Hugo möter Méliès: En (typ) sann historia

Hugo, (2011, regisserad av Martin Scorcese) är historien om hur en ensam pojke möter en vän, försöker förstå vad som hänt honom själv och vem den gamle mannen i leksaksståndet egentligen är. Under en katedralliknande tågstations välvda tak, i biomörker och i Paris gränder vecklas en berättelse om både Hugos egen, och filmkonstens märkliga barndom upp.

En ganska stor del av handlingen i filmen är hämtad ur verkligheten. Den tidiga filmens legendariska trollkarl, Georges Méliès, hankade sig verkligen fram som leksaksförsäljare i ett litet stånd på sin ålders höst. Hans filmer smältes mycket riktigt ner till skosulor, liksom att han själv förstörde en stor del av sin produktion. Efter en tidig och strålande filmkarriär levde Méliès mer eller mindre bortglömd. I Hugo är det den föräldralöse pojken Hugo Cabret (störande nog uttalat på bred amerikanska) som avslöjar vem den äldre mannen i leksaksbutiken på Montparnasse tågstation egentligen är. Även om så inte var fallet fungerar han som en vägvisare till en ganska så sann historia om en av filmhistoriens största stjärnor.

Filmens huvudperson Hugo (Asa Butterfield), lever gömd på tågstationen och arbetar med att hålla dess stora urverk i form. Därmed är han ständigt omgiven av mekanik: kugghjul, vevarmar och urtavlor. Samma sorts tekniska under som Méliès använde för att skapa filmmagi och som nu syns i miniatyr i form av uppvridbara leksaker i den gamle filmmakarens stånd. Scorsese har skapat tickande mekanisk magi – ironiskt nog i sitt första helt digitalt filmade verk. Att han sen valt att göra den i 3D har resulterat i lite väl många omotiverade kameraåkningar – men det är synd att klaga på en bildvärld som i övrigt är så stiligt hopsatt. Håll förresten koll efter blinkningen till den gamla stumfilmsklassikern Safety Last.

I Hugos värld fungerar järnvägsstationen som ett litet samhälle, där kärleksintriger pågår och förvecklas, Django Reinhardt jazzar loss och Hugo själv försöker klara sig undan Sacha Baron Cohens ryckigt hotfulla säkerhetsvakt. (För övrigt blev dobermannhunden Blackie, som spelar Cohens kompanjon, nominerad till filmpriset Golden Collar. Priset gick dock till en annan stumfilmsrelaterad jycke: terriern Uggie från The Artist).

Historien är lika charmerande som Méliès egna fantasikulisser och små ändringar i den verkliga historien som att Méliès, skulle varit gift med sin skådespelerske-stjärna redan när han var i sin glans dagar, (han hade en annan hustru då, äktenskapet med Jeanne d’Alcy ingick han på sin ålders höst) eller att flickan som bor hos honom skulle vara någon annan än hans barnbarn går att ha överseende med. Stumfilmsbloggen hade dock blivit ännu mer förtjust om filmen klarat Bechdel-testet och låtit någon av de kvinnliga rollerna ha en annan uppgift än att hjälpa fram de plågade männen i sina liv. Hur som helst har Hugo säkert väckt intresse för filmkonsten hos

dagens ungdom, och det är ju värt en hel del bara det.

Fascinerande fakta: Filmen är baserad på en bok av författaren Brian Selznick, som dyker upp som en cameo mot slutet.

Hurra för Zita! Fira med Sjöström!

Den här veckan måste alla stockholmare hylla en av stans finaste biografer, Zita, som nu fyller 100 år. Idag, 10 september börjar jubileet med tårta och visning av Victor Sjöströms film Ingeborg Holm, från år 1913.

Intro till den engelsktextade versionen.

Detta drama skildrar dåtidens sociala problem genom historien om hur den fattiga änkan Ingeborg fråntas vårdnaden om sina barn och kämpar för att få dem tillbaka. Filmens tema väckte häftig debatt, men Aftonbladets recensent menade att: Ingeborg Holm hör otvivelaktigt till det bästa som någonsin givits i filmväg. Man bör alltså se den, icke som sensationsfilm, utan som ett fint inspelat drama. Om den dessutom kan lära en hel del är det ju bara gott och väl. (Källa: Svenskt filmarkiv).

Här kan ni som inte kommer iväg få en chans att se filmen, men på Zita visas den som stumfilm ska, med livemusik.

Här står allt du behöver veta om jubiléet.

PS: Om ni undrar varför bloggen legat nere ett tag, undertecknad har fått barn och ägnar mig åt bebisen mest hela tiden. Ska försöka skriva mer nu under hösten.

Fången på Karlstens fästning: På räddningsuppdrag med stil

georg af klercker

Georg af Klercker (1877-19511) är den mindre kände av den svenska stumfilmstidens tre stora regissörer (de mer kända och framgångsrika var förstås Victor Sjöström och Mauritz Stiller). Men i filmen Fången på Karlstens fästning gör han det han gör bäst: en rak och rafflande historia, något att skratta åt och ryckas med i Eller som en samida recensent uttryckte det hela i SVD: Filmen har emellertid sitt mycket stora intresse på grund af den briljanta regien. Regissören, löjtnant af Klercker, visar sig med denna film vara en kapacitet af rang.

