J’accuse: Abel Gance visar krigets fasor

Anslaget om inkallelse till krigstjänstgöring kommer till den idylliska franska byn och byborna flockas under vajande sepiatonade trikolorer. Men snart förbyts den ljusa scenen i en makaber dans, där en ring av skelett skuttar omkring ett sprattlande benrangel. Så visar den franske regissören Abel Gance (1889-1981) krigets sanna natur, i sitt mastodontverk J’accuse från 1919.

“År 1919” tänker kanske en och annan uppmärksam läsare. “Då var ju första världskriget knappt slut”. Precis. Gance hade själv tjänstgjort i kriget, inom franska arméen kinematografiska sektion. Det innebar att han både bidrog till att filma dokumentärt material, som han sedan använde i sin spelfilm J’accuse och att han passade på att använda sig av ett stort antal av arméns soldater som statister i en av filmens starkaste scener.

J’accuse är uppbyggd kring ett triangeldrama, poeten Jean Diaz älskar den unga Edith, som är gift med den våldsamme suputen François Laurin. På olika sätt drabbas de tre av kriget, männen hamnar i skyttegravarna, Edith lider som civil i under tyska framryckningar. Krigets framfart får också de två männen att i härlig förbrödring enas i sin kärlek till samma kvinna. Att François Laurin har misshandlat sin hustru verkar i filmens dåtida tankevärld på det hela taget OK. Han älskar ju henne så mycket.

Men de tre huvudkaraktärerna och deras kärlekshistoria är bara en liten del av dramat. Deras historier löper parallelt med, och influeras av kriget. Gance ger oss verlighetstrogna scener ur lidandet, sorgen och vansinnet som kommer i den väpnade konfliktens spår. Dessa varvas med metaforer, som de dansande skeletten eller mellantexter med filmens titel “J’accuse” (Jag anklagar) i form av hopbundna människokroppar.

I filmens sista del tar krigets stumma massor själva plats i dramat. Jean Diaz återvänder efter svåra umbäranden till sin hemby som förlöpare till en enorm armé av stupade soldater. Scenen när de döda ligger utslängda över ett jättelikt slagfält spelade Abel Gance in med riktiga soldater som statister, medan han kriget ännu pågick. (Hans arbetsgivare inom armén visste förstås inte att spelfilmen han arbetade på hade ett starkt anti-krigsbudskap). Stapplande sig fram med släpande banadage marscherar de döda hem till de levande. De avldina soldaternas hemkomst skildras i dramatiska klipp mellan deras marsch och de förskräckta bybornas reaktioner, Den sortens snabba växlingar var på den tiden ännu ny.


De döda vaknar, men ärligt, försök se den på storskärm, mycket häftigare.

De dödas marsch får ännu en dimension i den verkliga – fruktansvärda – historien om första världskriget. Majoriteten av de soldater som fick agera statister till Gances film dödades vid fronten. På sätt och vis är det verkligen en armé av avlidna som vi tittare ser släpa sig fram över filmduken.

The Epic of Everst: De klättrade mot katastrofen

År 1953 lyckades en expedition för första gången nå Mount Everests topp. Britten Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay lyckades med det som så många andra inte klarat, att nå toppen och ta sig ner igen levande. Nästan 30 år tidigare hade en annan expedition från England gett sig på att bestiga världens högsta berg. Försöket från år 1924, lett av major Edward Norton kom att bli betydligt bättre dokumentererat än många av de andra: Expeditionsmedlemmen John Noel (1890–1989) medförde en filmkamera för att spela in det som skulle bli dokumentären The Epic of Everst. Upplägget hade han fått inspiration till från en annan brittisk expedition: Scotts katastrofala försök att nå Sydpolen, som till stor del filmades av den medföljande fotografen Herbert Ponting och resulterade i filmen The Great White Silence.

Liksom Pontings polardokumentär har BFI, det brittiska filminstitutet, släppt The Epic of Everest i en fin nyrestaurerad utgåva. Båda filmerna har också försetts med nyskriven musik av Simon Fisher Turner, märkliga, suggestiva soundtrack som verkar inspirerade av de karga landskapen i bild.

