Fadren: Se Strindberg som på hans egen tid

”Jag hade glömt att ett kvinnligt helgon likafullt förblir kvinna, det vill säga fiende till mannen”. Så rasar herr Strindberg i sin bok Inferno från år 1897. Författaren har två kraschade äktenskap bakom sig, ägnar sin tid åt att utföra kemiska experiment på sitt hotellrum, övertygad om att han ska revolutionera hela den naturvetenskapliga världen och ser överallt tecken på att vara förföljd. Väderleken, höga ljud eller osmakligt placerade dass är alla del i konspirationen: ”Vanligen uttömmer ett oväder inom kort sin kraft och drager bort; men det här stannar kvar över min by i hela två timmar, vilket jag upptager som ett personligt angrepp, och varje blixt siktar på mig utan att träffa”.

För den som ser Strindbergs pjäs Fadren – som visserligen är 10 år äldre – med Inferno i minnet är det svårt att inte dra paralleller mellan pjäsförfattaren själv och huvudpersonen Ryttmästaren, som manipuleras till galenskap och slaganfall av sitt hushåll fullt av konspirerande kvinnor. Hans hustru, amma och svärmor går alla ihop för att få honom omyndigförklarad och kunna få makt över hans dotter. Ryttmästaren framstår som lite väl lätt att manipulera, han har i likhet med sin skapare inga problem att tro på det som är negativt för honom: I detta fall att han inte är sitt barns far.


Regissören Anna Hofmann-Uddgren som skådespelare, här i Den förgyllda lergöken, 1900. Foto med utgången upphovsrätt via Wikimedia CC.

Filmen om den paranoide ryttmästaren och hans intriganta hushåll hade premiär under Strindbergs sista levnadsår, år 1912. Enligt Rune Waldekranz i Filmens historia fick den store författaren se en privat visning av Fadren och var nöjd med resultatet. Skådespelarna i filmen kom också från Strindbergs egen teater, så han hade ju redan bidragit till castingen.

För regin av denna första filmatisering stod Anna Hofmann-Uddgren (1868 -1947), Sveriges första kvinnliga filmregissör, vars make, Gustaf Uddgren var en av August Strindbergs närmaste vänner. Författaren gav paret Uddgren tillåtelse att “kinematografera så mycket ni vill av min dramatik”, Innan Fadren släpptes hade Anna Hofmann-Uddgren redan anpassat Fröken Julie till vita duken – tyvärr finns idag endast Fadren bevarad.

Att just Fadren är den enda som återstår är extra synd med tanke på att Hofmann-Uddgren själv inte verkat särskilt nöjd med den. I en intervju i DN, återgiven i Filmens historia, säger hon: “Fadren däremot vart inte alls vad den kunde ha blivit, endast därför att teatersujetterna ansågo sig för ‘höga’ för att lyssna till vad filmregissören anhöll att de skulle göra”.

Hennes komentar visar att hon mycket väl förstod Fadrens svagheter. Filmatiseringen har ett tydligt fall av filmad teater-känsla, den mesta handlingen utspelar sig i ett och samma rum där skådespelarna kliver ut och in som på en scen. Det är inte dåligt, men väldigt, tja, teatralt.

Filmen är vacker i sekelskiftemiljö, uppbyggd utomhus vilket syns på skådespelarnas andedräkter. På sitt pluskonto innehåller den även en rafflande färd med häst och vagn. Den scenen är lite extra fin för att August Falck som spelar Ryttmästaren faktiskt verkar kunna köra och inte piskar pållen med tömmarna som nutida skådespelare alltför ofta gör när de i någon kostymfilm måste agera kusk.

Kanske Fadrens främsta förtjänst är just dess ålder, det är den enda Strinbergfilmatiseringen som både vi nutida tittare och August själv kan ta del av. Och det är ganska så fantastiskt i sig.

Vykort från 20-talet

I somras var Stumfilmsbloggen på semester i den tredimensionella världen. Fast även i Stockholms skärgård gör sig filmens barndom påmind, mitt bland skaldjurskrogarna och butikerna för tovade och tjärade souvenirer på Fjäderholmarna hittade vi ett vykortsstånd med bilder av blommor, katter och science fiction-motiv.

Här fanns motiv ur två utmärkta komedier från stumfilmeseran: Harold Lloyds Safety Last från 1923 och Buster Keatons The Cameraman från 1922. Båda utmärkta filmer, men förmodligen är det den utgågna upphovsrätten som gjort att de tryckts på kort. Hur som helst var de fina. Lloyds skräckslagna klockklättrande kändes dessutom som det perfekta födelsedagskortet, något undertecknad råkade vara på jakt efter.