Dessutom visar Fången på Karlstens fästning tydligt att tiden då alla vuxna med någon slags hyfs alltid bar hatt var en mycket fin tid.

Historien är rätt enkel, för att stjäla professor Plussmans ritningar till det revolutionerande sprängämne han uppfunnit (tänk på att filmen spelades in under första världskriget när nya automatiserade vapen i stor skala användes på europeisk mark och trasade sönder människor på nya, skrämmande sätt) klorofomerar hans konkurrent de Faber honom, men stöter på patrull i form av professorns dotter Mary. De Faber kidnappar Mary och professorn blir tvungen att tillsammans med Marys fästman – som han tidigare nekat tillåtelse till giftermål – försöka rädda henne.

Jakten rullar i höghjulade farmor-Anka-bilar och mahogny-båtar. Tips rings in till polisen via telefonkiosker När räddningspatrullen stannar längs med vägen för att fråga om vittnesmål lyfter både de och de tilltalade på sina huvudbonader. Det ser ut som att bilen med räddarna går i den hisnande hastigheten av 30 kilometer i timmen. Extra pluspoäng till de käcka fiskargossarna som rycker in för att hjälpa våra hjältar.

En annan fin sak med filmen är att den tillfångatagna Mary Plussman (Maja Cassel 1891-1953) är så totalt ovåpig. Hon använder både list och smidighet för att ta sig loss från sina kidnappare och framstår på det hela taget som den mest kompetenta i persongalleriet. Bra grej.

Extramaterial: Se stumma skådespelare i färg

[like xfbml=true]Filmbolaget Kodak släppte den här veckan en digital version av en riktig raritet: ett tidigt test av en färgfilm, filmad med företagets kamera. Enligt företagets blogg visste de själva först inte vilka 20-talsskönheterna i filmen var, men har nu fått veta att de är Mae Murray, Hope Hampton och Mary Eaton, samt ytterligare en oidentifierad kvinna och ett barn. Några av dräkterna som visas är från filmen The Light in the Dark från 1922. Hur som helst är det ack så vackert.

Körkarlen: Dödens kusk bjuder på en åktur

Körkarlen, från år 1921, tar sin början vid en dödsbädd. Edit, “en stackars liten slumsyster”, har drabbats av tbc, fast eftersom detta är på den gamla onda tiden kallas sjukdomen lungsot. Nu vakar hennes mor och arbetskamrater i Frälsningsarmén vid sängen. Utanför råder en mörk vinternatt, årets sista dygn går mot sitt slut.

På en annan plats i staden, på kyrkogården, sitter oduglingen David Holm och super med sina kamrater. Han skrämmer upp dem med historien om Körkarlen, den sista själ som dör under året och sedan måste arbeta som Dödens kusk och hämta hem de som lämnar jordelivet fram till nästa nyårsnatt. Konstigt nog dog David Holms kamrat Georges just förra nyårsnatten. När klockan slår tolv har David själv hamnat i bråk och ligger döende. Samtidigt vill Edit träffa honom en sista gång, han är ju hennes dåliga samvete och räddningsprojekt från slitet i Frälsningsarmén. Allt är upplagt för dramatik.

Körkarlen regisserades av Victor Sjöström (1879 – 1960), den svenska stumfilmserans mest kände regissör. Manuset är baserat på romanen med samma namn av Selma Lagerlöf (1858-1940), som ju också var en gigant bland samma tids författare. Idag räknas den som en av stumfilmserans viktigaste verk. Med sitt allvar, sin dramatik och sina filmtekniska finesser är den ett lysande exempel på att stumfilmen var en egen konstform, inte bara ett förstadium till talfilmen. I och med sin ikoniska status känns Körkarlen svår att recensera (typ är choklad gott? Är kattungar det bästa med internet? Är Werner Herzog ett geni?) Svaret är naturligtvis ja. Och ja, Körkarlen är en fantastisk film, liksom boken. (Alla borde läsa Selma åtminstone en gång om året).

Lagerlöf skrev för övrigt Körkarlen efter uppmaning av Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos. Där en modern läsare och tittare kanske mest ser en mörk saga där dödens hantlangare blandar sig i människornas liv verkar dess samtida betraktare sett eländet, smittan och den sociala misären.

SVD:s recension av filmen illustrerar de samtida reakationerna bra: Det är svårt att inse, varför ej filmen lika väl som dramatiken skulle ha rätt till realistiskt återgivande av livets avigsidor, i synnerhet som det stumma dramat kanske ofta nog härvidlag har möjlighet att nå ännu högre konstnärliga uttryck än det talade. Vilken åsikt man än må hysa i denna punkt, kan man dock ej annat än stanna i djupaste beundran inför Körkarlens tavlor av mänskligt elände i olika former. Man letar förgäves efter överdrifter, banala teatereffekter, onödigt drastiska moment i spel, maskering och iscensättning; allt är äkta, storartat i sin helgjutenhet och framställt med en beundransvärd säkerhet i blick och grepp. Källa: Svenska Filminstitutets arkiv.