och har den stilige Gösta Ekman (1890–1938) i huvudrollen. Filmen är regisserad av Friedrich Willhelm Murnau (1888–1931), som ofta skildrat människans mörkare sidor och drifter, antingen i form av hennes egna moraliska tillkortakommanden som i Phantom eller förkroppsligat av ett monster som i “Nosferatu”.


Hela Faust, tyvärr i rätt kass upplösning.

Murnaus Faust har undertiteln “en tysk folksaga”, en upplysning till tittaren om att han inte baserat sin film på Goethes bok med samma namn. Andra har dock inte hållit med och herr Goethe får credd som manusförfattare till filmen på IMDB. Fast, nog finns många drag av grymma sagor i filmen, Grimm-stämningen blir extra tydlig genom att historien utspelar sig under medeltiden. Grundhistorien i Faust är en klassisk moralisk diskussion om människans kapacitet att göra både gott och ont. En representant för det goda laget: en ängel, slår vad med det onda: satan, om människan Fausts själ. Mörkrets makter menar att de kan få över honom på sin sida, lyckas de ska de få ta kontroll över Jorden.

Temat är med andra ord de eviga frågorna: Hur fri är människan att välja onda eller goda laget? Vad får oss att, trots att vi oftast vill göra gott, begå gräsligheter mot vår nästa?

För att vinna vadet och därmed kontroll över mänskligheten tar demonen Mephisto, i Emil Jannings (1884-1950) gestaltning, en tripp ner till jorden och hem till alkemisten Faust. Denne är förtvivlad över att varken med bön eller vetenskap kunna stoppa pestepedimien som härjar runt om honom. Därför kallar han till sig mörkrets makter. Satans hantlangare erbjuder honom krafter att bota sjukdomen, under ett dygn får han deras magi till sitt förfogande. När tiden håller på att rinna ut frestar den lurige Mephisto den åldrade alkemisten med ett erbjudande han inte kan tacka nej till: att bli ung på nytt. Därmed förlänger han sitt avtal med demonen.

Som man kanske kan räkna ut blir den unge stilige Fasut inte en alltför trevlig person när han plöstligt har djävulsk makt att få alla sina önskningar uppfyllda. Mest illa ut råkar hans stackars flickvän Gretchen (som sannerligen måste stå under magiskt inflytande, det är svårt att förstå vad hon annars skulle se i Faust som dyker upp från ingenstans och tvångshånglar med henne).

Men unge Faust, liksom Anakin Skywalker i Darth Vaders skepnad, har fortfarande spår av godhet i sig. Filmens kanske största problem är dock lite detsamma som Star Wars-filmernas: I båda fallen verkar dessa ondingar blivit mer eller mindre lurade att gå över till den mörka sidan. Istället för att lockas dit av girighet eller maktbegär har de haft ädla syften: att rädda sin stad undan pesten eller sin fru undan en för tidig död. Därmed blir Faust-rollen i den här filmen en naiv yngling som inte inser vilken skada han gör, snarare än en människa i kamp med sina egna mörka önskemål. Mindre spännande dilemma, men fortfarande en spektakulär film med en sällsynt lurig ondskans tjänare. Emil Jannings kroppspråk och listiga smil räcker bara det för att göra den sevärd.

Kuriosa: Leni Riefenstahl provfilmade för rollen som Gretchen, men den gick till Camilla Horn (1903 -1996).

Nuförtin: Madame Tutli-Putli reser i natten

Något av det finaste med animerad dockfilm är känslan av att det som sker på duken på något sätt är mera riktigt än det som skapats med CGI eller tecknats. Det 17 minuter långa äventyret som vår hjältinna Madame Tutli-Putli beger sig ut på har skapats med stop motion-teknik, alltså: flytta modellen yttepytte lite, filma, flytta modellen yttepyttelite till, filma igen, och så vidare.

Filmen ser ut att har lånat både sin estetik och sitt dialoglösa uttryck från stumfilmseran, vilket undertecknad förstås gillar. I övrigt kan sägas att filmen gjorts av National Film Board of Canada och regissörerna Chris Lavis och Maciek Szczerbowski. Samt att den år 2008 nominerades till en Oscar för bästa animerade film. Nu får filmen tala – eller (haha)- tiga för sig själv:

The Sheik: Skandalösa äventyr i öken

The Sheik från 1921 är nog det enda sammanhang där Stumfilmsbloggen sett en tropikhjälm användas utan ironi. Den bärs upp av den hundvalpsögda Agnes Ayres (1898 – 1940) i rollen som den engelska Lady Diana Mayo. Att hon presenterades som filmens stjärna när den hade premiär har de flesta glömt idag, The Sheik är filmen som blivit synonym med stumfilmsera-hunken Rudolph Valentino (1895-1926). Han spelar alltså titelns schejk, med stora gester och uppspärrade ögon.

Med nutida blick (och det är svårt att inte använda sig av den) blir helhetsintrycket av filmen en aning…eh, problematisk: Araberna spelas som trasklädda barbarer, kolonialsimen framstår som ganska mysig och kärlekshistorien innehåller sexuellt tvång och “nej betyder ja”-tänkande.