Resan till månen: filmen som reste dit ingen rest förut

Stumfilmsbloggens hedrade kollega Henrik driver den utmärkta bloggen: Rymdfilm. Idag slår vi våra kloka tangentbord ihop och skriver en gemensam post om en av de allra tidigaste science fiction-filmerna: Georges Méliès Resan till månen, Le Voyage dans la Lune, från år 1902.


Hela det tidiga rymdäventyret, med ny musik av Air

Stumfilmsbloggen:
Regissören Méliès, som kom från en familj av välbärgade skofabrikörer och själv arbetade i fabriken en period, hade också ett brinnande intresse för teckning och trolleri. (Runt sekelskiftet var nog magishower något av den fräsigate underhållning folk kunde se). Méliès själv arbetade även som illusionist, på sin egen teater, något som satt avtryck i hans filmer. I Resan till månen är det scenografin och effekterna, minst lika mycket som själva historien – och mer än rollfigurerna som fångar tittaren. Berättelsen framförs också som på en teaterscen, med kameran på behörigt avstånd.

Filmen, som hämtar inspiration från en annan science fiction-pionjär: författaren Jules Vernes verk, berättar om en samling astronomer som efter en vild debatt bestämmer sig för att bygga en rymdfarkost och resa till månen. Eftersom hela expeditionen består av män har Méliès, liksom många av sina efterkommande kollegor, petat in kvinnor i minimala dräkter i osannolika roller. Här som assistenter vid raketuppskjutningen. Farkosten lyckas faktiskt ta sin besättning till månen, där de stöter på krigiska utomjordingar som dock visar sig vara rätt lätta att slå ihjäl.

För den som tycker att storyn är tunn kan det vara värt att tänka på filmens utgivningsår, 1902. Resan till månen kom till när filmmediet var nyfött. Att visa filmer för en betalande publik började bli någorlunda vanligt i skiftet mellan 1800 och 1900-talet och då ofta som en del av shower med vanliga teatersketcher, dans och annan underhållning. Sju år innan rymdäventyrets premiär betalade amerikansk publik för att se en några minuter lång film av en kroppsbyggare i olika poser. Att filmer hade en sammanhängade historia, istället för att bara visa en scen eller en serie sketcher, var fortfarande en ny relativt ny företelse, där Méliès låg i framkant.

Kanske kan en modern tittare bortse från historien och betrakta Resan till månen som ett konstverk. Scenerna i rymden, på månens yta eller i astronomernas palats är genomtänkta, kluriga och uppenbarligen skapade av någon som hade vana av att handskas med teaterscenografi. Den nyrestaurerade versionen visar hur filmen var tänkt att visas, när varenda ruta var handkolorerad. Att få se det efter mer än 100 år är nästan lika magiskt som det måste varit att för första gången uppleva rörliga bilder.

Rymdfilm:
Så här 110 år efter premiären kan även en luttrad science fictionfantast skratta till förtjust över alla finurligheter som Méliès bjuder på under de fjorton minuter som hans rymdepos klockar in på. Le Voyage är nämligen inte bara världens första rymdfilm utan också ett veritabelt storverk på specialeffektsfronten. Méliès använder hela arsenalen av rök och speglar från teatervärlden och kombinerar det med snabba klipp och fusk med perspektiven som får de selenitiska krigarna att explodera då man slår dem i huvudet med sitt paraply, och rymdraketen att falla fritt från månen ned under vattnet med en av professorerna hängandes i ett rep på släp. I filmens allra mest berömda scen ser vi månens skiva tonas över i ett ansikte som plötstligt får en rymdraket i ögat. Det är helt enkelt många money shots på kort tid. Denna äldsta sorts stumfilm påminner förstås mycket om pantominteater, och varietékänslan är stundtals påtaglig. Men de många optiska villorna och tricken som endast möjliggörs av den då supermoderna filmkonstens hjälp, gör Le Voyage dans la Lune till en helt banbrytande film och en milstolpe i science fictionhistorien.