Frågan är om en dokumentärfilm som är närmare 100 år kan förlora på avslöjanden om vad som hände, men för säkerhets skull: SPOILER-VARNING för resten av texten. Det finns nämligen flera likheter mellan The Epic of Everst och The Great White Silence: båda dokumenterar projekt som skulle sluta i tragedier: Scott och hans fyra mannar dukade under på vägen tillbaka från Sydpolen, Edward Nortons expedition ledde till döden för två av medlemmarna: George Mallory och Andrew Irvine, 38 och 22 år gamla.

De två männen gjorde ett försök att nå toppen, tredje försöket efter två misslyckade vändor med olika uppsättningar av expeditionsmedlemmar. Ett dygn efter att de lämnat det gemensamma lägret satte de två upp ett sista läger, dagen efter påbörjade de sista etappens klättring mot Everests översta topp. De återvände aldrig. Än idag debatterar folk som är insatta i händelserna om de kunde ha nått toppen och dött på vägen tillbaka, eller om de aldrig kom fram.

Noel, som stannat i ett läger längre ner längs vägen kan bara filma hur gruppen där Mallory och Irvine ingick gör sig redo att bege sig av. I en mellantext får publiken veta att de två ska försöka nå målet med hjälp av en teknisk innovation – syrgas: “The summit being now unattainable without the aid of science, Mallory and Irvine took up the fight with the artificial breathing of oxygen gas”. Texten åtföljs av soundtracket som lägger till ljudet av tunga inandningar, ett ljudlandskap som bidrar till en känsla av att vara instängd i en dykarklocka. Katastrofen väntar runt hörnet.

I mellantexter beskriver Noel hur en av de klättare som följt Mallory och Irvine till det sista gemensamma lägret ser dem för sista gången: “Still climbing – and then – – no more”. När Noel packar ner sin filmkamera för att resa hem vet ingen av expeditionens medlemmar vad som hänt, även om det är tydligt att de två omkommit under klättringen. 75 år senare, år 1999 återfanns George Mallorys kropp. Kanske kommer även kvarlevorna av hans kamrat att återfinnas någon gång, kylan på Mount Everest konserverar rätt väl.

The Epic of Everest är en film som blir mer fängslande som en pusselbit i mysteriet om Mallory och Irvine, men den är sevärd bara i sig själv också. Sekvenserna från expeditionernas vistelse i Tibet har visserligen en smak av kolonialism, men ändå: Fantastiska bilder från hur människorna runt det mäktiga berget lever, klär sig och existerar. Det är nästan så man önskar att gänget från expeditionen lyssnat på lokalbefolkningens råd om att Mount Everest inte kan bestigas. Då hade de kunnat återvända i livet, men filmen hade förstås inte blivit lika bra.

Sounds of Silence ger röst åt tysta filmer

Just nu, och fram till slutet av året pågår en grymt spännande filmserie på Cinemateket: Sounds of Silence, där olika musiker skriver ny musik till stumfilm. Bland artisterna finns Bob Hund, Anna Järvinen och Hydras Dream, med Stumfilmsbloggens gamla favorit Matti Bye.

Anders Annikas är programredaktör för Cinemateket och var vänlig nog att svara på några mejlfrågor om projeket:

1) Hur har ni valt ut artisterna?

Vi gjorde en lista på ett antal artister som vi trodde skulle kunna genomföra det här på ett bra sätt. Flera av dem har jobbat med film, andra rörliga bilder, teater etc förut, även om bara en av dem (Marcus Holmberg) skrivit och spelat till stumfilm. Nästan alla vi kontaktade ville vara med. Tanken var att, även om vi ville hålla oss inom ”popmusik”, få en bredd av olika typer av artister och uttryck.

Anders Annikas

 

 

 

2) Hur har artisterna och filmerna parats ihop?
Vi har gett förslag på filmer till artisterna och så har de fått välja. Ibland har vi skickat dvd:er för påseende, annars länkar till klipp eller i somliga fall hela filmer på nätet. Några har haft lätt att välja, andra har vi fört diskussioner med. Vi har också varit måna om att det samlade programmet skulle visa upp en så stor bredd som möjligt, vad gäller genrer, nationalitet etc. Vi är mycket nöjda med utfallet.