Första delen av The Sheik, hela filmen finns att se på Youtube.

Å andra sidan, filmen är ett barn av sin tid. Biskra i Algeriet, där The Sheik utspelar sig hade vid filmens premiär cirka 40 år kvar som fransk koloni. Säkert var staden ett spännande tillhåll för den som hade turen att tillhöra de europeiska nationerna. Eller som filmens mellantexter uttrycker det: “Biskra: Gateway to the desert, city of adventure”

Här tar filmen sin början, med att Lady Diana smyger sig in på stadens casino, som för kvällen är reserverat för lokalbefolkningen och schejk Ben Hassan. Detta bryr sig inte den engelska damen om med motiveringen att ingen “vilde” ska kunna stänga henne ute. Förklädd smyger hon sig in på casinot, blir avslöjad men räddad av den stilige schejken. När han får reda på att hon planerar att ge sig ut på en expedition i öknen bestämmer han sig för att kidnappa henne.

När Diana hålls fången hos schejken börjar filmens kärlekshistoria. I boken som är förlaga till filmen våldtar Ben Hassan henne, varpå hon blir förälskad (förlegad kvinnosyn som sagt. Eller vänta har inte just det här scenariot just visats i HBO-serien Game of Thrones?). Ska man försöka sig på en förklaring kanske sekelskiftets kvinnor förväntades vara så asexuella att alla typer av intimitet var tvungen att åtminstone verka påtvingad. I filmen har det sexulla våldet tonats ner, till att bara anas som ett hot. Schejk Ahmed Ben Hassan verkar däremot ganska nöjd med att ha den engelska ladyn som fånge. Och utan större förvarning verkar även hon börja gilla läget och sin fångvaktare.

The Sheik blev en stor ekonomisk framgång och ska enligt flera samtida beskrivningar främst tilltalat en kvinnlig publik. Och Rudolph Valentino har, trots sitt överspel och papperstunna roll, en utrstrålning som, fortfarande, osar virilitet. Eller som Rune Waldekranz i Filmens historia uttrycker saken, dansaren Valentino besatt – “en plastik av ovanlig sensuell skönhet”. Dessutom var temat om kärlek mellan två personer av olika etnicitet förstås skandalös i en tid när äktenskap mellan olika folkgrupper var förbjudet i USA.

Nuförti’n: Bli charmad av The Artist

Stumfilmsbloggen känner sig varm och rosig efter att ha sett The Artist i en biosalong full av Stockholms exilfransoser. Spontan reaktion: Oh så vackert! Ljussättningen! Vilken fin hund!

En lite mer genomtänkt reaktion är att The Artist är en charmerande melodram av en regissör som älskar och förstår filmmediet.

Om någon har missat det är alltså The Artist stumfilmen från 2011 som vann Oscar för bästa film och en drös andra utmärkelser. Den är regisserad av Michel Hazanavicius (1967-) som också skrivit manus.

Filmens huvudpersoner är stumfilmstjärnan George Valentin (Jean Dujardin) och Peppy Miller, (Bérénice Bejou) den unga skådespelerskan på väg upp. Första gången vi träffar dem är året 1927, George Valentin och hans lille medspelare: en jack russel- terrier, tar emot publikens jubel. Alla är vackra i bobbat hår och ansade mustascher. Ingen vill höra skådespelare tala.

Mr Valentins hela liv är som hämtat ur en storslagen 20-talsrulle. Han är bosatt i en lyxvilla ihop med sin tidigare nämda terrier och eleganta fru. Huset är pyntat med helkroppsporträtt av honom själv (med hunden!) och kurviga trappräcken. I dessa och andra trappor får han och filmens övriga befolkning springa upp och ner mellan scenerna, på sant 20, 30-tals filmmanér.

När vi som publik fått en inblick i vår hjältes hemliv är det dags att resa till studion: ett historiskt Hollywood där filmteamet har golfbyxor, tweedkepsar och megafoner att ropa i. Där pågår inspelningen av hans nya film, “A German Affiar”. Den unga Peppy Miller har också kommit till studion för att söka statistroll och George Valentin ger hennes karriär en skjuts genom att plocka in henne i den pågående produktionen. Mycket fint av honom.

Med historiens och Singin’ In the Rains facit i handen kan man ana att situationen snart kommer att vara en annan. Den populära ljudfilmen The Jazz Singer hade premiär år 1927, och vid 30-talets intåg var stumfilmen på god väg att trängas undan helt av talfilmerna. Detta skifte kommer också att drabba George Valentin. Framtiden verkar mörk för vår mustaschprydde hjälte.

Michel Hazanavicius har sockrat sin historia med blinkningar till tidiga regissörer och grepp: skuggorna som kastas av stjärnorna växer och får eget liv som i Murnaus eller Hitchcocks filmer, Peppy Miller förklarar, liksom Garbo att “I want to be alone”. Men de som inte får ståpäls av filmhistoriska hänvisningar kommer inte att gå miste om något av den charmiga historien. Och att hitta någonting sötare, mer rörande och med en lika duktig hund på bio, det går inte.