Dessutom är den enormt rolig, på ett absurt sätt. Den ena scenen är galnare än den andra. Gänget av ”astronomer” i yviga lösskägg och struthattar med stjärnor måste gå till filmhistorien som tidernas mest överspelande statistgrupp. Armarna flaxar och kropparna vaggar som om de var ett gäng höns som försökte lyfta från marken i en stark orkan. I scenen där raketen ska skjutas iväg som en kanonkula (en idé från Verne) strömmar dessa stolliga professorer in i raketen och vinkas av av ett gäng med lättklädda damer. Sekunden senare landar farkosten på månen och gubbarna strömmar ut, vilt gestikulerande. De viftar med paraplyer och hattar, bugandes och bockandes. Snart blir det natt och alla tar fram varsitt täcke från ingenstans och lägger sig ned och somnar sött. Dagen efter möter de filmhistoriens första rymdvarelser, vars knasiga men våldsamma beteende och stamkrigarlook mer är inspirerad av tidens kolonialistiska syn på ”vilden” än av förebilderna HG Wells och Jules Vernes. Både Wells och Verne skriver förhållandevis modern science fiction som strävar efter att säga något om sin tid. Méliès har inga sådana pretentioner utan vill underhålla och förbluffa. Det lyckas han med! Hans film slutar med en stor strid mellan våra galna professorer och de vilda seleniterna, med mycket rök och blixtar. Utan att avslöja allt för mycket så kan jag säga att det som så ofta i litteratur från det framtidsinriktade tidiga nittonhundratalet blir vetenskapen som går segrande ur striden.

Sherlock Jr: Bästa vägen till Buster

OK, Stumfilmslbloggen är partisk och gillar Buster Keaton så mycket att det nästan inte är möjligt. Med det sagt: Sherlock Jr. – eller Fart, flickor och faror som den kreativt nog är översatt till på svenska, är en förtjusande film. Den gick upp på biograferna 1924, med Keaton som huvdurollsinnehavare och regissör, hans tredje långfilm efter en serie “two reelers”- korta historier på cirka 20 minuter.

Titelns Sherlock Jr är den ena av Busters två roller. (Med tanke på att orginal-Sherlock Holmes jagade skurkar i slutet av 1800-talet så är 1924 förstås ett årtal där han lämpligen skulle kunna efterträdas av en ny förmåga, i övrigt har filmen inget med Conan Doyles böcker att göra). Denne unge mästerdetektiv dyker upp för att reda ut situationen när Busters andra roll: den hygglige biografmaskinisten, blivit oskyldigt anklagad för att ha stulit sin flickväns pappas klocka. Fast, eh ja, det mesta av handlingen utspelar sig i en dröm. Eller kanske på en biograf. Se filmen så förstår ni.


Detektivarbete med förhinder.

Första anledningen till att alla borde gilla Sherlock Jr. är – som ofta i Busters filmer – de visuella skämten. Genom sin avsaknad av talad dialog förstärks bilderna, som när Buster, med sin nätta längd på 1,65 meter, skuggar sin långbente motspelare Ward Crane (1890-1928) genom att följa honom hack i häl och härma alla hans rörelser.

Skämten innehåller också blinkningar till oss som tittar, små påminnelser om att det är just det magiska mediet film vi ägnar oss åt. Därmed kan Busters roll ramla in genom en bioduk och ta plats i filmen som projiceras på den. Vi ser på en film som visas i en film, där vår hjälte just hamnat i ett klipp så att gatan som visats i ena sekunden plötsligt övergår i stup.

Andra skälet till att falla för denna detektivhistoria är Busters stunttrick. Med rötterna i akrobatik och vaudeville-tradition genomförde han själv alla stunts (det visste alla förstås redan, men ändå, ta några sekunder till att fundera på hur ballt det är). Filmen innehåller historiens kanske bästa biljakt på förarlös motorcykel, håll framförallt utkik efter sekvensen på bron.

Tredje och sista anledningen att förälska sig i filmen är att Busters flickvän faktiskt får klura ut ett och annat på egen hand och är aningen smartare än hon först verkar. Mycket befriande.

Kort sagt, det finns ingen ursäkt att inte snarast googla upp Sherlock Jr. Ni vet att ni vill.

Fascinerande fakta: Under inspelningen av Sherlock Jr. bröt Keaton nacken, (scenen när han får ett vattenstråle över sig under pågående tågklättring). Han förstod dock inte hur skadad han var, eftersom hans starka nackmuskler kompenserade för brottet.

Extramaterial: Schejken börjar tala

Tänk att det bara behövdes en halstablett för att filmhistorien skulle kliva in i nästa epok. Förmodligen skulle The Sheik, filmen som den här lilla reklamfilmen parodierar, funkat ungefär lika illa som talfilm som resultatet i reklamen. Hur som helst får den pluspoäng för att ha lyckats casta en rikigt tjusig Rudolph Valentino-lookalike.


Läkerol får även stumfilmer att tala.