3) Hur har responsen varit nu efter första konserten?

Publiken som besökte konserterna var väldigt nöjda (i alla fall de som har hört av sig till oss). Dungen fick stående ovationer. En stor del av publiken var nya besökare, så det ska bli intressant att se om de återkommer till övriga konserter och till Cinematekets ordinarie visningar, eller om det mer handlade om att de är Dungen-fans.

4) Flera orkestrar har haft stumfilmskonserter senaste åren. Har intresset för kombinationen levande musik och tidig film ökat, varför i så fall?

Vi har regelbundet stumfilmsvisningar med livepianist, och har generellt bra besökssiffror på dessa. Det är en typ av filmupplevelse som inte går att få någon annanstans än i en biograf, varje visning är unik eftersom musiken spelas där och då. Flera av artisterna som är med i Sounds of Silence har också sett projektet som en musikalisk utmaning och en möjlighet för dem att utvecklas. Folk lyssnar t.ex. inte på album i samma utsträckning längre, så ett sammanhängande verk för film är ett sätt att fylla en lucka; ”helheten” har försvunnit ur populärmusiken.

5) …och har du något du själv vill berätta som jag inte frågat om, så gör gärna det.

En förutsättning för att kunna genomföra projektet är att vi har fått ett stort ekonomiskt stöd från Statens musikverk.

Extramaterial Soviet Toys: Ner med kapitalisterna

I dessa dagar av oroligheter i Öst passar det bra med en blick tillbaka, till 1924 närmare bestämt, och filmen Sovietskie igrushki, eller Soviet Toys. Den här tio-minutersrullen innehåller en inte helt subtil propaganda mot den övergödda kapitalisten och en rättrådig arbetare, men Stumfilmsbloggens favorit är ändå Gustav Vasa-lookaliken som dyker upp efter några minuter.

Soviet Toys är skapad av Dziga Vertov (1896–1954) och är den första animerade filmen från Sovjets statliga filmkommitté.

Tips: Göteborg Wind Orchestra spelar till Georg af Klercker

Våren verkar gå i stumfilmens tecken, snart finns en ypperlig chans för den som befinner sig i Göteborg att gå på vad som verkar vara två riktigt mäktiga konserter. Boka in 4 och 5 april! Och läs mer på orkesterns sajt.

georg af klercjer
Georg själv

Så här skriver David Fredlund från orkestern: Göteborg Wind Orchestra är en professionell orkester som den 4 och 5 april kommer att ge konserten ”Musik till Stumfilm”. Då baxar vi in en stor bioprojektor i Kronhuset i Göteborg och visar två stumfilmer inspelade i Göteborg 1917 och 1918, av Georg af Klercker.

Stumfilmsbloggen passade på att fråga lite mer om konserterna:

Hur valde ni ut filmerna: För hem och härd och Nattliga toner?

”Filmerna är valda för att Georg af Klercker gjort dem. Han verkade i Göteborg och vad dessutom en av initiativtagarna till teaterorden TSO som än idag är mycket aktiv, och där dessutom många inom vår bransch är medlemmar. Göteborg Wind Orchestra har nära kontakter med TSO, exempelvis medverkar orkestern årligen vid deras stora konsert ”Våryra” på Göteborgsoperan”.

Hur tänker orkestern om att spela till stumfilm, något som ersätter tal, ett soundtrack eller något annat?

”Att det är musik till filmen är helt enkelt för att det är i den tidens tradition med stumfilmsmusik. Då oftast av en pianist, men i denna version som sagt med hel orkester, något som naturligtvis inte är helt vanligt. Orkestern kommer att spela musik från den tiden, en del marscher, musik av Wilhelm Peterson-Berger tex, och pianisten Stefan Wingefors kommer mestadels att improvisera bakom pianot”.

Läs mer om Georg af Klercker här.